Chelsea ser nära ostoppbara ut

Det var ju inte så att Gunners inte försökte eller att de var hopplöst dåliga för dagen. Chelsea var bara bättre. På allt. Nästan hela tiden. Det är inte att sticka ut hakan att påstå att om något lag hamnar före Chelsea i tabellen, då vinner det laget ligan. Det är inte heller att sticka ut hakan att säga att det inte kommer att bli Arsenal.

Ancelotti måste ju älska att ha Drogba i laget. Vetskapen om att man har en spelare som behöver noll och ingenting för att göra mål måste vara underbar. Med den vetskapen kan man också bekvämt be kollektivet att ha koll på sina positioner, att spela tight och att täcka ytor. För det var ju så det var under den första halvleken. Arsenal försökte spelar runt, de försökte hitta spelare i fart, och de försökte hitta instick. Men de fick varken tid eller rum att göra så. Vissa vill kanske påstå att Arsenal hade ett spelövertag i första halvlek. Jag vet inte, jag. Personligen tycker jag att de snarare hade bollövertag, och det är verkligen inte samma sak. De kom till inlägg som Carvalho och Terry bekvämt nickade bort, och de hade några fina spelkombinationer utan för Chelseas straffområde. De klara målchanserna lyste dock med sin frånvaro.

Och så var det ju Drogba då. Det räcker ju med en liten omställning, att han får komma rättvänd en gång eller en förlupen boll in i boxen. Han är i form nu. Det är då det räcker med det lilla för Drogba. 1-0 efter 40 minuter var den klassiska blixten från klar himmel. Och innan man hunnit sätta sig till rätta i TV-soffan igen så stod det 2-0. Det var Vermaelen som petade bollen förbi Almunia. Men hade inte han gjort det så hade Drogba gjort det. Han var på väg emot inspelet när Varmelen kom emellan, och han hade inte missat.

Arsenal försökte öka bolltempot i andra halvlek. De visade karaktär och vilja att vända matchen. Det gjorde Wenger också när han redan i halvtid tog ut Song och satte in Walcott. Hade Arsenal fått in ett tidigt mål i andra halvlek hade det mycket väl kunnat bli match av det hela. Men Chelsea försvarade sig exemplariskt, och trots att Gunners försökte skruva upp bolltempot, och trots att Walcott bidrog med fart så saknades det både tyngd och rörelse i Arsenals anfallsspel. Det var för mycket kladdande på bollen, det tog för lång tid från tanke till handling, och det djupa spelalternativet som Fabregas är PL-bäst på att hitta saknades alltför många gånger. Nasri, Arshavin och Eduardo är tre härliga spelare, men ingen av dem har samma killer instinct som Van Persie har. Det går inte att komma undan att Arsenal verkligen saknar honom. Att han är borta ända till april är förstås ingenting annat än en katastrof. Att Eduardo är en spelare med makalös känsla, med blick för spelet och med näsa för mål vet vi. Men han har varit skadad så pass länge under sin tid i England att han faktiskt inte är något för ett lag med titelambitioner att luta sig tillbaka helt på. Han har gjort knappa 30 PL-matcher, och ynka fem mål. Ibland undrar jag ifall folk glömmer det.

Arsenal har inget världsklassanfall utan Van Persie. Det blir väldigt svårt att vinna ligatitlar då. Speciellt när väldigt mycket av lagets idé bygger på att göra mycket mål. Arsenal har släppt 18 mål denna säsong, och det är fyra fler än Birmingham. Det jag försöker säga är att Gunners är att lag som är så pass offensivvilliga och har så pass mycket av sin kvalitet i sista tredjedelen av planen att det är där de ska vinna matcher. De kommer att få svårare att göra det utan Van Persie.

Chelsea däremot lever med en ganska molnfri himmel över huvudet just nu. Laget har det bra på skadefronten, de har nu slagit tillbaka Liverpool, Man U och Arsenal denna säsong, Ancelottis spelidéer verkar inte bara fungera väl, de verkar också fullt ut accepteras av spelarna. Framför allt så går saker och ting lagets väg, och väldigt många skickliga fotbollsspelare presterar just nu nära sitt max – och de gör det samtidigt. Det är väldigt tidigt på säsongen, men just nu ser de nästan omstoppbara ut.

När Wenger vaknar imorgon så kan han konstatera att det mesta är som vanligt. När hans lag är bra är de ett av Europas bästa lag, men det går fortfarande att få hans spelare att se plottriga, naiva och lättviktiga ut. Ancelotti kan stiga ur sängen och konstatera att han just nu basar över ett lag mer och mer framstår som en storfavorit till ligatiteln, och att han i sin trupp har världens just nu bäste anfallare.

Imorgon blir det Merseysidederbyt och det övriga från helgen i bloggen.

Dela artikeln