I takt med att VM-turneringen bara blir mindre och mindre till antalet lag – växer även intresset allt mer runt om i världen, ju närmare finalen man kommer. Snart finns det bara sexton lag kvar – de bästa lagen i årets VM.
Tråkigt nog försvinner även några av de bästa, redan i åttondelsfinalen. England mot Tyskland är ett typiskt sådant möte.
Samtidigt går det inte att vara mindre lycklig, när de två giganterna äntligen möts. Två av världens stoltaste folk, med fotbollen som nationalsport, vilka har en speciell relation till varandra sedan andra världskrigets mörka dagar. Nu möts man, precis som 1966 och 1990 i världens största idrottsevenemang.
Vuvuzelorna lär inte vara till några problem under söndagen – där jag faktiskt kan se att även de sydafrikanska rytmerna håller låda, till vad som kan bli VM:s läskigaste match i många avseenden. Säkerheten måste vara på topp, annars finns nog risken att den inte bara blir läskig. Åtminstone sångerna kan betraktas som barnförbjudna.
Tyskland har ångat på som vanligt, även om det kanske under vissa delar av matcherna har saknats det där lilla extra för att räknas som finalister redan nu. Trots det har man ju sin imponerande överkörning mot Australien i bagaget, eller hur det nu var.
England har ingenting i ryggen. Och den här gången har man inte ens en tillstymmelse till grundspel att luta sig tillbaka mot. Hur som helst kommer det att bli en ölfest sent att förglömma. Trots förkärleken till England, vinner Tyskland med 2-1. Ska vi säga att det blir minst två röda kort också?
Englands enda VM-guld, på hemmaplan 1966. Den gången hette hjälten Geoff Hurst – blir det Wayne Rooney nu?
Under VM 1990, fick vi se en av världens tuffaste mittfältare – Paul Gascoigne visa känslor som ingen sett honom visa tidigare. En ung 23-åring som var tvungen att missa finalen, om England hade gått vidare. Tyskland vann 1990, och slog sedan Argentina i finalen med 1-0.
