I skuggan av VM ’94

Världsmästerskapet i fotboll 1994 var en stor framgång sett ur svensk synvinkel. Vi tog brons och spelade fruktansvärt bra då vi bl.a. pressade världsmästarna Brasilien i två matcher. Med ett stenhårt innermittfält signerat Thern och Schwarz och ett supereffektivt anfall bestående av Dahlin, Andersson och Brolin i en släpande roll stod laget för den största bedriften någonsin i svensk idrottshistoria.

Det är dock inte VM ’94 jag kommer att ta upp i denna krönika. EM ’96 är enligt mig den största turneringen under det ljuva 90-talet. Detta grundar jag bl.a. på att Kroatien blev ett lag att räkna med, att Tjeckien lyckades ta sig till final och att man inte behövde vara patriot framför TV:n och istället kunde njuta av fantastiska matcher.

Sommaren 1994 var Brolin den stora ”snackisen” i mitt sällskap. Två år senare fick den legendariske målskytten och landslagsfadern Davor Suker ta på sig rollen som det hetaste diskussionsämnet. Vem minns inte hans oförglömliga chipmål i matchen mot Danmark där han fastställer slutresultatet 3-0 efter lobben över Peter Schmeichel. Filmen ”All the goals from Euro ’96” har setts många gånger och det finns många mål och straffmissar man kan älta om i all oändlighet.

Italienarna kommer inte att komma ihåg turneringen som någon stor framgång, visserligen hade man de två finalisterna i gruppen, men Costacurta, Maldini, Donadoni och resten av det stjärnspäckade laget fick inte spela mer än tre matcher. I övrigt var det inga större sensationer i mästerskapet förutom att få kanske trodde att Kroatien skulle komma så långt, då regerande europamästarna (som inte lyckades kvala in till VM ’94) Danmark fanns i gruppen, tillsammans med Portugal och Turkiet.

Englands insats blev inte som man tänkt då hemmapubliken krävde ett guld, en upprepning på VM 1966. Man lyckades ändå ta sig genom gruppspelet obesegrade bl.a. efter en utskåpning mot Skottland där motorn Gascoigne gjorde ett av turneringes läckraste mål. Med spelare som just nämnde Gascoigne, Liverpoolstjärnan Mcmanaman och Newcastles skyttekung Alan Shearer. Men, i den jämna semifinalen mot Tyskland som gick till straffläggning, blev Gareth Southgate utsedd till landets syndabock då han missade den sista straffen och England fick återigen lämna en turnering, utan medalj.

Tyskland tog sig till final genom att besegra Tjeckien och Ryssland i gruppspelet. Man spelade oavgjort i den sista matchen mot Italien men man var då i princip redan klara gruppsegrare. I kvartfinalen besegrades överraskningen Kroatien med 2-1 efter mål av Klinsmann och Sammer. Det blev tuffare i semifinalen där hemmanationen England stod för motståndet. 1-1 efter full tid och förlängning betydde straffar. Båda nationerna satte sina fem första straffar. Den nästkommande slog Andreas Möller i mål följt av en räddning av Köpke på Southgates försök. Tyskland var i final. Precis som år 1992 där man förlorade med 2-0 mot Danmark. I finalen 1996 stod…

…Tjeckien för motståndet. Ett Tjeckien som kom tvåa i gruppen, tre poäng efter Tyskland där man kom före Italien på inbördes möten, en match som slutade 2-1. I kvartsfinalen ställdes Tjeckien mot Portugal, en match där Karel Poborsky snyggt chippade in matchens enda mål. Frankrike vann sin kvartsfinal mot Nederländerna på straffar och blev Tjeckiens motståndare i semifinalen. Precis som den andra semin så gick även denna till straffar. Pedros missade Frankrikes sjätte och Kadlec satte sin.

Det dröjde till den 59:e minuten innan vi fick se matchens första mål då Sammer fällde Poborsky i straffområdet. Berger slog in straffen bakom Köpke i det tyska målet. I den 69:e minuten bytte den tyska förbundskaptenen Berti Vogts ut Mehmet Scholl mot Oliver Bierhoff. Efter fyra minuter klev Bierhoff på riktigt in i handlingen då han visade sitt starka huvudspel med att nicka in 1-1 på Zieges frispark. EM ’96 var det första mästerskapet där man testade Golden Goal som komplement till vanlig förlängning. Det var också i finalen det första ”gyllene målet” i fotbollshistorien gjordes. Bierhoff får bollen vid straffområdeslinjen, vänder runt och klipper till. Skottet går via en back in bakom en chanslös Petr Kouba i det tjeckiska målet. 2-1 och Tyskland tar sitt tredje EM-Guld.

Jag minns mästerskapet främst för Kroatiens genombrott på fotbollsscenen, Englands misslyckande i semifinalen då Southgate missar straffen och att Golden Goal fick avgöra finalen.

Turneringens mål

1. Suker mot Danmark

2. Gascoigne mot Skottland

3. Poborsky mot Portugal

Webbsporten tar ut turneringens lag:

Målvakt

Andreas Köpke tog tyskarna till guldet med säkerhet i straffspelet och ett antal andra avgörande räddningar.

Backar

Marcel Desailly spelade stabilt i Frankrikes backlinje.
Matthias Sammer visade att han var att räkna med som Matthäus ersättare och blev mästerskapets bäste.
Stuart Pearce hade hela England på sina axlar inför hemmapubliken och skötte det galant.

Mittfältare

Karel Poborsky gjorde sitt genombrott. Fick kontrakt med Man Utd efter mästerskapet.
Steve McManaman oroade motståndarbackarna hela tiden med fin teknik och spelförståelse.
Paul Gascoigne – mannen, myten, legenden.
Rui Costa var den största anledningen till Portugals fina spel i turneringen.

Anfallare

Davor Suker lyfte Kroatien och dominerade i turneringen med bl.a. två riktigt vackra mål.
Alan Shearer – En skytteligavinnande anfallare är antagligen också den bäste anfallaren.
Jürgen Klinsmann är alltid målfarlig. Tre mål, viktig kugge i offensiven och guldmedaljör.