Redan har ett par namnkunniga spelare fått byta adress där Jeff Carter anslutit till Los Angeles och Marek Zidlicky tagit flyget österut till New Jersey. Båda spelarna hade dessutom uttryckligen önskat ett miljöombyte – inte minst för att chansen till ett framgångsrikt slutspel är betydligt större i sina nya klubbar.

Som alltid får de stora namnen mycket uppmärksamhet – i år ligger fokus på Rick Nash.

För oss åskådare är deadlinen en riktigt höjdpunkt där lagen obönhörligen avslöjar sin ambitioner för resterande del av säsongen… Bygger man för att vinna nu eller samlar man på sig draftval inför sommaren?

Men hur avgörande är egentligen klubbarnas agerande den sista skälvande månaden med spelarövergångar.
Hur har finallagen agerat tidigare – och vad fick det för konsekvenser? De stora trejderna där lag rör om ordentligt i sin trupp för att landa eftertraktade stjärnor – får de önskad effekt?

NHLbloggen har tagit en titt i bakspegeln…

___________________________________________________________

Ambitiösa trejder – men priset är högt

Sett över de senaste fem åren har finallagen värvat relativt flitigt – ofta är det dock spelare som först placerats i någon av de mer defensivt inriktade formationerna. Ville Leino, Chris Kunitz och Brad Stuart är goda exempel på det.

Leino lyfte inte bara sitt eget spel efter klubbyten – han bidrog starkt till Philadelphias något oväntade finalplats medan Stuart och Kunitz stabiliserade respektive lag defensivt och bidrog därmed till framgångsrika slutspel.

Känslan är att stora blockbusters sällan lyfter lag till stordåd – undantaget är Pittsburghs förvärv av Marian Hossa 2008 och – faktiskt – Bostons dito av Tomas Kaberle förra året.
Hossa var endast en poäng från seger i slutspelets poängliga medan Kaberle var poängbäst av Bostons försvare med sina elva assist – passningspoäng laget inte överlevt slutspelet utan. Backens insats utöver det var dock under all kritik…

I övrigt framstår Nashvilles trejd av Peter Forsberg, Los Angeles förvärv av Dustin Penner och New Jerseys av Ilya Kovalchuk som rena floppar då ingen av spelarna tog sina nya lag djupt in i slutspelet.

Snarare tvärtom.

___________________________________________________________

2011
Bruins jagade Kaberle i månader – Los Angeles väntar fortfarande på produktion från Dustin Penner

Mästare: Boston Bruins I Final: Vancouver Canucks

Boston Bruins: De båda finallagen var vid februari-månads inledning på god väg mot slutspel och hade egentligen inget större behov av att värva stort.

Boston var dock offensiva och lyckades landa den då eftertraktade backen Tomas Kaberle från Toronto. En övergång som måste klassas som månadens stora värvning. Bruins gav upp sitt förstaval i draften samt det andra valet i 2012-års draft tillsammans med forwarden Joe Colborne (2008-års förstaval – 16:e totalt).

Trots elva assist i slutspelet ansågs Kaberle misslyckad.

Kuriosa är att andravalet som gick till Toronto verkställdes först när Boston nåde finalspelet. En tidigare sorti – eftersom Kaberle inte fick förlängt kontrakt – hade inneburit att Bruins kommit lindrigare undan.

Att man inte valde att förlänga tjeckens utgående kontrakt berodde förstås på att han inte levde upp till de högt ställda förväntningarna. I de 24 grundseriematcher han spelade i den svarta tröjan noterande han ett mål och åtta assist – en alltför låg produktion av den då mest eftertraktade offensiva backen i ligan.

Slutspelet inledes inte bättre – tre assist de elva första matcherna – och speltiden minskades drastiskt. I finalserien spelade Kaberle aldrig mer än 19 minuter och fick i den avgörande match 7 ynkliga 9 minuters istid.

Trots det skrapande han ihop elva assist under slutspelet – flest av alla försvarare i Bruins.

