Allt fler landslag har valt 4-5-1 (i anfall 4-3-3) före 4-4-2 i VM, däribland tre av lagen som spelade semifinal. En del av lagen försökte sig på 3-5-2 och några satsade på 3-4-3.

Jag själv har ingen enormt meriterad fotbollsbakgrund men jag är klassiskt skolad i 4-4-2, gick över till 4-3-3 (när många andra gjorde det i samband med Djurgårdens succé 2001-2005) varpå jag nu spelar i ett 3-5-2 (3-4-1-2).

Det är en massa siffror, men det är också ett sätt att få ett slags jämn i laget, och därefter bygga vidare på specifika roller. För när ett lag spelat så står sällan spelarna uppställda som ett 4-4-2. En av innermittfältarna brukar ofta ha den mer anfallasinriktade rollen varpå den andra då brukar ta den naturligt defensiva. Ytterbackarna flyttar upp – yttermittfältarna fyller på framåt och plötsligt är det 3-3-4 i offensiven.

Siffrorna är ett sätt för mig att hålla koll på min egen och andras roller men nu till huvudsaken: vi vet redan att 4-5-1/4-3-3 vinner VM – var detta revulotionen inom fotbollen där 4-4-2 styrt bra länge?

4-5-1 och 4-3-3 ger en helt annan öppning för en teknisk bollhållare (läs Özil, Sneijder, Xavi) som kan dominera tillsammans med två kvicka kantspelare och det har ju gått bra för de tre nämnda både i VM och i deras respektive klubblag. Med två defensiva mittfältare/balansspelare kan ”trequartistan” spela ut hela registret med dubbelt stöd.

I och med att kantspelarna gärna kliver fram och kliver in (läs Robben, Iniesta, Podolski) öppnar det upp för rörliga ytterbackar, även kallade moderna ytterbackar som får hela korridoren för sig själva (läs Lahm, Ramos och Maicon i sitt 4-4-2). Jag har alltid trott på 4-3-3 (numer ofta 4-5-1) om man har spelarmaterialet. I Allsvenskan passar det bäst med 4-4-2, om man inte har spelare som Kim Källström att använda sig av, det går inte att försöka leka ”Barca” med Prince Ikpe Ekong på mitten, så enkelt är det!