Dagens match har dessutom en extra krydda i och med att Suarez är tillbaka i spel efter sin avstängning, och återigen ställs han mot Evra och ett, minst sagt, fientligt inställt Old Trafford. Självklart är ordkriget de båda managerna emellan redan i full gång.
Daglish hävdar bestämt att Suarez är redo att spela, att mottagandet på Old Trafford inte kommer påverka honom och (det som folk kritiserar mest) att han inte borde ha blivit avstängd från första början. Det är i alla fall tydligt att Liverpool har bestämt sig för att stötta Suarez fullt och fast. Jag är fortfarande väldigt tveksam till om det är helt rätt, och jag hoppas att vi aldrig behöver se en aktion som Liverpools ”Support Suarez”-tröjor igen, oavsett lag.

Ferguson undrade lite syrligt, när han fick höra att Daglish fortfarande protesterade mot avstängningen, varför Liverpool då inte hade överklagat. Men han påpekade också att det bästa vore om de bara lämnade situationen bakom sig en gång för alla. Evra har inte gjort någon uttalande över huvud taget inför matchen, och Suarez sa i en radiointervju tidigare i veckan att kritiken (nu tror jag ju att det är mer än bara lite ”kritik” som han får utstå) från fans på Old Trafford bara skulle inspirera honom att spela ännu bättre.

Om det verkligen är sant återstår att se lite senare idag.

Rivalitet mellan två städer
Att rivaliteten mellan Liverpool och Manchester United är djup och hätsk råder det ingen tvekan om. Egentligen går det så långt tillbaka som 1800-talet, då rivaliteten var mellan de båda städerna. Manchester och Liverpool har alltid tävlat om att vara den viktigaste staden i norra England. Manchester var välkänt för sin industri och Liverpool för sin hamn.

I slutet av 1894 färdigställdes Manchester Ship Canal, en byggd kanal som gjorde att det var möjligt för fartyg att undvika Liverpool och åka direkt till Manchester. Det här ledde i sin tur till att jobben blev färre i Liverpool och agget gentemot Manchester växte. Många historiker anser att det egentligen är bygget av Manchester Ship Canal som ligger bakom den djupgående rivaliteten mellan de båda städerna.

Under åren så har rivaliteten befästs genom fotbollen mycket på grund av att de båda lagen varit så väldigt framgångsrika. Till exempel så finns inte samma rivalitet mellan Liverpool och Manchester City, eller Everton och Manchester City, trots att det gäller samma städer.

Faktum är att den senaste gången en spelare bytte direkt från den ena klubben till den andra, var så långt tillbaka som 1964 då Phil Chisnall gick från United till Liverpool. Det finns, som ni säkert har koll på, spelare som har spelat för båda klubbarna men då har de varit någon annanstans i mellan. Den senaste är väl Michael Owen om jag inte missminner mig.

Ett bevis på hur omöjligt det skulle vara att flytta direkt från den ena klubben till den andra är situationen med Gabriel Heinze under 2007. Liverpool la ett bud på argentinaren som United omedelbart vägrade eftersom att de inte ville släppa honom till sina största rivaler. United menade på att de redan hade kommit överens med spelaren om att han enbart skulle byta till en utländsk klubb om han skulle lämna.

Heinze höll inte med och gick öppet ut och uttryckte att han ville flytta till Liverpool – någonting som han bittert fick ångra. Fansen såg honom som en förrädare och Heinze hade i och med det uttalandet förstört sina chanser i klubben. Senare såldes han istället till Real Madrid. Och nog kan man väl säga att det var början till slutet på Heinzes karriär?

Tillsammans har Liverpool och Manchester United vunnit 36 ligatitlar, 18 FA Cup titlar och 8 Europeiska Cup titlar. Det är onekligen så att de, kanske tack vare rivaliteten, också lyckas pusha varandra till framgångar som många andra klubbar kan vara avundsjuka på. Även om vissa delar av rivaliteten kan vara på, eller väl över, gränsen för vad som är okej så finns det också en hel del humor och det är alltid värt att hålla en extra koll på banderollerna runt arenan.

En speciell känsla
Även på planen infinner sig en speciell känsla innan den här matchen och flera spelare och ledare, från båda lagen, har varit öppna med sina känslor kring motståndarlaget. När man börjar leta så kan man hitta verkliga guldkorn bland citaten.

Steven Gerrard skriver till exempel i sin biografi: ”during 90 minutes of football, I want United to die” och när han visar runt ett filmteam i sitt hem och de kommer till hans samling med fotbollströjor så påpekar han nästan omedelbart att det inte finns någon Manchester United tröja i samlingen eftersom att han inte vill ha dem i huset.

