City står som segrare
Man måste väl börja en sammanfattning med att hylla de som hyllas bör. Manchester City stod tillslut som vinnare, men de gjorde det verkligen inte lätt för sig själva. Det blev till slut Agüero som avgjorde, i äkta ”Fergie-time”, och jag tror det var många ljusblå som drog ett djupt andetag när matchen blåstes av. Minst glada var nog de City-supportrar som lämnade arenan efter 80 minuter! Match of the Day (ett fotbollsmagasin som går i BBC på helgkvällarna) satte ihop ett fantastiskt montage där man verkligen ser när Manchester United inser att City har lyckats kvittera och avgöra under stopptid. QPR gjorde sitt allra bästa, och de tog ändå ledningen med en man mindre, men i slutändan var City starkare. Det råder mycket delade meningar angående City, men jag har ingenting emot att de vann. Det är uppfriskande med ett nytt lag som kan utmana och City har många spelare som jag tycker mycket om. Det ska bli intressant att se hur det blir framöver.

Arsenal vinnare i kampen om tredjeplatsen
Det var Arsenal som till slut lyckades slå West Bromwich för att ta den så viktiga tredjeplatsen. Tottenham gjorde vad de kunde mot Fulham, samtidigt som Newcastle fick se sig besegrade av Everton. Det betyder att Arsenal har en Champions League plats, samtidigt som Tottenham har en minst sagt jobbig vecka framför sig i väntan på Champions League finalen. Newcastle tar en Europa League plats, och Chelseas enda sätt att få spela i Champions League nästa säsong är genom att vinna finalen på lördag. Jag kan verkligen inte förutspå hur den matchen slutar. Bayern har fördelen av hemmaplan, men de spenderade den gångna helgen med att förlora cupfinalen mot Dortmund med 5-2! Chelsea känns bara svåra att veta var man har, de har många spelare avstängda, men ska de klara av det något år så känns det som att det lika gärna kan vara nu.

Bolton räckte inte hela vägen
Trots att Bolton kämpade med näbbar och klor för att hålla sig över strecket så var det inte tillräckligt. I slutändan fick de inte med sig mer än 1 poäng mot Stoke och det räckte inte, trots att QPR alltså förlorade. Det betyder att Bolton blir det tredje laget att åka ur den här säsongen, och de gör alltså Wolves och Blackburn sällskap. Jag tycker att det är lite tråkigt att Bolton försvinner, men samtidigt inte helt oväntat. QPR har lyckats vinna några riktigt svåra matcher här på slutet och har väl på det sättet förtjänat att få stanna kvar.

Landslagstruppen
Senare idag tas landslagstruppen ut och engelska medier svämmar över med spekulationer kring vem som kommer eller inte kommer att få ett samtal. Det är vissa platser som är mer osäkra än andra. Kommer Rio Ferdinand eller John Terry att få åka, eller får de stanna hemma båda två? Kommer Micah Richards få ett samtal, eller kommer Hodgson chansa med Kieran Gibbs istället? Theo Walcott och Ashley Young känns båda som givna yttermittfältare, och jag skulle välja Aaron Lennon innan både Downing och Adam Johnson. Wayne Rooney är, trots att han är avstängd de två första matcherna, given i laget, men vem mer får göra honom sällskap som anfallare? Blir det Danny Welbeck, Darren Bent eller Peter Crouch? Kom Andy Carrolls mål för sent, eller får han chansen ändå? Många frågor, men snart har vi svaren!

Transferrykten
Nu när säsongen är slut finns det ingenting som stoppar alla spekulationer från att spridas. Vilka kommer byta lag, vilka förlänger kontrakten, vilka stannar kvar där de är? Hur många spelare kommer lämna de tre nedflyttade lagen? Hur mycket kan lagen som kommer upp från Championship värva? Kommer City stärka ytterligare till nästa säsong? Vem ska Man United signa för att visa att tronskiften i Manchester bara är tillfälligt? Senaste rykten inkluderar Yaya Touré till Real Madrid, Demba Ba till Chelsea från Newcastle för att ersätta Drogba som enligt uppgift är på väg till Barcelona. Vilket är ert favoritrykte?