Värvningen av Kaberle anses ofta misslyckad – men alla mål (och assist) är oerhört viktiga i ett slutspel. Att Kaberle var poängbäst av alla backar i Boston går inte att blunda för – visst bidrog tjecken till Bruins triumf. Att han sedan inte fick förlängt förtroende och dumpades på free agent-marknaden under sommaren visar förstås att Boston var långt ifrån nöjda med honom…

Boston värvade dessutom Rich Peverley (Från Atlanta) och Chris Kelly (Ottawa) – båda med solida framträdanden i det kommande slutspelet. De är båda kvar i Bruins…

Tre förvärv under februari månad – varav en riktigt stor. Boston trejdade sig till framgång!

Vancouver Canucks: Laget var under grundseriens avslutande hälft en segermaskin av rang. Under februari knöt man sig an retstickan Maxim Lapierre och hockeyarbetaren Chris Higgins. Två värvningar som inte bidrog stor i poängprotokollet men gjorde sitt jobb och tog han om en del av det mindre glamorösa vattenbärandet. Värvningarna – i synnerhet den av Lapierre – kritiserades dock hårt då det ansågs att laget och bröderna Sedin inte hade något att vinna på att spela en hårdare och smutsigare hockey. Kanske fick belackarna rätt då favoriterna föll på mållinjen…

Två värvningarna som inte var avgörande för Canucks slutspelsodyssé.

Blockbuster: Los Angels Kings fast med Svarte Petter

Kings som under större delen av säsongen såg ut som ett stabilt slutspelslag tappade markant mot slutet. Det trots att man slog till och värvade Dustin Penner från Edmonton Oilers. Den välväxte kanadensaren som skulle komplettera Dustin Brown och Anze Kopitar i första kedjan fick nöja sig med begränsad speltid i tredje kedjan. Det trots att Kings var skadedrabbat under slutspelet och bland annat saknade nyss nämnde Kopitar…

2010
Flyers jättefynd tangerade rekord i slutspelet – Kovalchuk lyfte aldrig Devils

Mästare: Chicago Blackhawks I Final: Philadelphia Flyers

Chicago Blackhawks: Säsongen 2009/10 var som en saga för Chicago Blackhawks. Inte nog med att laget gick hela vägen och kunde bärga Stanley Cup-bucklan – man lyckades också binda upp supertrion Jonathan Toews, Patrick Kane och Duncan Keith till långa kontrakt. De transaktionerna pressade dock lagets lönebudget över kommande säsongs lönetak och bakband effektivt dem från att vara aktiv vid den trading deadline som följde.

Från Minnesota hämtade man Nick Leddy och Kim Johnsson i utbyte mot Cam Baker. Varken Leddy eller Johnsson spelade något match i slutspelet – Leddy hade ännu inte gjort sin NHL-debut och Johnsson var skadad.

Nick Boynton anslöt – i en anspråkslös affär – där Anaheim Ducks så småningom fick ett draftval i någon av de senare rundorna. Boynton skickades direkt till farmarlaget men fick chansen då Brian Campbell skadade sig i mitten av mars. Nu blev det bara tre slutspelsmatcher och totalt 25 minuter på isen för den gode Boynton – Campbell gjorde comeback redan i april.

Värvade tre – men Blackhawks hade vunnit ändå!

Philadelphia Flyers var till skillnad mot Chicago satt under hård press under säsongen. Tabell-läget var prekärt och slutspelsplatsen bärgades först i den allra sista omgången – då via an omtalat straffseger mot New York Rangers.

Ville Leino fick inte förtroende inledningsvis - tog ändå laget Flyers till final.

Vid februari månads inledning gjorde laget sin enda och på pappret mycket försiktiga förändring då man plocka in Ville Leino från Detroit mot norske backen Kristian Tollefsen och ett val i draftens femte runda.

Leino hade vid trejdens genomförande en plats i Detroits uppställning – enbart beroende på ett flertal skador i Red Wings. Finnen hade spenderat merparten av sin nordamerika-karriär i AHL och skulle nu tvingas tillbaka dit då bland andra Johan Franzén återigen var skadefri. Hade Detroit inte trejdat Leino skulle de förlorat honom på waivers – valet var därför enkelt.

I Philadelphia gjorde Leino sig inte ett namn direkt – det skulle dröja ända till match fem i åttondelsfinalen mot New Jersey innan forwarden fått sin givna plats i startuppställningen.