När Liverpool slog Manchester United med 1-0 på Anfield 2006 så var det första gången på 85 år som Liverpool slog dem i FA Cupen. På presskonferensen efteråt sa Ferguson: ”It has been 85 years since Liverpool beat us in the FA Cup and I was hoping it would be another 85 years, then I wouldn’t be around to see it.”

De här matcherna är verkligen någonting speciellt och oavsett om man håller på något av lagen eller inte så är de alltid värda att se. Det är en speciell nerv i spelet som påverkar både på planen, på läktaren och ända hem i TV-soffan. Det är såna här matcher som gör fotbollen till något alldeles extra.

Om man räknar samtliga matcher som hittils har spelats mellan de sju topplagen i Premier League (ni vet väl alla vilka de är?) kommer vi upp i totalt 26 matcher. I de matcherna har det sammanlagt gjorts 97 mål. Om mina kunskaper från mattelektionerna på gymnasiet fortfarande sitter i innebär det att det har gjorts knappt fyra mål per match i snitt. För att vara helt säkra på saken plockar vi fram miniräknaren – som visar att snittet ligger på nästan exakt 3,73 mål per match.

3,73 mål, det är en enormt hög siffra. Den här statistiken talar alltså emot allt vad experter och journalister brukar tycka och tänka inför stormatcherna i Premier League. Det brukar vara tal om defensiva uppställningar, inte gå bort sig och att båda lagen är nöjda kryss. 0–0 eller i bästa fall 1–1 brukar vara förhandsförväntningarna.

Så varför är då Premier League-säsongen 2011/2012 så speciell? Hur kommer det sig att alla topplag helt plötsligt verkar ha släppt de defensiva tankarna och istället satsar offensivt?

Jag har faktiskt ingen aning – men om jag ska vara ärlig så skiter jag i vilket! Istället så njuter jag. Jag njuter av att alla matcher verkar försöka toppa den föregående. Jag njuter av att varje match verkar försöka slå något slags nytt rekord i antal skapade målchanser.

Man trodde att Manchesters kross av London i början av säsongen (8–2 och 5–1) skulle bli det man talade om året ut. Men icke. Bara några veckor senare kom Citys 6–1-triumf på Old Trafford och Arsenals galna 5–3-seger på Stamford Bridge. Och gårdagens 3–3-resultat mellan Chelsea och Manchester United går ju inte heller av för hackor.

Det är faktiskt bara en enda toppmatch som har slutat mållöst än så länge, det var Newcastle­–Arsenal i premiäromgången. Redan ikväll är det dags för nästa förväntade målkalas när Liverpool–Tottenham möts på Anfield Road och på lördag stundar både United–Pool och Spurs–Newcastle. Så håll i hatten gott folk – målen kommer att fortsätta spruta in!

Här har ni samtliga resultat mellan de sju topplagen i Premier League – så här långt.

Newcastle–Arsenal 0–0, Arsenal–Liverpool 0–2, Man U–Arsenal 8–2.

Newcastle–Chelsea 0–3, Chelsea–Man C 2–1, Tottenham–Chelsea 1–1.

Man C–Tottenham 3–2, Newcastle–Tottenham 2–2, Man U–Newcastle 1–1.

Tottenham–Arsenal 2–1, Chelsea–Arsenal 3–5, Man C–Arsenal 1–0.

Arsenal–Man U 1–2, Man U–Chelsea 3–1, Chelsea–Liverpool 1–2.

Chelsea-Man U 3–3, Tottenham–Liverpool 4–0, Liverpool-Man U 1–1.

Man U–Man C 1–6, Man C–Newcastle 3–1, Man C–Liverpool 3–0.

Liverpool-Man C 1–1, Liverpool-Newcastle 3–1, Tottenham– Man C 1–5.

Newcastle–Man U 3–0, Man U–Tottenham 3–0.

Ni har ju alla sett vad som hänt så ingen längre redogörelse behövs. Arsenals 7-1 seger över Blackburn imponerar såklart, trots Blackburns utvisning. Men den minnesbild som blir kvar kommer ändå vara 3-3 matchen mellan Chelsea och Manchester United på Stamford Bridge.

Englands samlade journalistkår och befolkning i övrigt gillar ju sina ordvitsar och tack vare Twitter (eller någon annan minibloggsida of your choice, det är ju inte som jag är sponsrad av twitter. Än.) är det ännu lite enklare att ta del av dem. Jag är inte sen att uppskatta när The Mirror utbrister ”Top Gea!” vid De Geas frisparksräddning, eller FourFourToms ” Fernandon’t Scorres”.

