Att fotboll väcker så många känslor visste jag – men att man har öppnat upp ögonen för något som man knappt visste existera, det är något helt nytt för mig. Roy Hodgsons mannar, urtypen av engelsk fotboll, ni har tagit fotbollseuropa med storm. Finalen är er titel den här säsongen. En final som nog kan räknas in som hela Englands seger när säsongen ska summeras.
Vända ett 0-1 underläge mot ett Hamburg, som trånade och kämpade sig allt närmare en finalplats på hemmaplan, det är stort. Men att vända matchen på mindre än sju minuter, det ska vara nästintill omöjligt om man heter Fulham FC.
Roy Hodgson har visat att man med små medel faktiskt kan nå riktigt långt i en stor Europa Cup, även om man kanske får offra en eller två stjärnor på vägen. Viktigast är att kollektivet håller ihop och att man sätter de chanser man bjuds på. Hodgson har fått spelarna att tro på en framgång som ingen någonsin tidigare ens hade drömt om. Damien Duff har blivit pånyttfödd, Brede Hangeland spelar som vilken världsback som helst och Mark Schwarzer har slutat tro på ålderdomen.
Samtidigt som allt snack har handlat om storlagens fiasko och om Fulhams smått otroliga säsong – kan man inte annat än att rycka lite lätt på axlarna. Det är en sådan där säsong där marginalerna finns med, vare sig man vill det eller inte. ”Smålagens” käftsmäll tillbaka, den skulle komma – och vi fick den med hela handflatan den här gången.
Liverpool, det var aldrig meningen att ni skulle vinna Europa League, titeln var ämnad för något ännu större, något mer av engelsk kulturhistorisk stil.
Även om finalen är en historisk framgång i sig. Må då alla vara med er till slutet – ni är så mycket mer värda än en sketen silvermedalj det här året. Segrar ni utan ekonomiska framgångar och slickade frisyrer. Det skulle om något vara en framgång för fotbollen.
2 Responses