Det var den här säsongen det. Nu ska jag unna mig några dagars fotbollspaus innan det är dags för Champions League final och – snart – ett spännande EM.

Relaterade inlägg:
Jösses vilken söndag!
En ovanlig söndag
”Det är ett grymt avslut”

På en sportbar i Gamla Stan samlades fans från tre läger. På nedre plan, direkt innanför ingången, satt City-fansen. De var inte jättemånga, men hoppfulla. Ovanför dem, som vanligt tittandes lite ner på sin lillebror, fanns United-supportrarna. De var lite fler än Citylägret och som vanligt fulla av självförtroende. Längst in, i stora baren, befann sig den 90 man starka gruppen från Arsenal Sweden, klart flest och röststarkast på stället.

Spänningen innan match gick att ta på, nervösa skratt och skålar hördes runt om i lokalen och många gick ut för att ta sig ett sista bloss innan domaren blåste för avspark. Matcherna sattes igång och det dröjde inte mer än fem minuter innan hela Arsenalrummet bryter ut i ett vansinnigt glädjevrål, Yossi Benayoun snappade upp bollen efter ett horibelt målvaktsagerande och Arsenal tog ledningen med 0-1 borta mot West Bromwich. Strax innan det hade värsta rivalen Tottenham tagit ledningen med 1-0 hemma mot Fulham och tagit över tredjeplatsen. Glädjen i Arsenallägret blev dock kortvarig, det såg en skelögd linjedomare till. I tolfte minuten sprang sig WBA:s Long fri på en genomskärare i glasklart offsideläge och placerade säkert in kvitteringen. Glädjen i baren byttes snabbt mot förbannelser mot linjedomaren, för att snabbt gå över till bedrövelse och hopplöshet när WBA:s Dorrans tre minuter senare satte 2-1 till West Bromwich. Nästan samtidigt satta Steven Pienaar ledningsmålet för sitt Everton mot Newcastle och spelade bort Newcastle från kampen om tredjeplatsen.

Det hade nu gått 20 minuter av samtliga matcher. I det här läget var City mästare, Tottenham hade passerat ett ihåligt Arsenal upp på CL-plats och Newcastle mådde dåligt mot Everton. Plötsligt hördes ett jubel utifrån övre etaget utanför stora baren, Wayne Rooney hade enkelt nickat in 1-0 för United mot Sunderland och nu var pokalen där den brukar igen, i de rödas (för dagen iklätt blått) prisskåp. Arsenaldelen befann sig i frustration över vissa spelares oförmåga att prestera och CL-platsen kändes som bortblåst. Få spelare gick in i närkamper och stod långt ifrån sina motståndare, som enkelt fick ta emot varje boll i lugn och ro. Endast en kille, ett lån från Chelsea, verkade vilja vinna matchen och Van Persie hade knappt rört bollen. Då, i 30:e minuten, bestämde sig en back att det fick vara nog. Arsenals Santos klev in och bröt ett uppspel högt upp i plan, fintade snyggt en WBA-spelare, lade bollen till rätta och sköt stenhårt in kvitteringen, stolpe in via målvaktens näve och jublet i baren nådde återigen nya höjder, matchen levde.

Under en stund kändes det som att alla matcher stod i stå, under tio minuter va det nästan tyst i alla lokaler. Med knappt 40 minuter spelade, medan Arsenalsupportrarna önskade ett ledningsmål innan paus, hördes ett jubel från nedre plan tillsammans med en stor besviken suck från övre våningen, City hade gjort vad alla trodde, tagit ledningen hemma mot Queens Park Rangers och var åter mästare. I paus var City, precis som innan matchen, mästare på samma poäng som United, Tottenham var trea och klara för CL och Arsenal hade tappat sitt grepp om tredjeplatsen. 15 minuters paus, folk vallfärdade ut från de stekheta lokalerna för att andas och hämta lite frisk luft utomhus.

