Lite ut av den Elitseriefanatiker man blivit på senare år, har ju gjort mig att tappa lite av intresset för Hockeyallsvenskan, även om födelseorten Sundsvall huserar där. Tråkigt nog är det urtypen av ett allsvenskt lag, åker aldrig ner och kommer heller aldrig att åka upp till Elitserien. Den dagen Sundsvall Bobcats kommer till kvalserien, lovar jag att krypa fem varv runt Gärdehovs ishall.
Nog om detta och till en mer intressant händelse som utspelade sig igår. Leksand tog nämligen emot AIK, i vad som snackats upp som ”den tidiga seriefinalen”. Det blev också mycket riktigt heta känslor, en hel del mål och lite tjafs mot matchens slutskede. De flesta kommer nog att komma ihåg Pelle Prestberg, som först sänkte AIK i powerplay – och sedan hånade bortabänken genom en slängkyss.
Händelsen rubricerades direkt som ”Skandal av leksandsstjärnan, Dåligt sportsmanship, Riktigt onödigt av Prestberg” – lägg av med pjoskandet för fan, vi är i hockeyallsvenskan. Visst kan jag hålla med om att det är en lite smått barnsligt beteende av Pelle Prestberg och att han kanske inte skulle ha gjort det om han ville tänka på sitt eget rykte. Men kom igen grabbar, hur farligt är det egentligen.
Att Marcus Winnerborg blåser utvisning för gesten, dessutom personligt straff på tio minuter – well, who the hell is surprised? Ni får säga vad ni vill om Winnerborg, men jag skulle väl kanske inte säga att det är en personlig favorit till Sveriges bästa domare.
En slängkyss kan ju faktiskt till och med av vissa, tyda på något vänskapligt. Precis så tolkade ju även Roger Melin händelsen, när han bestämt sade att det inte var ett hån mot AIK. Gårdagens kyss var nog kanske inte menad så, även om Roger Melin ville skydda sin gamla underhuggare från tiden i Färjestad.
Alltså personligen kan jag tycka att hånet inte är något farligt. Det är något man lär sig som liten och det är något som aldrig försvinner ur kroppen, oavsett om det handlar om fia med knuff eller det är en VM-final i fotboll.
Vi spelade fotbollscup mot ett par greker vid 15-års åldern, i mittnorden cup. Jag har för mig att vi förlorade med 2-4 eller något, men saken är den att vid varje mål laget från den grekiska fotbollsakademi gjorde – kändes det som att de hade vunnit VM-guld. Självklart blev vi irriterade, som man brukar. Men vi kände att vi ville ge igen, när stunden blev kommen. När vi fick vårat första mål, hade vi snackat ihop oss om att göra precis likadant, men ta det till en nivå högre. Våra stela svenska norrländska anfallare, ställde sig i en ring och började dansa – vid något som kunde liknas som någon sorts svenskt försök till samba. Segervrålet ökade dessutom bara mer och mer, och nog såg man ironin. Det slutade med att domaren fick nog och gav målskytten varning för händelsen – men visst garvade vi åt det efteråt.
Min poäng är den att, hånet är en del av sporten. Känslorna och gruffet i sarghörnen är de som får spelare och supportrar att motiveras komma tillbaka. AIK var kanske väldigt less igår, när man först såg Prestberg skjuta in 5-4 och sedan retfullt skicka iväg en slängkyss mot bortabänken. Men återigen, en slängkyss får dem knappast att tappa hela humöret.
Peter Forsberg berättade en intressant sak i sin intervju med Arne Hegerfors i måndags. Dale Hunter som Forsberg spelade med, brukade ofta försöka psyka sina motståndare och vid ett särskilt tillfälle kommer Forsberg ihåg att han som 20-åring blev riktigt uppskrämd av den väldige Hunter. Något som dessutom hände under en träningsmatch med spelaren.
”Om du försöker gå igenom mig nu på tekningen, då kommer jag att sticka ut ögonen på dig. Jag har en säsong kvar och du har hela karriären framför dig, då sticker jag ut ögonen på dig och avslutar din karriär.” Peter förklarade sedan i intervjun att han var tvungen att släppa tekningen.
Visst är det en liten överdriven jämförelse, men visst får det Pelle Prestbergs lilla slängkyss att se ut som världens löjligaste grej?