Liksom i Detroit var det skador som öppnade dörren – och nu lät succén inte vänta på sig. I en kedja med Danny Briere och Scott Hartnell firade finnen stora triumfer och tangerade till slut rookie-rekordet (Dino Ciccarelli) för poäng (21) i slutspel.

Långt ifrån en blockbuster men Philadelphias enda förvärv bidrog starkt till lagets finalplats.

Blockbuster: Devils vinner dragkampen om Kovalchuk

Det stod tidigt klart att Ilya Kovalchuk inte tänkte förlänga sitt utgående kontrat med Atlanta Thrashers. Ryssen var oerhört eftertraktad men valde tidigt New Jereys.

Devils var vid trejden NHLs tredje poängbästa lag men superstjärnan fick trots rikligt med speltid aldrig igång sitt målskytte. Torkan fortsatte i slutspelet och Devils avfärdades relativt enkelt av Philadelphia redan i åttondelsfinal. Kanske hade det faktum att Devils gav upp sin bästa defensiva back Johnny Odoya och forwarden Nicklas Bergfors för att få Kovalchuk till Jersey något med det att göra.

Kovalchuk gjorde två av lagets nio mål men tycktes ta mer energi av laget än vad han tillförde.

;

2009
Händelsefattigt – men Penguins värvade smart

2009 – Mästare: Pittsburgh Penguins I Final: Detroit Red Wings

Veteranen Guerin lyfte Pittsburgh till stordåd.

Pittsburgh Penguins: Laget låg i början av februari på en nionde plats och var således inte slutspelslag. Formsvackan var djup och sitt bästa förvärv gjorde man inte på spelarmarknaden – helt avgörande var istället att Dan Bylsma utnämndes till huvudcaoch den 15:e februari.

Tio dagar senare knöt man Chris Kunitz och Eric Tangardi till sig i en affär där backen Ryan Whitney skickades till Anaheim Ducks. Veckan senare landade också veteranen Bill Guerin i Pittsburgh – i utbyte mot ett lågt draftval till New York Islanders.

Kunitz och Guerin skulle visa sig vara precis vad Penguins behövde i slutspelet.

Poängmässigt var självfallet Evgeni Malkin (36 p) och Sidney Crosby (31 p) helt överlägsna – men det hårda jobb och den rutin den anslutande forward-duon bidrog med får inte underskattas.

Ingen buckla utan Kunitz och Guerin.

Detroit Red Wings var i vanlig ordning stabiliteten själv under grundserien. Organisationens filosofi – där man byggt via draft – också så långt ifrån en ”Trading deadline Frenzy” man kan komma…

Inte ett enda förvärv alltså.

Truppen intakt.

Blockbuster: —

En ovanligt anonym deadline – Ales Kotalik lämnade Buffalo för Edmonton och Olli Jokinen gick från Phoenix till Calgary. Dessutom värvade New York Rangers Nik Antropov men ingen av övergångarna påverkade slutspelet nämnvärt.

2008
Marian Hossa lyfte Penguins – Detroit förstäkte defensiven och vann

2008 – Mästare: Detroit Red Wings I Final: Pittsburgh Penguins

Detroit Red Wings gjorde ett enda förvärv. För att få loss backen Brad Stuart från Los Angeles Kings tvingades man ge upp både det andra och fjärde valet i den kommande draften. Ett högt pris för en defensiv back som byt klubb fyra gånger de tre tidigare säsongerna.

Att Detroit var rätt ute är kanske ingen överraskning – Stuart var effektiv under hela slutspelet och begränsade legendaren Chris Chelios till 12 minuter per match. Stuart gick +15- och bidrog starkt till Detroits starka försvarsinsats.

Stuart lyfte defensiven.

Pittsburgh Penguins plockade in tre spelare den öppna marknadens sista dygn. Jättebacken Hal Gill (Toronto) och duon Pascal Dupouis – Marian Hossa från Atlanta… Man gav upp sina tre första val i den kommande draften och hoppades förstås på omedelbar utdelning.

Trion spelade bra och Hossa var dessutom snubblande när att snuva Henrik Zetterbeg på segern i poängligan…

Trots förvärven orkade inte Penguins matcha Detroits bredd och fick ge sig i den sjätte finalmatchen – hemma i Mellon Arena.

Finalförlusten skulle bli slovakens första av två – den andra kom året senare då i Red Wings-tröja.