Andra halvlek igång och genast infann sig nervositeten igen. Knappt hade spelet satt igång när ett vrål igen hördes från den röda sidan. Denna gång var det inte Rooney som utökat ledningen, utan än bättre, Cissé hade kvitterat för QPR mot City och United var mästare. Sju minuter senare fick Joey Barton tuppjuck och blev utvisad för QPR, något som gick helt förbi publiken i Arsenalbaren, då Koscielny, efter en horribel boxning från WBA-målvakten satte 2-3. Arsenal hade vänt och hade det funnits Tottenhamsupporters i huset skulle man antagligen sett en del ansikten förvridas i plågor. 55 minuter spelade, 35 + tillägg kvar, Arsenal har tappat större ledningar än så i andra halvlek, det fanns inte en lugn person i baren. Hade ledstången på bardisken varit tillverkad i något annat än metall hade den klämts ihop som en tandkrämstub av nervösa besökare.

I ärlighetens namn hade jag i det här läget inte så stor koll på vad som hände i de två Manchestermatcherna, jag hade fullt upp med fighten om tredjeplatsen, men rapporter kom om att QPR, trots en man mindre, tagit ledningen mot City och som jag skrev i gårdagens blogg - det var ett ypperligt läge för City att fippla bort guldet. 70 minuter spelade och allt jag förutspått hade slagit in. Arsenal hade tre poäng och CL-plats, Tottenham hade 2-0 mot Fulham och City höll på att göra bort sig. Dock kändes Arsenals ledning allt annat än säker. Varje gång WBA slog en boll mot Arsenals backlinje eller kom runt på en av kanterna kändes det som en solklar målchans, det var bara en tidsfråga innan kvitteringen skulle komma, så var känslan.

United höll sitt 1-0 mot Sunderland och Tottenhams 2-0-ledning mot Fulham var stabil. Nu återstod några få minuter av ordinarie tid och nervositeten bland Arsenals supportrar var nu total. Van Persie fick ett läge att avgöra, men sköt en mil över, signifikativt då han inte hade haft ett vettigt avslut på hela matchen. På övertid höll varenda Arsenalfan på att sätta ölen i vrångstrupen, plötsligt hade WBA ett friläge och jag förväntade mig en kvittering och förstörd dag. Då, från till synes ingenstans, kommer inbytte Gibbs farande som ur en kanon och bryter i exakt rätt ögonblick. Bollen försvann från farligt område och WBA-spelaren föll till marken, men det var aldrig snack om någon straff. Timingen i den tacklingen, både vad gäller matchtid och utförande, kunde inte varit bättre.

Efter fem minuters övertid blåste äntligen domaren av matchen och Arsenal gick segrande ur duellen med säkrad CL-plats. Under dessa övertidsminuter hade jag inte en aning om att City hade vänt på matchen och totalt sabbat Uniteds kalas, mycket tack vare att Viasat verkade valt att helt strunta i pling i rutan, den dag man verkligen ville ha det. Inte heller hörde jag något jubel från lokalerna, mest kanske för att ljudnivån inne i Arsenalrummet nu var närmast skadlig. Citys vändning i slutminuterna var såklart fantastisk och jag kan bara tänka mig vad deras supportrar genomled under säsongens sista 90 minuter, för att inte tala om Unitedfansens slutliga bedrövelse.

Många känslor hann gå igenom mig under denna, mycket ovanliga, söndag. Nervositet innan avspark, euforisk glädje vad ett par tillfällen, frustration över inkompetens, förvåning över Citys vändning och till slut lättnad när allt var över. Sådana här söndagar vill man gärna uppleva om och om igen, men frågan är hur mycket hjärtat tål. Säsongen 2011/2012 var en, på många sätt, galen säsong och det var väl inte mer än rätt att den fick avslutas med en helt vansinnig söndag.

Just det ja, Tottenham får nu gå i ytterligare fem dagars pina och vänta på en CL-final som kommer avgöra deras närmsta framtid. Lita på att de håller på Bayern München på lördag.

Läs även
Jösses, vilken söndag
”Det är ett grymt avslut” – Fergusons ord

Minnet av söndagen den 13 maj 2012 kommer förmodligen finnas med mig i resten av mitt liv. Inte på grund av den baksmälla undertecknad vaknade upp med eller tack vare att mitt favoritlag vann den där sista ack så viktiga bortamatchen och därmed nådde sitt mål.

