Stand up for Stoke!

Premier League-The Football League 11-8. Ganska trevliga siffror, eller hur? Kan ju bli svårt att svara på innan jag klargör vad jag pratar om, i och för sig. Well, det är kvarvarande lag i FA-Cupen, jag syftar på. Elva Premier League-lag är kvar, och åtta lag från The Football League är det också. Jag lyfter på hatten för de mindre lagen.

Nu är det visserligen så att tre av dessa åtta icke Premier League-lag har ett omspel att ta sig igenom ifall de vill nå den femte rundan. Men icke desto mindre är det uppenbart att de någon mindre klubbarna har en lysande chans att gå långt i cupen den här säsongen. Man U, Arsenal, och Liverpool är redan ute. Och de har alla slagits ut av underdogs. Jag tänkte främst fokusera på två av dessa underdogs idag.

Vi börjar med Stoke, men ur ett Arsenalperspektiv. Arsenal var nämligen helgens sorgebarn i mina ögon. Det är nästan så att jag är beredd att påstå att Wenger underminerade FA-Cupens status med laget han mönstrade mot Stoke. Det jag respekterar Wenger allra mest för är förstås han förmåga att identifiera och förädla talang. Jag är också medveten om att Arsenal de närmsta veckorna har ett fruktansvärt tufft spelschema. Trots detta ställer jag mig frågan: Vad f-n var det för  startelva som Wenger mönstrade igår? Fabregas var den enda som bidrog med tvättäkta klass och Sol Campbell var den enda som erbjöd tyngd. Tillsammans med Silvestre var paret de enda som kan påstås vara rutinerade.

Det var inte så att jag började undra hur det skulle gå när jag såg Arsenals startelva. Jag var helt säker på att Stoke skulle vinna. Är det på någon arena som det behövs hårdförhet och lite elakhet så är det på Britannia Stadium. Stoke är alltid småelaka, cyniska och lite skitiga. Det kan man tycka vad man vill om, men en sak är säkert; Det är ingen hemlighet. Alla vet om det – inklusive Wenger. Ändå mönstrade han den elva han gjorde, och jag kan inte tolka det som något annat än att Wenger var beredd att gambla, och i värsta fall offra FA-Cupen. Hade jag varit gooner hade jag svurit tills tungan blev svart över detta faktum.

Vill man fortsatt ha kritiskt granskande glasögon på sig så kan man ju diskutera exakt hur mycket makalös talang det faktiskt fanns i Arsenals trupp och elva igår. Jag är övertygad om att Ramsey kommer att bli en högklassig spelare, och jag har alltid tyckt att Denilson är en mycket klok och mogen spelare för sin ålder. Jag har också blivit imponerad alla de gånger (så fruktansvärt många gånger är det inte) jag har sett Jay Emmanuel-Thomas. Men ärligt talat börjar det bli dags att sätta rejäla frågetecken kring spelare som Vela, Walcott och Traore. Jag tror faktiskt inte att någon av dem kommer att bli nyckelspelare för Arsenal i framtiden. Walcott har haft problem med skador och det verkar ha hämmat honom – han har stått stilla (eller gått bakåt?) i utvecklingen ett bra tag nu. Carlos Vela, som i Arsenalkretasar har målats upp som en av världens största talanger, är jag föga imponerad av, och Traore bli ingen ny Clichy. När det gäller spelare som Eastmond och Coquelin så har jag sett för lite för att våga sia om deras framtid, men jag konstaterar att de ännu inte håller nivån som krävs för att ingå i en startelva som ska bortslå Stoke i ett tätt cupmöte.

Stoke å sin sida mönstrade förstås bästa möjliga lag, och det gav resultat. Stoke är ett underbart exempel på att klyschan sönderläst är just en klyscha. Det finns få uttryck inom fotbollen som jag har så svårt för som ”sönderläst”. Exakt vad betyder det? Att man har bra koll på vad motståndarna ska göra? När har ett PL-lag inte det? Självklart är vissa lag mer endimensionella än andra, och vissa lag behärskar egentligen bara en typ av fotboll. Vissa påstår då att detta lag är sönderlöst. Jag tycker att det är ett urlöjligt begrepp. Hela världen vet att Stoke använder Rory Delap och hans långa inkast som ett anfallsvapen. Arsenal släppte in två sådana mål i ligaspelet förra säsongen, så Wenger vet det garanterat. Ändå tog det igår inte mer än en dryg minut innan Fuller hade nickat in ett Delapinkast bakom Fabianski. Det jag vill ha sagt med det är att det inte spelar någon roll om du har järnkoll på vad dina motståndare vill göra. Om de gör det tillräckligt bra så kommer det att resultera ändå.