Värt att notera är också att United hämtade upp sitt 0-3-underläge på samma datum som Newcastle hämtade upp 0-4 på Arsenal 2011. Det tycks vara en sån dag helt enkelt.

Och vid sidan om dagens stormatch vann Newcastle mot Aston Villa med 2-1. Demba Ba har fått en lekkamrat! Såg ni målet från nyförvärvet? Tänk hörrni så kul det kan bli för alla Magpies här framöver när Papiss Demba Cissé (kvalitetsnamn) kan hjälpa till med ytterligare ett mål eller två bredvid den redan suveräne Ba. Som PL-bloggen redan varit inne på* vägrar Newcastle ge upp i racet om en fjärdeplats och tametusan om inte den nybildade Senegalesiska duon kan lyckas skjuta dem en bra bit i rätt riktning i alla fall. Oavsett så ska det ska bli kul att se dem försöka.

* Det är inte jag som har skrivit det tidigare inlägget om Newcastle men vart är världen på väg om man inte får ta cred för vad någon annan har gjort.

Glenn Strömberg summerade det hela på ett rätt bra sätt på övertid: ”Varför är det bara en och trettio kvar av den här matchen?”. Och jag är rätt nöjd med mina spel: Dubbeln 1X i Newcastle – Aston Villa och X2 i Chelsea – Man Utd och spel på X vid ställning 3-0 till Chelsea.

Matchens vackraste mål var givetvis Juan Matas 2-0, efter precist inlägg signerat Fernando Torres. Avslutningen var lika precis, i nättaket, och satte punkt för ett lysande spanskt samarbete.

2-0 kom i den första minuten av den andra halvleken, efter en målsnål inledning, med ”endast” ett mål på 45 minuter. Målsnål kan man verkligen inte kalla den andra halvleken. Fem mål, två av dem på straff, en magnifik räddning och ett toppmöte i allmänhet.

Finner knappt ord och ber om ursäkt för den något ryckiga tonen.

Samtliga mål från matchen mellan Chelsea och Manchester United finner ni här.

-

André Villas-Boas känns inte riktigt som någon matchcoach. Vid 3-0 ska man kanske inte backa hem, men säkra upp. Oriol Romeu fick kliva in efter 3-2 för att stabilisera mittfältet. Det hjälpte inte och kanske borde ”AVB” gjort något innan. Men, det är ju lätt att vara efterklok.

Det man kan säga till portugisens försvar är att bänken inte är särskilt bred. Snart borde dock Romelu Lukaku få en ärlig chans. Eller hur?

-

Ett annat klassmål, hämtat från dagens tidiga match, gjordes av debuterande Papiss Demba Cissé. Cissé som nu bildar livsfarligt senegalesiskt anfallspar med Demba Ba. Kan bli något det där. De får nog visa framfötterna mot Spurs på lördag, då jag förresten är på plats. Målet såg ut såhär:

 -

Och på tal om övergångar. Och Manchester United. Och domare. Den finns i flera olika tappningar.

Jag tycker dock inte att straffarna var feldömda. Från hans position var det två korrekta beslut.

Självmål startade målskyttet
Det var United-backen Johnny Evans som gjorde matchens första mål, men det kom i eget mål. Chelseas Daniel Sturridge kom runt på högerkanten i den 36:e matchminuten och när han var nere vid kortlinjen slog han in bollen på Evans och den gick in i mål. Lite turligt för Chelsea, men alla mål räknas ju. Det blev inga fler mål i den första halvleken, men i den andra halvleken tog målskyttet fart på allvar.

Chelsea kom i ett anfall direkt efter att domaren blåste igång matchen efter halvtidsvilan. Fernando Torres hade bollen ute på högerkanten, han hade ingen press på sig och såg sin landsman Juan Mata helt omarkerad i bortre delen av straffområdet. Bollen kom perfekt till Mata och han dundrade in bollen med bredsidan på volley – ett riktigt klassmål! Kort efteråt fick Chelsea ytterligare ett mål. Den här gången var det Mata som stod för framspelningen, han slog en frispark som David Luiz nickade in via Rio Ferdinand som inte hängde med i markeringsspelet. Chelsea hade rivstartat den andra halvleken och gjort två mål på mindre än fem minuter.