Nej, söndagen den 13 maj 2012 kommer för alltid finnas i mitt minne på grund av att jag aldrig mer kommer att få uppleva en liknande dag. Det går bara inte, finns inte en chans.

Manchester City kan inte ligga under med 1–2 hemma mot Queens Park Rangers i en helt avgörande titelmatch. Det finns inte på kartan.
Tottenham kan inte hålla psyket på rätt nivå och vinna en avgörande match gällande Champions League-spel. Spurs ska alltid göra bort sig.
Bolton, detta benknäckargäng, kan inte vara det lag som viker ner sig fysiskt när det gäller som mest. Bogdan blev totalt överkörd vid Stokes 1–0-mål.
Manchester United kan inte avsluta en säsong utan att få fira ligasegern. Det finns inte i deras DNA.
Arsenal kan inte få se motståndarmålvakten göra tre (!) grodor och bjuda laget på en livsavgörande målvakt. Det ska ju vara precis tvärtom för Wengers mannar.
Everton kan inte hålla ut hela vägen och sluta före stadsrivalen Liverpool i tabellen. Det är fel.
Men framför allt – Manchester City ska inte kunna göra TVÅ mål på stopptid, sno ligatiteln från United och se till att hela Etihad Stadium exploderar till någonting som inte ens går att beskriva.

Det var mäktigt att se, fruktansvärt mäktigt. Utan att ha några som helst sympatier för varken City eller United så måste jag säga att bättre underhållning än vad vi fick beskåda igår går inte att begära. Allt, precis allt, hände. Egentligen borde man lägga ner Premier League nu. Det går inte att toppa det här, det är totalt omöjligt.

Det finns egentligen bara en enda sak att göra. Ta av dig hatten, sätt dig ner på knä och använd din allra lenaste röst när du formar orden:
Tack Premier League, tack för showen!

Mer läsning om avslutningen:
”Det är ett grymt avslut”
Första ligatiteln på 44 år

Det var inte många som trodde sina ögon när Manchester City på söndagen, i Premier Leagues absolut sista omgång vände 1-2 till seger med 3-2, på stopptid. Ärkerivalen Manchester United hade fem minuter tidigare avgjort sin bortamatch mot Sunderland, och så smått börjat fira sin 20:e ligatitel.

– Det var helt otroligt, men de förtjänade det här. Jag tror aldrig jag har varit med om någonting liknande tidigare, säger Mancini till Sky Sports efter matchen.

Efter matchen var det en något tom Sir Alex Ferguson som mötte pressen, där han passade på att gratulera sina bittra rivaler till ligatiteln.

– Å Manchester Uniteds vägnar vill jag gratulera våra grannar. Det är en otrolig prestation att vinna Premier League. Det är världens tuffaste liga och alla som vinner den förtjänar det. Vi har haft ett par fantastiska ögonblick. Vi har vunnit tre titlar under den sista dagen, idag var vi mycket nära, säger Sir Alex Ferguson.

– Det är ett grymt avslut. Men det har varit en bra erfarenhet, med många upp- och nedgångar.

Chelsea fick lyfta FA Cupen
I slutändan var det Chelsea som drog det längsta strået i finalen mot Liverpool på Wembley. Faktum var att klubben från Merseyside inte kom in i matchen från start, och det var tydligt att de hade en spelidé som inte riktigt fungerade. Efter bara 11 minuter tog Chelsea ledningen genom Ramires och även om skottet var bra så kändes det som ett misstag från Reina att släppa in bollen. Liverpool tycktes inte riktigt återhämta sig, och i början av andra halvlek var det Drogba (som verkar trivas på Wembley) som fick uttöka ledningen med ett härligt mål. Liverpool fick mer flyt i spelet när Andy Carroll kom på och det var också han som reducerade under andra halvlek. Närmre än så kom de dock inte (även om de hade en boll som var halvvägs inne) och det var Chelsea som fick lyfta cupen. De blå njuter säkerligen, men snart måste de fokusera om och koncentrera sig på den kommande Champions League-finalen.