Jag är också fruktansvärt trött på det faktum att det är helt ok för studiofolk och kommentatorer att nästan driva med Stoke och deras fotboll. Det är helt ok för Strömblad på Viasat att under matchens gång låta som en repad LP-skiva; “Ja, nu torkar Delap av bollen igen, nu blir det ett långt inkast. Man undrar ju hur mycket tid som går till att bara torka bollen”. Den typen av kommentarer kan man räkna med var tionde minut när Stoke spelar. Jag ogillar det skarpt. Det finns något nedsättande i den typen av högt tänkande. Kommer det att låta så även den dag då Rasmus Elm har avgjort en livsviktig VM-kvalmatch för Sveriges räkning genom sina långa inkast?

Stoke åkte ur engelska högstaligan 1985, och dryga 20 år senare var de tillbaka och lyckades som nykomlingar sluta 12a i fjol. Jag ger blanka fan i exakt hur de knep den där 12e-platsen, jag vet bara att det är för jäkla bra gjort. Stokes jobb de närmsta åren är att etablera sig i PL – hur de gör det är ointressant. Man ska göra det man är bra på. Det kallas resursoptimering, och jag kan inte för mitt liv förstå varför man vill klanka ned på det.

Jag vet inte, men det kan ju vara en av mina udda fotbollsfetisher också. Många är de som vill stämpla långbollar, hörnvarianter och inkast som tråkigt och destruktivt. Personligen tycker jag är det spännande och nästan lite sexigt. Här har vi ett lag helt befriat från bollgenier. Ett lag med begränsade resurser, och som inte direkt har en uppsjö taktiska ess i rockärmen. Ändå bjuder du upp till kamp nästan varje vecka – oavsett motstånd. Och trots att hela England vet precis vilka vapen Stoke har i sin arsenal så visar det sig gång efter annan att det är förbannat svårt att avväpna dem. Om inte det är spännande och beundransvärt så vet jag inte vad som är det.

---

Nästan underdog är den coolaste av dem alla. Jag pratar om förstås Leeds. Snacka om en ihärdig, stark och löpvillig underhund. Hyfsat slipade gaddar och bra jaktinstinkt finns där också. Sagan var redan över och jag hade redan börjat fila på en Leeds föll med flaggan i topp-blogg. Den får vänta, och det är jag genuint glad över.

Tottenham bossade runt Leeds ordentligt under matchens inledning. Leeds fick knappt låna bollen, och de hade svårt att få igång det ordnade och vårdade spel de visade upp på Old Trafford. Men så räddade Ankergren Defoes straff, och Leeds fick luft under vingarna, och fick mer att säga till om i matchen. Beckford högg på det han kunde, och Snoddgrass skapade oreda där han kunde komma åt. Men Tottenham hade bollen mest, kom till flest avslut, och Crouchs ledningsmål var ganska logiskt. Exakt vad Grayson sa i halvtid vet jag inte, men jag tycker att Leeds kom ut i till andra halvlek med en grym vi har ingeting att förlora-inställning. Modet att hålla i bollen lite längre fanns plötsligt där.  Ju längre matchen led desto bättre kontroll fick Leeds om mittfältet. Modric är en underbar spelare, men skulle inte ha spelat innermittfältare mot Leeds. Doyle och Kilkenny stod upp rejält, och med fysik och smartness lyckades Leeds få bra kontroll kontroll över mittens rike. Snoddgrass – som imponerade stort – hjälpte också till att droppa ned i central position när det behövdes. Redknapp bytte ut Rose och satte in Palacios, vilket förpassade Modric till kanten. Det var ett bra drag, och det gav resultat. Problemet var att Leeds vid det laget redan hade fått vittring. De var inne i matchen, kände att de hade något att hämta, och det kunde ingenting ändra på. Hade Spurs haft antingen Huddlestone eller Palacios med från start så tror jag faktiskt att de hade vunnit – så avgörande anser jag att mittfältskampen var på White Hart Lane i lördags.

Det ska sägas direkt att Tottenham hade tillräckligt med chanser att vinna matchen. Men saken är ju att det blir en bisats. I slutändan så gjorde inte Spurs tillräckligt för att avfärda Leeds, och om ni frågar mig så fanns det ingen som helst orättvisa i Beckfords straffkvittering. Efter 2-1 så hade Spurs Leeds som i en liten ask, men de förslöt den inte ordentligt. Istället så slet Michael Dawson upp den där asken på vid gavel, och han gjorde det på ett osedvanligt korkat sätt. Straffen han orskade var lika dumdristig som den var onödig.

Beckford har stundom fått kritik för att dukar under för press. Man har sagt att han inte är de stora matchernas man. Det måste väl ändå vara en sanning som hamnat en smula på ända nu, va? Straffen var iskall, och nu har Beckford avgjort på Old Trafford och kvitterat i grevens tid på White Hart Lane.

