Det är tre managers som har fått extra mycket hyllningar under säsong: Carlo Ancelotti tog Chelsea till ligatiteln, Harry Redknapp gjorde det ”omöjliga” och bröt Spurs förbannelse och Fulhams Roy Hodgson har gjort ett slagkraftigt lag av nästan ingenting.
Sedan länge vet man att det är svårt att kombinera ligan och en europeiska cup som ”icke-storlag” (storlag = Top 4) och Fulham har inte gjort någon fantastisk säsong i ligan. Men, sett till den enormt fina insatsen som laget stått för i Europa League så kan man inte annat än att imponeras av Hodgsons lagbygge.
Mark Schwarzer är en av ligans bästa målvakter, Brede Hangeland är en av ligans 10 bästa mittbackar, Bobby Zamora har varit magnifik på topp och Hodgson har fått fart på Aaron Hughes i backlinjen som gjort det riktigt bra, säsongen igenom. Dessutom har Damien Duff vaknat till liv igen, Dickson etuhu har skött sig exemplariskt, Clint Dempsey och Zoltan Gera har varit grymma samtidigt som veteranen Danny Murphy skött speluppbyggnaden på bästa möjliga sätt.
Det känns nästan som hela Fulham har överpresterat – eller för att sammanfatta det hela, Fulham med Roy Hodgson är såhär bra, helt enkelt! Man har slagit ut fjolårssegrarna Shakhtar Donetsk, Juventus, Wolfsburg, Hamburg och imorgon är det final mot Atletico Madrid – imorgon kan Roy Hodgsons supersuccé vara fullbord. Fulhamfansens stora dröm kan ju faktiskt bli verklighet – Atletico hade flyt mot Liverpool och har inte gjort någon jättesäsong i La Liga, men de vill, precis som Fulham, rädda hedern med en seger i UEFA Europa League.
Får Fulham behålla Roy Hodgson eller finns det större klubbar som lockar med bättre ekonomiska förutsättningar?
Säsongens spelare: Mark Schwarzer har varit fantastisk, även Hangeland och Zamora har glänst.
Säsongens överraskning: Damien Duff har ofta nått maxkapacitet, igen. Dickson Etuhu har visat framfötterna.
Säsongens flopp: Ingen egentligen, men kräver nog mer av Simon Davies.
Säsongens frågetecken: Får Hangeland stanna? Annars, vem ersätter?
Säsongens vändning: David Elm hade sina ”3 weeks of fame” – sen fick han begränsat med speltid, igen.