Blackburn relegerade efter förlust mot Wigan
Under en lång tid i matchen mellan Blackburn och Wigan var det en kyckling som spelade huvudrollen. Ja, du läste rätt. I den 6:e minuten tog sig en höna in på planen – iklädd en Blackburntröja! Spelet fick avbrytas innan Yakubu Ayegbeni fångade in den och lämnade över den till en av publikvärdarna. Och det var sannerligen det mest spännande som hände under hela första halvlek. I slutändan var Wigan för starka för Blackburn, som nu är helt klara för relegering för första gången sedan 2001. Frustrationen är hög i klubben, och kritik riktas både mot tränaren Steven Kean och ägarna Venky’s. Gällande Wigan så kan man inte gör något annat än att applådera sättet som de tagit sig ur nedflyttningsstriden.

Manchester City med grepp om titeln
Det känns som att jag har skrivit det flera gången den här säsongen. Och ibland har jag sagt att det varit Manchester United som haft greppet. Men det känns ändå som att det är en liten fördel Manchester City inför den avgörande omgången. City möter QPR hemma i Manchester samtidigt som United reser till Sunderland. Det bör vara 3 poäng för bägge lagen, och så länge United inte stänker in sisådär 10 mål mot Sunderland så tar City hem det. Sunderland har ingenting att spela för längre så även om det är en svår match så borde United vara snäppet större och plocka hem segern. QPR borde visserligen ta minst ett poäng för att undvika nedflyttning, men med tanke på att de har varit ganska dåliga på bortaplan, samtidigt som City har varit otroligt starka hemma, så tror jag ändå Manchesterlaget segrar.

Tredjeplatsen som ingen vill ha
Det verkar som att ingen av klubbarna som är involverade i kampen om tredje- och fjärdeplatsen egentligen vill ha den. Först misslyckades Arsenal med att ta ett tydligt grepp om den när man slarvade bort en 3-2 ledning hemma mot Norwich så att matchen slutade oavgjort. Det innebar en ypperlig chans för Newcastle och, framförallt, Tottenham att gå om. Newcastle hade en tuff match mot City på St James’ Park (jag vägrar säga Sports Direct Arena) som de tillslut förlorade, men Tottenham hade en, på pappret, relativt enkel match mot Aston Villa. Villa som bara behövde 1 poäng för att säkra kontraktet såg i och för sig inte heller ut som att de var intresserade av att vinna. Trots att de spelade med en man mer under en lång tid så vann Tottenham skottstatistiken med förkrossande 24-6. Målen, å andra sidan, blev precis ett var och med ett oavgjort reslutat ser kampen om tredje- och fjärdeplatsen ut såhär: Chelsea 61 p (1 match mindre spelad, möter Liverpool borta på tisdagskvällen och nedflyttade Blackburn hemma i sista matchen), Newcastle 65 p (möter Everton borta i helgen), Tottenham 66 p (möter Fulham hemma i helgen) och Arsenal 67 p (möter West Bromwich borta i sista omgången). Jag tänker inte ens försöka tippa hur det slutar – mina nerver klarar inte av det.

En tid för galna spekulationer
Nu är snart säsongen slut, ett gigantiskt skyltfönster i form av EM-slutspel har öppnat sig och det är nu det börjar: transferkarusellen. Trots att det verkar lugnare i år än tidigare så har det börjat sippra fram rykten redan och det här är en period som jag både älskar och hatar. Det är en emotionell berg-och-dalbana där man som supporter kastas mellan hopp och förtvivlan. De hetaste namnen i dagsläget är Ajax Jan Vertonghen som beskrivs som en Thomas Vermaelen II. Trots att Vertonghen, på grund av just detta, blivit länkad till Arsenal tidigare under säsongen så verkar det som att spelaren nu har bestämt sig för Tottenham. Arsenal, å andra sidan, rapporteras vara i kontakt med Rennes Yann M’Vila vilket skulle innebära att de måste göra sig av med minst en mittfältare för att lämna plats. Emile Heskey kommer inte att förlänga kontraktet med Aston Villa och är alltså fri att gå, men än så länge verkar det inte finnas några andra klubbar med i bilden. Ryktet säger även att Everton är intresserade av vår egna Jonas Olsson, samtidigt som Liverpool är sugna på en anfallare i form av Darren Bent.