Jättevärvningen nära ta Penguins hela vägen.

Blockbuster: Hossa… kanske Richards.

Marian Hossa till Pittsburgh – inget slår det. Att Dallas Stars lockade över Brad Richards från Tampa Bay är kanske i närheten men…

Intressanta noteringar är annars att New York Rangers värvade två svenskar i Fredrik Sjöström (Phoenix) och Christian Bäckman (St. Louis) och att Colorado Avalanche gjorde ett sista nostalgiskt försök att upprepa Stanley Cup-segrarna från -96 och -01 genom att värva Adam Foote…

2007
Alfredsson fick ingen draghjälp – Forsberg floppade i Nashville

2007 – Mästare: Anaheim Ducks I Final: Ottawa Senators

Anaheim Ducks – med då unga Ryan Getzlaf och Corey Perry i laget – hade Chris Pronger och Scott Niedemayer i högform på blålinjen. Det räckte tillsammans J-S Gigueres gigantiska gigantiska benskydd var tillräckligt för att bärga den åtråvärda pokelan..

Vid deadline värvade man ändå in Brad May från Colorado – en buse med begränsad talang. May påverkade inte slutspel i någon större omfattning – bortsett från match 4 i åttondelsfinalen mot Minnesota Wild (4-1 seger för Ducks). I den knockade han Kim Johnsson så brutalt att den hjärnskakning svensken drabbades av misstänks ligga bakom den alltför tidigt avslutade karriären.

May stängdes av i tre matcher och men fick fortsatt – men begränsat – förtroende slutspelet igenom.

May – maybe not.

Ottawa Senators, med supertrion Alfredsson – Spezza – Heatley i spetsen, skickade sitt andraval i draften till Phoenix. Tillbaka fick man rättigheterna till Oleg Saprykin – en spelare som ännu inte tagit ett skär på en NHL-rink.

Spelartruppen behöll man helt intakt.

Saprykin – men laget intakt.

Blockbuster: Forsberg jagad

Fyra poäng på fem matcher räckte inte - Forsbergs Nashville åkte ut direkt.

Det här var säsongen då Peter Forsberg dominerande i NHLs sämsta lag – Philadelphia Flyers. Laget fick ny General Manager under säsongen och inledde en omedelbar rekonstruktion.

I en affär med Nashville fick man för en lätt haltande Forsberg – Scottie Upshall, Ryan Parent och val i draftens första och tredje runda… Förstavalet trejdades senare tillbaka till Nahsville för Kimmo Timonen och Scott Hartnell.

Forsbergs sejour i Nahsville blev kort och han lyckades inte ta sitt Preds förbi åttondelsfinalen.

_________________________________

Från kl. 14.00 (måndag) kan ni följa dramatiken från NHLs trading Deadline här på Webbsporten – Martin Ericsson live-bevakar!

_________________________________

Webbsportens NHLblogg kan också följas via Facebook, Twitter och RSS-feed för er som föredrar det!

Regerande mästarna Chicago Blackhawks kan riskera att missa Stanley Cup-slutspelet i vår. Nattens seger mot Detroit tog dem däremot ett steg närmare, även om man är långt ifrån garanterad en plats med sju omgångar kvar.

Men det skulle krävas en utvisning och en förlängning innan avgörandet kom. Henrik Zetterberg drog på sig en utvisning med fyra sekunder kvar av ordinarie matchtid. Därefter dröjde det bara 51 sekunder in på förlängningen innan Marian Hossa sköt in segermålet till 3-2.

– Det är alltid skönt att slå en av topplagen på deras hemmaplan, men jag vet inte om jag motiverades extra (mot Detroit). Vi motiveras av att ta oss till slutspel och det är just nu en hård kamp, säger matchvinnaren Marian Hossa som tillhörde Detroit under säsongen 2008/2009 till nhl.com.

I Detroit var svenskarna i vanlig ordning framträdande där Nicklas Lidström och Henrik Zetterberg gjorde varsitt mål.

Nicklas Lidströms mål innebär nu att han närmar sig Lubomir Visnovsky i backarnas poängliga, just nu bara tre poäng bakom med sina 60 poäng. För Henrik Zetterbergs del klättrade han fyra placeringar upp till en 7:e plats i den totala poängligan. Hittills i år har svensken gjort 23 mål och 52 assist.