Omöjligt läge för United?
Det såg ut som ett omöjligt läge för United, men man ska aldrig räkna bort dem trots prekära lägen som 0-3 på bortaplan mot Chelsea. De fick en straff i den 58:e minuten och Rooney sköt bollen i nättaket. Det dröjde inte många minuter innan det var dags för Rooney att stå elva meter ifrån Petr Cech ännu en gång. Den här gången sköt han bollen lågt i det hörn som Cech gick åt vid den första straffen, men nu gick Chelsea-målvakten åt andra hållet. Bollen gick i mål och United var bara ett mål bakom Chelsea vid det läget.

I den 84:e minuten kom även kvitteringen. Rooney sköt ett skott strax innanför straffområdet, den här gången kom bollen ganska rakt på Cech, men trots det släppte han retur. Ryan Giggs sprang ut och hann upp returen, kollade upp och skickade in bollen i straffområdet igen. Inlägget hittade Chicharitos panna och bollen gick i mål – United hade kommit ikapp Chelsea.

Mata fick sista chansen
På tilläggstid kom matchens sista heta målchans. Det var Mata som slog en frispark som skruvades rätt upp mot David de Geas vänstra kryss, United-supportrarna fick säkerligen hjärtat i halsgropen. de Gea hann dock dit och gjorde en makalös räddning när han stötte ut bollen till hörna. Det blev inga fler mål, Chelsea och Manchester United fick därför dela på poängen. För tabelläget innebar det här resultatet att United ligger kvar på andraplatsen – två poäng bakom Manchester City. För Chelsea innebär den här poängen att de ligger på fjärdeplats – sex poäng efter Tottenham som ligger på tredjeplats. Nedanför Chelsea ligger Newcastle, de är endast en poäng efter det blåa Londonlaget.

Ryan Giggs är ensam rekordhållare som den äldste spelaren att göra mål i Champions League, när han kvitterade borta mot Benfica den 14 september som 37-åring. Men trots att walesaren är inne på sin 22:a säsong i Manchester United, öppnar han nu upp för ytterligare ett par säsonger.

– När jag inte gör någon skillnad på fotbollsplanen längre så tänker jag sluta. Men fortfarande känns det som att jag kan påverka spelet, säger Ryan Giggs.

– Vi kommer att sätta oss ner snart och se vad vi kommer överens om, men för stunden vill jag fortsätta.

Nu väntas klubben och Ryan Giggs diskutera ett nytt kontrakt inom kort för en eventuell 23:e säsong i engelska högstadivisionen.

Manchester Uniteds målvaktsproblem har jag varit inne på tidigare. Lindegaards start i den senaste Premier Leaguematchen såg jag som att Sir Alex Ferguson tänker satsa på sin danske yngling. Darför  blev jag lite förvånad när De Gea fick chansen i FA-cupmatchen mot Liverpool. Visst är det en cup där många managers väljer att lufta spelare, men i ett lag utan uttalad förstemålvak trodde jag Lindegaard skulle få chansen att verkligen bygga ett förtroende med fans och backlinje. Nu blev det inte så men hans aktier stärktes ju oavsett tack vare De Geas minst sagt svajiga prestation.

Matchen i övrigt utspelade sig på ett sätt som var intressant och kanske väntat. United malde på på det där sättet som bara de kan, men Liverpool visade också vilket fantastiskt cuplag de är och lät sig inte nedslås. 1-1 stod det ändå tills dess att Kenny Dalglish gav laget mer energi genom byten i form av Dirk Kuyt och Craig Bellamy. 2-1 till slut, ett inte orättvist resultat även om Antonia Valencias prestation och stolpskott var värt ett mål och då hade gett en annan matchbild.

Arsenal i sin tur spelade hemma mot Aston Villa och såg ut att gå mot fjärde raka förlusten när de klev av planen i halvtid med 0-2 hånflinandes från resultattavlan trots 69% bollinnehav. Men Arsene Wenger måste ha plockat fram den franska hårtorken för väl i andra halvlek snurrade laget i gång med en härlig frenesi. Theo Walcott och Alex Oxlade Chamberlain var ständiga orosmoment på sina kanter och laget vågade pressa högt, precis som de ska. Tyvärr har laget fortfarande oerhört svårt att komma till kvalificerade avslut, dagens tre bollar rullade in bakom Shay Given via två straffar (bägge korrekta) och ett flippermoment. Visst skapar dem chanser, annars blir det inga mål alls, men det är något som saknas. Självförtroende kanske. Men som sagt, det räckte till seger och lite andrum för en ganska så hårt pressad Arsenalmanager. Efter matchen gick han ut och pratade om hur han ”sätter rehabilitering (av skadade spelare) framför rekrytering”.
Ibland tycker jag det känns som att han väljer att diska sina tallrikar i stället för att köpa nya, vilket i och för sig är det logiska. Men att han diskar papperstallrikar, typ.