Relaterad läsning:
Yaya Touré ger City matchboll
Hur blir det med finaltränarna?
Steve Kean attackerad på träning

Titelkampen, Champions league-jakten och bottenstriden. Allting lever, ingenting är avgjort. Det närmaste vi kommer en avgjord strid är väl förmodligen titelstriden. Manchester City visade prov på både fysisk och mental styrka när man lämnade St. James Park med tre poäng i bakfickan och därmed tog ett stort, stort steg mot sin första Premier League-titel någonsin. Ivorianen Yaya Touré blev matchhjälte när han älgade fram och elegant placerade in matchens båda mål. Nu återstår ”bara” att besegra Queens Park Rangers på Etihad Stadium nästa söndag. Gör Manchester City det är titeln deras.

Men det var det där med ”bara”. QPR kommer inte bli någon slagpåse. Definitivt inte. För helgens resultat (framför allt Boltons poängtapp) gjorde att ett nästintill uträknat bottenlag har fått luft under vingarna igen. Med största säkerhet måste QPR ta en poäng till för att undvika nedflyttning. Och gör man det ger man samtidigt en hjälpande hand till Manchester United. Spännande värre.

Efter en bedrövligt utförd fotbollsmatch lyckades formsvaga Aston Villa ändå rädda sitt kontrakt igår. 1–1 hemma mot ett decimerat och CL-jagande Tottenham gör att Birminghamlaget med 99 % säkerhet spelar i Premier League även säsongen 2012/2013. Men usch vilken dålig insats man gjorde på Villa Park. Trots spel med en man mindre hela den andra halvleken (Rose utvisad för Spurs) var det bortalaget Tottenham som styrde spelet och var närmast segern. Aston Villa kan pusta ut för stunden, men till nästa säsong måste någonting förändras i klubben.

Tottenhams poängtapp för oss osökt in på striden om Champions League-platserna. Lördagens sjuka underhållning, Arsenal–Norwich 3–3, gjorde att både Newcastle och Tottenham gavs chansen att ta greppet om den ack så viktiga tredjeplatsen. Men det verkar banne mig som att samtliga lag vägrar att skaffa sig själva ett gynnsamt läge. Så fort chansen till att rycka ges så sumpas den. Inför den sista omgången är det därför fortfarande Arsenal som har allting i egna händer. Vinner Gunners sin bortamatch mot West Bromwich tar laget tredjeplatsen och biljetten som leder direkt in i Champions Leagues gruppspel.

Men som min gamla farfar alltid sa – ingenting är över än…

Missa heller inte kvällens ödesmatch Blackburn–Wigan. Hemmalaget måste vinna, annars är laget klart för nedflyttning. Snacka om att pressen är hård på tvillingarna Olsson.

Relaterad läsning:
Hur blir det med finaltränarna?
Touré ger City matchboll

Äntligen är alla uppskjutna matcher färdigspelade och vi har en tabell där alla lag har spelat lika många matcher igen. Tabellnörd som jag är tycker jag att det alltid borde vara på det sättet. Onsdagens resultat, Chelsea–Newcastle 0–2 och Bolton–Tottenham 1–4, var bästa möjliga resultat för alla oss som älskar tabellen och dess spänning. Att det pågår en stenhård fight om ligatiteln visste vi redan sedan innan. Manchester City har visserligen skaffat sig ett övertag efter veckans derbyseger, men precis som jag skrev här är det på söndag allting avgörs. Och i och med Magpies seger igår blev helt plötsligt matchen Newcastle–City fruktansvärt viktig för båda lagen.

För om vi tittar några pinnhål neråt i tabellen så ser vi att Arsenal, Tottenham och Newcastle har radat upp sig på 66, 65 respektive 65 poäng. Arsenal har fortfarande allting i egna händer. Vinner laget sina två återstående matcher Norwich (h) och West Bromwich (b) blir laget tabelltrea och kvalificerar sig därmed för CL.

