Erkänn det alla vet

Natten till den 10:e november 2008. Telefonen ringer hemma hos Mikael Sthare. Bara timmar senare står AIK utan chefstränare, stora delar av tränarstaben, verkställande direktör och sportchef. Inte nog med att förtroendekrisen hos supportrarna är total. Ekonomin är körd i botten. Dom flesta hade flytt där och då. Stahre slog upp dörren och lät stormen blåsa rakt mot honom.

Idag är det på dagen ett år sedan en av de mest turbulenta dagarna i AIK:s historia. Ett år sedan AIK stod utdömda och nakna inför en säsong som många befarade (hoppades) skulle bli klubbens sämsta på många år. Det blev den bästa någonsin.

AIK:s sagolika såväl som osannolika 2LAX9 formades i kulisserna hos tre av de personer som överlevde stormen och som fram till dess hade stått i skuggan. Hela vägen ifrån Annela Yderberg (nuvarande VD, då tillförordnad), Björn Wesström (nuvarande sportchef, då tillförordnad) och Mikael Stahre (nybliven chefstränare) byggde man vidare på den struktur som initierats av Rikard Norling, men man gjorde det med ett mer omfamnande angreppssätt. Dialogen blev tydligare, informationen blev bättre och öppenheten blev större. Redan tidigt under 2009 stod det klart att AIK hade förändrats.

I en av de första längre intervjuerna som gjordes med Mikael Sthare inför säsongen fick han frågan; Vad var det som gjorde att du började så tidigt med just tränarrollen?

Han nämnde tre saker: En jävla målmedvetenhet, viljan att vinna och bristen på egen talang. Ända sedan han satte sig på en presskonferens för första gången, face-to-face med en frustande presskår, har han varit bombsäker. Tydlig, rak och enkel. På samma sätt har han lett laget sen dess.

I samma ögonblick som Sthare tackade ja till jobbet i AIK hade han klart för sig vad han skulle göra:

Ett jävla försök att få ett bristfälligt AIK-försvar från 2008 att bli Allsvenskans bästa till 2009.
Kombinera spelarnas frihet med en ”när vi kör så kör vi-mentalitet” i botten.

Att vinna fanns hela tiden i fokus och segrarna fick kosta vad de ville. AIK spelade ingen snygg fotboll under inledningen av säsongen. Ingen fotboll som Stahre skulle kunna ställa sig bakom över tid. Men laget tog viktiga poäng, kämpade tillsammans på ett sätt som inget annat lag i Allsvenskan kunde mäta sig med samtidigt som man släppte in jäkligt lite mål. Och Mikael Stahre visade under hela våren att han är en vinnare.

Under hösten har hela Sverige gång på gång spytt ur sig galla över AIK och klubbens osympatiska hållning. Som om den vore strategisk medial krigsföring. Det är tydligen svårt för att förstå att det inte handlar om en medveten strategi som står bakom AIK:s mediala ansats. Att det kort och gott är resultatet av att Mikael Sthare och Björn Wesström vilar sina filosofier på ett enkelt ledarskap där de låter var och en av spelarna vara sig själva. Man har byggt en AIK-mentalitet genom att låta karaktärerna ta plats på ett villkor; att man alltid sätter laget först och att man kör när man kör. Och på så sätt har alla i truppen har fattat vad det innebär att spela med AIK-emblemet över bröstet.

Folk unnar AIK all motgång nästa år och allt är precis som vanligt. Dom hoppas att man kommer ner på jorden igen, att något halvdant gäng ute i Europa till slut täpper till varenda kaxiga AIK-trut och att Mutumba får sota utav bara helvete för varenda tatuering på kroppen. Frustrationen är så stor och ilskan så påtaglig att det kommer att koka över fullständigt vid första bästa motgång för AIK under 2010. En situation som såklart är njutningsfull för en förening som bygger sin identitet genom andras avsky och som alltid har älskat att sola sig i andras hat. Jag lovar. Vi bryr oss inte ett skit om vad ni tycker men den här gången kan jag inte låta bli att känna att ni borde tycka tvärtom.

Idag, den 10:e november 2009, borde hela det svenska fotbollsetablissemanget hylla AIK. Därför att man driver en verksamhet som genererar i det lag som använt flest unga spelare i Superettan det här året. Därför att man är Sveriges mest öppna förening. Därför att man uppmanar och stimulerar varje individ i föreningen att vara och stå för sig själv. Därför att man återigen bidrar starkt till svensk supporterkultur genom att vinna publikligan för 36:e gången genom tiderna. Och därför att man har vänt total olycka till total eufori på ett enda år.

Erkänn det alla vet. AIK är störst, bäst och vackrast.

Daniel Olemyr

Daniel Olemyr driver till vardags AIKbloggen som berör allt som kretsar AIK. Bloggen hittar du här.