Hockeybloggen är tillbaka efter ett par dagars välbehövlig vila. Och det finns mycket att ta upp, bara från de senaste två dagarna. Tre Kronors vann bronset, men tvålades dit av guldmedaljören Tjeckien i semifinalen och de ryska stjärnorna vek återigen ner sig när man inte fick det att stämma. Chicago tog sig vidare till Stanley Cup-finalen sent igår kväll (svensk tid) också – men det skippar vi nu. Full VM-fokusering istället.
Världsmästerskapen i hockey är bland den tråkigaste, den mest oäkta och oseriösa turneringen som finns. Ändå tittar man på det, precis som man alltid har gjort. Finalen blev ju ändå ganska spännande till slut – med en något oväntad guldmedaljör dessutom. Det spelar ingen roll vilken ände vi börjar i, allt kommer ändå att landa på Bengt-Åke Gustafsson i slutändan. Därför tar vi väl ett avstamp med Sveriges turnering i korthet.
Tre Kronor hade finalen i egna händer och skulle nog ha tagit Tjeckiens plats om det inte vore för en del misstag från det svenska båset. Mycket kan man säga om Bengt-Åke Gustafssons sätt att leda laget, men att ta en timeout med tio sekunder kvar av matchen – det kanske kändes rätt, men det blev den här gången helt fel. Livet och idrotten är inte rättvis, därför fick Sverige istället sikta in sig på bronsmatchen. Bengan fick ändå avsluta sitt förbundskaptensjobb som bronsmedaljör, hur litet det än må vara i meritförteckningen. ”Efter Bengt-Åkes misstag i VM lär nog ingen ta emot honom”, har jag hört det tisslat och tasslats om. Men skärpning, låt oss glömma Bengan och hylla honom för vad han har gjort istället. Han är värd ett hedersamt avslut. Med OS och VM-guld i bagaget, lär det nog inte dröja länge innan någon ringer på hans dörrklocka.
Tjeckien vann väldigt överraskande över Ryssland under gårdagen. Som många gånger förr visade sig också de ryska stjärnorna vilket problemlag de blir när ingenting går som spelarna själva vill. Igår tog det över 58 minuter innan man visade hjärta – det vinner man heller inget guld på. Återigen har kollektivet segrat över individualisterna, börjar bli ett välanvänt uttryck innanför mina väggar nu. Men så är det.
Självklart ska man glädjas åt att Tjeckien gav den ryska björnen på käften. Det är alltid intressant att se ett stjärnfall lika tydlig som om det vore Galileo Galilei som stod där med teleskopet. Ryssland är inte som man var förr, det saknas hjärta och framförallt någon som vågar skita ner sig. Tomas Vokoun blev inte helt överraskande finalens bästa spelare – han var ju även en gigant mot Finland och Sverige när utslagsningsronderna började gälla. Nog lär man också hylla honom på Prags gator hemma i Tjeckien också. Jaromir Jagr gjorde nog sitt sista framträdande i landslagsdressen och äntligen kan man väl hänga upp nummer 68 i hemlandet, känns skönt att veta att en av världens bästa spelare genom tiderna får avsluta med ett guld. Det kan faktiskt varenda hockeyälskare dra på smilbanden åt.
Tre Kronor och Sverige har fått fram en ny världsartist i Magnus Pääjärvi-Svensson och det ska mycket till om han inte tar en plats i Edmonton Oilers A-lag direkt till hösten. Han är redan på den nivån – nu behövs det bara en lite fetare lön för att bevisa det alla andra såg i VM. Pääjärvi-Svensson var Sveriges bästa spelare, och det är kul att Bengan för en gångs skull vågade ta med ett par av de yngre förmågorna, var ju även de som syntes mest. Erik Karlsson vet hur det känns, på både gott och ont.
Nu är det ett år kvar till nästa VM, vi kan hoppas att Pär Mårts vågar att ta oss lite längre. Och gärna med ännu fler juniorer.
