Klistrad framför Sveriges television under gårdagen, där de svenska framgångarna fick vara med och skriva ny OS-historia – hoppades jag på att framgångarna skulle fortsätta under torsdagen. Efter att både damkronorna, Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson höll sig till formletandet samt att debutanten i Ski-cross, Anna Holmlund inte tog sig vidare från semifinalen – är något som kan räknas till ett stort fiasko. Med undantag för Holmlund, som på riktigt allvar blir en guldkandidat först om fyra år.
Förhoppningarna lades istället på Tre Kronor, som efter måndagens seger över Finland såg ut att kunna gå riktigt långt i en annars annorlunda och ojämn OS-turnering. Allt kunde hända i år, där skillnaden mellan stort och litet inte är något substantiellt längre. Tidigt imorse, när Slovakien slog ut vårt kära Tre Kronor, förstärkte också min tro om att någon ”ny nation” kan komma att vinna guldet under OS-2010. Det är verkligheten och det är väl precis det här som är tjusningen med hela sporten, att vad som helst tycks kunna hända.
Redan när Norge och Schweiz tog poäng av de stora nationerna, blev hela turneringen upp-och-nervänd. Dessa små nationer som alltid har varit till en enkelt uppgift – hade plötsligt blivit bra. Hela morgonen fortsatte med en slående huvudvärk och en märklig känsla av att det kommer att brista före det bär. När sedan Sverige valde att spela med sju man på isen och målvaktsklubbor flög omkring, då släppte huvudvärken och känslan av misslyckande hade blivit faktisk.
Nu är min åsikt att de olympiska spelen är död, det som var tänkt att avsluta den drygt två veckor långa tävlingen med ett svenskt guld – fick sig ett tragiskt slut redan i kvartsfinalen. Det enda som kan rädda kvar känslan är om USA tar sig till final och spelar ut Kanada. Även om man kan bli irriterad på amerikanernas synsätt, deras inbillning av att de är störst, bäst och vackrast i alla lägen, hur de tror på sig själva som världens enda fredsmakare – får mig ändå att hoppas att de kan knäppa de ännu stoltare kanadensarna på näsan. Klarar juniorerna av det, vad sätter då stopp för seniorerna?
Bengt-Åke Gustafsson lägger snart av och personligen anser jag att all kritik och irritation mot förbundskaptenen, istället ska övergå till ett stort tack. Det finns egentligen inte ord för vad han har åstadkommit med det svenska landslaget. Kritiken över att han varit slapp i laguttagningar till Euro Hockey Tour, att han inte tänkte till vid den stora för-OS-truppen förra sommaren, det är väl de egentliga misstagen han har gjort i en annars framgångsrik tid som ledare. I mediasverige vill man gärna påpeka vad som har blivit fel, inte vad som bör förbättras eller vad tränaren i fråga faktiskt har lyckats med – allt övergår jämnt till en ständig ond cirkel som slutar med att tränaren får gå på grund av folkets slutgiltiga röst.
Personligen kan jag hålla med om att han borde tagit med några fler spelare till i den stora förtruppen, men samtidigt vet vi inte vad som rörde sig i ”Bengans” huvud när han faktiskt tog ut truppen. Det är högst osannolikt att han vill sluta sitt jobb som förbundskapten i ett enda stort fiasko, nu blev tyvärr så ändå, men det hade lika gärna kunna bära hela vägen. Istället klagar vi genast på den som är mest utsatt. Vi bör komma ihåg att vår förbundskapten faktiskt är en av de mest mediavänliga personerna som stått bakom båset, lägg där också till att han blivit den första och hittills enda tränaren som vunnit ett OS – och VM-guld samma år.
Jag förstår kritiken mot honom och det är bara egentligen Sir Alex Ferguson som lyckats hålla kvar arbetet i årtionden, vilket bevisar att det oftast krävs någon förändring efter ett tag. Per Mårts är också en god ledargestalt som nog också kommer att lyckas minst lika bra som Bengt-Åke. Men tänk till efter innan många av er brister ut i ilska, Bengan är bara en liten del, men han är långt ifrån den enda anledningen till att gulddrömmarna nu gick i stöpet.
One Response