Men om Arsenal skulle tappa poäng (vilket inte alls är omöjligt) öppnar det upp för Tottenham och Newcastle. Alan Pardews mannar möter alltså City på söndag och avslutar sedan borta mot Everton. Två riktigt tuffa uppgifter och Newcastle måste med all säkerhet gå rent i de matcherna. Tottenhams spelschema ser aningen enklare ut med Aston Villa (b) på söndag och Fulham hemma i slutomgången. Det logiska scenariot är att Arsenal och Tottenham går rent – och därmed behåller sin tredje- respektive fjärdeplats. Newcastle måste vinna båda sina matcher och samtidigt hoppas att någon av Londonklubbarna tappar poäng. Sker inte det missar laget Champions League och får nöja sig med Europa League – trots en makalöst fin säsong.

Sedan har vi även det delikata läget med Chelsea. Gårdagens hemmaförlust mot Newcastle kom nog som en chock för publiken på Stamford Bridge och Chelsea spelade i princip bort den sista chansen att fixa en Champions League-biljett via sin ligaplacering. Men som bekant blir ju Chelsea direktvalificerade till nästa års turnering om de vinner finalen mot Bayern München den 19 maj. Och i så fall är det någon av Arsenal, Tottenham eller Newcastle som istället får stryka på foten. Rafflande värre är bara förnamnet!

Och då har jag inte ens nämnt den bottenstrid som i och med Boltons kollaps i går öppnades upp rejält. Jag återkommer med mer tankar och analyser om bottenträsket i helgen, men en snabb överblick visar att fem klubbar – Aston Villa, Wigan, QPR, Bolton och Blackburn – slåss om att undvika två platser. Vilken soppa…

Relaterad läsning:
Helgens snackisar
Ropa inte hej än

Århundradets derby
Inför matchen i Manchester så var jag tveksam till om man verkligen kunde kalla den för århundradets derby, men med tanke på reaktionerna på Twitter så verkade jag vara en av de få som tvekade kring det. Hur som helst så var det som upplagt för en stormatch mellan de båda laget från Manchester som möjligtvis kunde avgöra ligan. Det var Kompany som fick visa vägen för sitt City och matchen slutade med en vinst för de blå. De har nu slagit United två gånger den här säsongen, och ligger före sina rivaler på grund av bättre målskillnad. På papper har City en aningen svårare väg då man möter Newcastle (borta) och QPR (hemma), samtidigt som United möter Swansea (hemma) och Sunderland (borta). Jag tror att Manchester United är det starkare laget och kommer klara av det här ändå, men vi neutrala tackar och tar emot en spännande avslutning!

Torres tillbaka i målform
Frågan är om det är för lite, för sent för Spanjoren som ändå verkar ha hittat målformen igen lagom till EM. Chelsea verkar onekligen vara laget i form just nu och de tog en övertygande seger mot QPR. Fernando Torres gjorde hattrick i 6-1 segern och frågan är om det är tillräckligt för att säkra EM-platsen som varit i fara efter hans (minst sagt) svaga målproduktion. Nu verkar han dock ha hittat tillbaka och han kunde ha gjort ännu fler mål. Chelsea ser starka ut inför avslutet i ligan, men har ett par tuffa matcher kvar, bland annat möter de Newcastle ikväll (onsdag) som är rivaler för tredje- och fjärdeplatsen. Dessutom har de en FA Cupfinal och en Champions League-final att förbereda sig inför.

Liverpool fortsätter hacka i ligan
Trots en kommande FA Cupfinal så fortsätter det att gå trögt för Liverpool i ligan. Under tisdagskvällen fick de se sig besegrade av Fulham hemma på Anfield och detta samtidigt som Everton vann sin match. Det betyder att de röda återfinns tre poäng efter de blå rivalerna i tabellen, med bara två matcher kvar att spela. Det är nu mer uppenbart än någonsin att mycket för Liverpool den här säsongen hänger på hur det går i FA Cupfinalen. Tack vare vinsten i Carling Cup tidigare i år så har Dalglish köpt sig lite tid, men supportrarna börjar nu förlora tålamodet. Men frågan är om en vinst mot Chelsea i finalen räcker för att Dalglish ska få behålla jobbet. Man ligger nu 8:a i tabellen, 3 poäng efter Everton och på samma poäng som Fulham (men med bättre målskillnad).