Chicago Blackhawks forward, Marian Hossa, inledde säsongen med en imponerande poängproduktion. På de sju första matcher stod han för mäktiga 18 poäng (10+8) och var på väg att förankra sig i toppen av NHLs poängliga.

I slutet av oktober drabbades han av en axelskada som tvingade honom till ett par veckors vila.

Sedan återkomsten har poäng uteblivit med några få undantag.

Under måndagens träning kom så nästa bakslag.

I en matchliknande situation tog storväxte backen Nick Boyton några skär mot mål samtidigt som Hossa försökte nå samma yta.

Kollisionen var som till en början inte såg allvarligt ut var oundviklig.

Både Boynton och Hossa blev dock liggande på isen men medan slovaken sedermera fick hjälpas till avbytarbänken kunde backen ta sig av isen för egen maskin.

Marian Hossa är diagnostiserad med en så kallad skada på underkroppen och väntas bli borta i två till tre veckor. Troligen rör det sig om en sträckt ljumske eller någon form av knäskada.

Nik Boyton klarade sig helt undan blessyrer.

NHL gjorde ett smart drag när man säsongen 04/05 satte in ett lönetak för klubbarna. Givetvis var det en vändpunkt för de klubbar som inte hade samma ekonomiska förutsättningar som de mer etablerade storlagen – men det gav stora förhoppningar att minska de redan skenande kostnaderna, för att inte dra i väg ytterligare.

Men med nya regler, kommer också nya problem. Klubbarna har hittat en spricka i systemet – där man ser till att skriva långtidskontrakt med spelarna, tills de är över 40 år gamla. Genom att skriva långa kontrakt, kan man få ner snittlönen per spelare – där man medvetet ser till att sänka lönen avsevärt under de sista 3-4 åren av deras avtal, då chansen att de spelar är högst osannolik.

NHL har kommit på att systemet utnyttjas på det här sättet – och det är därför, vi har fått ett så kallat; NHL-kaos just nu.

New Jersey Devils försökte skriva ett 17-årigt kontrakt med Ilya Kovalchuk för några veckor sedan – problemet är bara att man överdrev kontraktets längd, så till den grad, att NHL gick in och stoppade avtalet. Ingen, och knappast Kovalchuk, tror på att han spelar i NHL när han är 44 år. Det här gäller även Chris Pronger, Marc Savard, Roberto Luongo och Marian Hossa som alla kommer att få sina kontrakt granskade.

Men det är långt ifrån alla spelare som denna granskning gäller. I Detroit har man den högsta snittåldern i hela ligan, på 31,16 år (2009) – men trots det får spelare som Henrik Zetterberg och Johan Franzén komma undan med sina tolv – respektive elvaårskontrakt. Svenskarna är då 40 år när kontraktet går ut – något som för två anfallare, knappast bör falla in direkt under ramarna för vad som är sannolikt.

Om det är ett direkt resultat av att Detroit i dag och under flera år har haft äldre eller lika ålderstigna spelare än så – det låter jag vara osagt. Men det är konstigt att man inte har gjort en hårdare granskning även på deras kontrakt.

För att slippa denna eviga diskussion och missnöje hos klubbar samt spelare – måste ligan ta och bestämma sig för när, och i så fall hur långa kontrakt som får skrivas med en spelare. Sätt ner foten och visa vem som bestämmer – det här gynnar inte någon.

De var den nya generationen som skulle få avgöra. Precis som jag också trodde inför den sjätte finalmatchen. Vad jag inte visste, och vad jag hoppades på – var att Chicago Blackhawks inte skulle vinna just i natt. När Patrick Kane sköt in säsongens sista mål, stod det klart för mig, att NHL hade rätt, history was made. Den eviga reklamkampanjen som etsat sig fast på minnet den här säsongen, var den som fick slutordet, av vad som har varit sex spännande finalmöten och ett makalöst slutspel i sin helhet.

Inte nog med att det var 49 år sedan Chicago senast vann titeln. Det var även hela 14 år sedan klubben senast segrade i Philadelphia, en mardröm som det nästintill tycktes vara för svår att ta sig ur. En mardröm som nog Marian Hossa hade hoppats på skulle försvinna redan i match tre eller fyra. Slovaken som haft oturen att förlora finalen två år i rad – först med Pittsburgh 2008 för att sedan gå till mästarna Detroit, där han åter förlorade 2009 mot sitt gamla lag Pittsburgh, fick äntligen känna på känslan av framgång. Och nog var han allt värd det.