Hur det än går i cupspelet så hoppas jag att klubben Leeds och deras supportar känner stolthet. De har redan gjort mer än vad man kan kräva, och jag är övertygad om att laget vunnit många sympatisörer de senaste två cupmatcherna. Dessutom tror jag faktiskt att de har alla chanser i världen att slå ut Spurs. Elland Road kommer att koka, och det har framgått med all önskvärd tydlighet att det i Leeds finns tillräckligt med kvalitet för att de en bra dag ska kunna ställa till det för vilket lag som helst.

Av ovanstånde två stycken kan jag dra en slutsats om mig själv: Jag gillar verkligen Leeds, och jag är faktiskt jäkligt svag för Stoke också.

---

Korta notiser i övrigt från helgen:

Promenad i parken för Man U mot Hull i helgens enda  PL-match. Parkens kung, och ledare för promenaden var Rooney. Fyra kassar – tre av dem under matchens sista tio minuter. Stort.

Elmander målade för Bolton i lagets 2-0-seger mot Sheffield Utd. Svensken har fått en ny chans i och med tränarbytet. Tror ni att han tar den?

Jag missade sista kvarten av Scunthorpe-Man City, och därmed missade jag Robinhos mål. Innan jag var tvungen att bege mig och lämna TV:n och matchen så hade Robinho varit så dålig att jag flera gånger skrattade högt i min TV-soffa. Brassens uppvisningar på planen under senare tid är nästan på gränsen till oförskämda – så dålig har han varit. Nu sägs han vara på väg till Santos på lån. Lika bra är väl det, kanske. På tal om Cityspelare och lån så har klubben lånat ut slovaken Vladimir Weiss till Bolton. Det jag har sett av Weiss har lovat gott – jag hoppas att han får lira i Bolton.

Wigan förresten… Det var bra nära att kaos-klubben Notts County gav dem respass ur cupen i helgen. Men PL-målsumparen Scotland reducerade till 1-2 strax efter halvtid och i den 83e minuten så fixade Watson 2-2, och nu väntar omspel på DW Stadium.

Svenske mittbacken Jonas Olsson gav Albion-fansen en deja vu när han gav West Brom ledningen mot Newcastle. Det var andra gången på bara några dagar som Olsson ledningasmålade mot just Newcastle. West Brom vann matchen med 4-2.

Mer svenskt: Hade fotboll varit hockey så hade Seb Larsson fått en assistpoäng för sin passning i uppbyggnaden till Birminghams underbara 2-0-mål på Everton. Hemmalaget hämtade upp sig, och gjorde en godkänd andra halvlek, men närmare än en reducering singnerad Osman kom aldrig Everton. Birmingham är vidare. Ljuspunkten för Everton var att Arteta äntligen gjorde comeback. Efterlängtat även för oss som gillar sevärda fotbollsspelare.

Utaka gjorde båda målen när hans Pompey vände och vann hemma mot Sunderland. Steve Bruces gäng har haft det fruktansvärt tungt ända sedan jag skrev en krönika om att de med lite flax kan kriga om sjundeplatsen denna säsong. Det har knappast ett samband, men jag finner det lustigt. Vad har hänt med Sunderland egentligen?

Wolves fick kriga in i det längsta för att få 2-2 hemma mot Crystal Palace. Omspel väntar.

Reading har nu skickat ut två PL-lag ur cupen. I tredje rundan var det Liverpool, och i helgen var det Burnley som fick respass. Inte så illa pinkat av ett bottenlag i The Championship, eller hur?

Chelsea vann utan att förta sig borta mot Preston. Anelka och Sturridge gjorde målen för Londonlaget.

Femte rundan för FA-Cupen är lottad och ser ut som följer:

Crystal Palace/Wolves-Aston Villa
Man City-Stoke
Derby-Birmingham
Bolton-Leeds/Tottenham
Chelsea-Cardiff
Fulham-Wigan/Notts County
Reading-West Brom
Southampton-Portsmouth

Sydkustderbyt mellan Southampton och Pompey blir förstås en höjdare. Det kan också bli ett hett derby i Birmingham ifall Wolves lyckas ta sig förbi Palace. I övrigt känns det som en ganska oansenlig lottning. Chelsea glider fram på en räkmacka, Man City blir storfavoriter mot Stoke, och matcher som Reading-West Brom och Fulham-Wigan får det kanske inte att vattnas i munnen.

---

Lite gnäll som avslutning: Igår kollade jag på kvartsfinalen i ACN mellan Angola och Ghana. Rent strukturellt kan det ha varit den sämsta matchen jag har sett på år och dagar. Det var bedrövligt på varenda punkt. Alla spelare (i båda lagen) spelade för sig själva – det fanns inte ett enda tecken på en kollektiv tanke, eller enlighet. Det var sorgligt att se.

---

Allra sist: Vad ska Everton med Senderos till? Han är långsam och klumpig och har inget att göra i ett lag på övre halvan i någon av de största ligorna. Har aldrig haft, och kommer aldrig att ha.

---

Med största sannolikhet är jag tillbaka imorgon. Vi hörs!