Muamba kommer närvara på Boltons match mot Tottenham
En något gladare nyhet kommer från Bolton. Det har rapporterats att Fabrice Muamba har återhämtat sig så pass att han planerar att följa laget från läktaren när de tar emot Tottenham på Reebok Stadium under onsdagskvällen. Muamba kollapsade med hjärtstillestånd när de båda lagen möttes den 17 februari i en cupmatch, och det dröjde ända till den 16 april innan han fick lämna sjukhuset. Det är självklart lite speciellt att hans första besök tillbaka är mot just Tottenham, och enligt ett uttalande från Bolton så ser Muamba fram emot att visa sin uppskattning till fans av båda lagen.

Relaterad läsning:
Kacaniklic sänkte Liverpool
Lillebror blev storebror
Hodgson ny engelsk förbundskapten

Först och främst vill jag gratulera City. Att besegra Manchester United i en stormatch, i en match Sir Alex verkligen vill vinna, är inte lätt. Men Manchester City och Vincent Kompany gjorde det.

City leder nu ligan på målskillnad. De ljusblåa har +61 medan de röda ”bara” har + 53. Återstående schema för de båda lagen är Newcastle (b) och QPR (h) för Citys del och Swansea (h) och Sunderland (b) för United. Att Manchester United skulle plocka ikapp åtta plusmål på de matcherna ser jag som relativt otroligt. Vinner City sina två matcher är ligaguldet deras, så mycket kan vi konstatera.

Men. Frågan är om Roberto Mancini verkligen tar sex poäng de två sista matcherna. Att City besegrar QPR hemma på Etihad Stadium i slutomgången är nog de flesta överens om, men det finns ju en match innan det. Newcastle på St James Park. Ett Newcastle som trots att laget gick på en mina senast mot Wigan (0–4) fortfarande i allra högsta grad är med i kampen om Champions League. Ett Newcastle som tidigare i vintras besegrade Manchester United med 3–0 på hemmaplan. Ett Newcastle med två hyperfarliga senegaleser på topp.

Newcastle–Manchester City. Söndag 14.30. Där och då avgörs Premier League. Derbyt igår var bara en transportsträcka på vägen…

Läs också:
Lillebror blev storebror
Avgörandet närmar sig

Lördagen bjuder på sju matcher och allra hetast är nog mötet Wigan–Newcastle. Hemmalaget, som slåss frenetiskt för nytt kontrakt, har under våren hittat en rejäl formtopp och tagit tre poäng mot såväl Arsenal som Manchester United. Newcastle har å sin sida sex raka segrar  med sig i bagaget och är närmare en Champions league-plats än vad laget har varit på många, många år. Den här matchen har alla förutsättningar för att blir ruskigt intressant.

På söndag slåss två hemmalag för Champions league-platser och två bortalag för nytt kontrakt. Chelsea–QPR och Tottenham–Blackburn ska ju logiskt sett sluta med två hemmasegrar, men med tanke på QPR:s förmåga att sänka topplag (har besegrat Tottenham, Liverpool, Arsenal och Chelsea i år) och Tottenhams förmåga att förlora mot allt och alla ska vi nog inte ropa hej än. Söndagen kan bli mer dramatisk än vad vi anar.

På måndag väntar sedan Créme de la Créme när Manchesterrivalerna ska göra upp om vem som är bäst i sta´n och vem som är bäst i England. City MÅSTE vinna för att ha en realistisk chans på ligaguldet men United får samtidigt ABSOLUT inte förlora om de vill fortsätta ha allting i egna händer. Hur den här matchen slutar är i stort sett omöjligt att tippa. City har hittat tillbaka till sin fina målform efter några tunga veckor och även om United tappade poäng senast så kan man aldrig räkna bort Sir Alex mannar. Jag hoppas i alla fall att det blir en målrik, välspelad och underhållande fotbollsmatch i 90 minuter plus stopptid.

Läs också:
Chelseas avancemang påverkar konkurrenterna
Helgens snackisar från England