Matchen vann Man Utd med 6-0, men det var 3-0-målet som var mest uppseendeväckande, där Söderberg helt enkelt tappade in bollen i mål.

Ole Söderbergs dundertabbe

www.youtube.com/watch?v=Q3BTfiliPI8

Ni vet vad som hände, Luis Suarez anklagades och dömdes för att ha yttrat olämpliga och rasistiska kommentarer till Patrice Evra och stängdes av i åtta matcher. Det här är ju en väldigt inflammerad debatt där det är näst intill meningslöst att ställa sig i något läger. Självklart är rasism det sista vi vill se på en fotbollsplan efter Gary Sundgren, men i just det här fallet är det svårt att bena i vad som faktiskt är rasism eller inte. Ordet eller orden som sades var kanske menat på ett sätt och uppfattat på ett annat men i slutändan har någon känt sig påhoppad och det är absolut inte OK. Suarez kanske inte menade något rasistiskt men så blev det uppfattat och en avstängning var rätt för att få spelare att inse att saker kan såra ibland oavsett intention. För jag hoppas att Suarez inte menade det så rasistiskt som det lät.

Men det som är intressant på riktigt är hur fansen kommer reagera. Sir Alex har varken bekräftat eller dementerat huruvida Evra kommer att starta matchen, men sett till den match det är (Liverpool är ett cuplag att frukta igen) och Evras talang så kan jag inte se att det blir på något annat sätt. Och att bänka Evra för allt som har hänt känns direkt felaktigt. Även om det vore för att bespara honom eventuella burop för en avstängning som inte är hans fel (utan Suarez eget), så känns en bänkning nästan som ett erkännande att Liverpoolfansen kanske har något att bua åt trots allt. Nej, Evra kommer att spela.

Så hur gör då fansen?
Sir Alex går ut och manar till lugn, precis som Steven Gerrad gjort tidigare. Och jag hoppas verkligen att publiken respekterar det och lyssnar på sina profiler. Hur orättvist man än tycker att det kan vara att ha sin stjärnforward avstängd i åtta matcher ska man låta bli att falla för det grupptryck som lätt kan uppstå på en fotbollsläktare. Vart enda burop är ett steg bakåt, varje vissling ett förminskande av Patrice Evra, som är en stor person och en stor fotbollsspelare. Jag hoppas att matchen i morgon inger tro på en fotbollstid då ingen behöver känna sig diskriminerad, snarare än bekräftar att det låg mer bakom orden som Suarez yttrade än jag hoppats.

Det slutgiltiga intrycket från dagens två stormatcher är så klart att det är Manchesters år i år. Idag hade de marginalerna på sin sida, fråga Jermain Defoe. Men tur förtjänar man, så är det bara. Jag hade inte möjlighet att se allt det jag ville från City – Tottenham så vi får ta och fokusera mer på Arsenal – United helt enkelt.

Matchen kunde slutat hur som helst men samtidigt var det helt logiskt att det blev som det blev, om ni förstår. Chansmässigt är det rättvisa resultatet antagligen ett oavgjort, men Untied är så tajt, så cyniskt och så klokt. Gjorde de ett enda misstag? Smalling ramlade och bjöd Van Persie på ett friläge men jag vill nog kalla det otur mer än något annat. De vilar på en trygghet byggd på historia och tro på sig själva och bestämmer på så vis sitt eget öde. Vet man att man kan så kan man, typ.

Arsenal med all sin talang vet å sin sida att man bara är ett individuellt misstag från katastrof. Och då kommer det som ett brev med ryska posten. Nu var det inte bara Arshavins fel att det kom ett andra Unitedmål, men nog var det där det började. Både Arshavin och Alex Oxlade-Chamberlain visade varför det är just AOL som ska spela på den positionen. Lägg där till Johan Djourous minst sagt svajiga försvarsspel som kunde lett till mer än ett mål under första halvlek och ekvationen kan omöjligt få en Arsenalseger till lösning.

United kommer nog inte vinna Premier League i år, det finns för mycket fotboll i City helt enkelt. Så mycket att inte ens Fergusons tjuriga segervisshet kan rå på dem. Tottenham i sin tur är på väg mot något stort, oavsett placering i år (jag förutsätter naturligtvis åtminstone en CL-plats då). Arsenal behöver rensa i leden för att sedan fylla på och förbättra. Men i Oxlade-Chamberlain kan man se en liten, liten ljuspunkt i alla fall.

Men när man förtjänat att ha marginalerna på sin sida kan man åter igen konstatera;
Det är Manchesters vår och Manchesters år.