Jonathan Toews blev NHL:s yngste lagkapten genom tiderna att få lyfta Stanley Cup-bucklan – även om han säkerligen hellre hade gjort det inför sina egna fans, på hemmaplan. Direkt när jag fick se slutbilderna från finalen, kom samma kalla känsla över mig som på Hovet när HV71 avgjorde mot Djurgården. Att bli utbuade av en enögd bortapublik, är något man inte ens önskar sin värsta fiende. Trots att man nu segrat, måste det ändå finnas någon sorts eländighet över att tvingas fira världens mäktigaste titel på bortais – även om man kanske under de första euforiska sekunderna knappt vet vad som är verkligt.

Nästa ”history-will-be-made-kampanj” kommer handla om när Philadelphia tog sig vidare från ett 3-0 underläge i matcher mot Boston, som det tredje laget genom historien. Det kommer stå om Montreal Canadiens ofattbara förmåga av att hålla sig kvar i slutspelet, där man varit uträknade flertalet gånger mot Washington Capitals och Pittsburgh Penguins som båda var favoriter till att ta hem titeln.

Vad hade hänt om Chris Pronger hade spelat finalserien utan klubba?
Vad hade hänt om Michael Leighton inte hade sovit dåligt natten innan?

Niklas Hjalmarsson blev den 28:e svensken att vinna Stanley Cup-titeln. Nu som 22-åring blev han även den tredje yngsta svensken som fick kyssa det åtråvärda priset.

Grattis Chicago – det var egentligen bara Montreal som jag hade unnat priset mer.

Har du sett någon bättre räddning i NHL denna säsong?

www.youtube.com/watch?v=wo4gRKXBbEQ

Marian Hossas nya kontrakt med Chicago Blackhawks kommer under den närmaste tiden att granskas, då man tror att ett brott mot kollektivavtalet har begåtts.

Kontraktet kommer att undersökas

Den 30-åriga slovaken undertecknade ett 12-årigt kontrakt med Chicago Blackhawks den första juli. Ett kontrakt som ger spelaren osannolika 62,8 miljoner dollar. Enligt tidningen Ottawa Sun, vill NHL ta reda på om klubben och spelaren någon sin diskuterat idén om att han kan komma att gå i pension innan kontraktet löper ut. Skulle fallet vara så, blir det ett brott mot kollektivavtalet och det lönetak som är bestämt.

Klubben kan bötfällas

Varningsflaggorna är uppe eftersom att Marian Hossa kommer att få större delen av de 62,8 miljonerna i förskott. Vidare förklarar Ottawa Sun att om det visar sig att Hossas pensionering aldrig har diskuterats, så kommer Chicago att få böta omkring 5 miljoner dollar samt att förlora en del draftade spelare.

Kan leda till fler granskningar

Lyckas NHL bevisa att en pension aldrig har diskuterats, så kommer det bara vara början av många granskningar. Det finns flera andra kontrakt som är skriven på tio år eller fler och närmast ligger vår svenske stjärna Henrik Zetterberg som tidigare i år skrev på ett 12-årigt kontrakt med Detroit Red Wings.

Chicago Blackhawks nya värvning Marian Hossa, blev inte så lyckad som de trodde. Redan tre veckor efter övergången skickas han till operation för en axelskada.

Under tre veckors tid har klubben försökt att med en specialträning och andra läkemedel försökt att läka den lilla revan som Hossa har i sin högra axel, utan att lyckas. Beslutet för en operation togs under gårdagen, där klubben samt spelaren och dennes familj var delaktiga i beslutet.

Blackhawks egna läkare uttalade sig till NHLs officiella hemsida igår att: ”Maria har en liten spricka i höger axeln, som han har kämpat med ett tag och eftersom han inte blev 100 procentig med icke-operativ behandling, så kommer han att under morgondagen bli opererad.”

Då det är ett ganska känsligt ingrepp i axeln, kommer det ta 4 månader att återhämta sig, därefter räknar de med att han är 100 procentig i axlarna.