Stora drömmar på fotbollens bakgård

På en halvfärdig och vanskött idrottsanläggning långt in i skogen håller ett gäng fotbollsproffs i Europas 43:e sämsta liga till. Estniska JK Nömme Kaljus träning ska precis börja. Välkommen till fotbollens bakgård.

Efter en skakig färd genom ett tallinskt bostadsområde, barrskog, fallfärdiga villor blandade med hus av den mer futuristiska typen anländer vi till slut på Hiiu Stadium.

Väl där möts vi av avvaktande blickar till Toomas Kaldma, klubbens manager, kommer ut från sitt kontor.

– Tomas Brolin! Tommy Svensson! Good good, hojtar han och skyndar förbi oss.

Några minuter senare återvänder Kaldma för att lämna av en man som talar engelska.

Marcelo Serafini, en korpulent herre med axellångt kastanjebrunt hår presenterar sig med den kryptiska titeln ”technical director”. Vad Marcelos arbetsuppgifter egentligen inbegriper är svårt att få grepp om. Han framstår som en glad lekfarbror som håller övriga ledare och spelare på gott humör. Marcelo berättar att han kommer från Brasilien men även har italienskt pass. Han talar snabbt och glatt om klubben och sig själv samtidigt som han hälsar på förbipasserande med glada tillrop på fler olika språk.

Han förklarar att nästan all kommunikation på träning och matcher sker på engelska. De som är sämre på engelska får ta hjälp av lagkamraterna för att förstå. Även portugisiska används flitigt. Det står tidigt klart att det är en internationell profil Kalju eftersträvar.

Var och varannan ledare är brasilian, bland andra lagets huvudcoach Fredo Getulio. Ett dussintal spelare är importer, bland annat har de ligans första japan, Hiroyuki Mitsuyama. Andra utländska spelarna är från Mexiko, Portugal, Ryssland och Brasilien. Marcelo förklarar att de kommer runt regeln med max tre utomeuropeiska spelare i startelvan genom att flera av utlänningarna har dubbelt medborgarskap, varav ett är europeiskt.

Tio minuter in i samtalet med Marcelo anländer Kaljus VD Peeter Kusma och tar över. Tekniska direktören försvinner iväg med ett gäng skadade spelare. Med pigg uppsyn ställer Kusma entusiastiskt upp på en intervju, och berättar stolt om klubben han företräder.

– Vi har flest utländska spelare i Estland, och vi är unika som värvar från bland annat Brasilien, Portugal och Japan. De andra värvar från de forna sovjetstaterna eller Finland. Vi tycker deras linje är lite tråkig. Vi vill sticka ut.

Internationell profil

En av dessa importer är brasilienfödde Rafael Amaral do Nascimento. Den som kan sin fotbollshistoria reagerar förmodligen på att Rafael delar efternamn med en av fotbollens absolut största ikoner genom tiderna, Pelé.

– Det finns inget släktskap, inte vad jag vet i alla fall, säger Rafael och ler finurligt.

Rafael är en 21-årig fotbollsnomad som har hankat sig fram i gärdsgårdsserier runt omkring i världen. Precis som Marcelo, har Rafael italienskt pass. Han kom till Kalju i mitten av förra säsongen från en holländsk amatörklubb i division 6. Tidigare spelade han i brasilianska andradivisionen.  Sin fotbollsfostran fick han i Japan där han bodde i tio år då hans pappa arbetade som fotbollstränare. Han ser inte några stora skillnader på spelet i de både länderna. Han verkar uppriktigt nöjd, med kvaliteten men tvingas han säga något mindre bra svarar han:

– Man springer väldigt mycket i japansk fotboll. Det saknar jag här i Estland.

Överlag verkar Rafael nöjd med livet i den estniska huvudstaden. Trots sin ringa ålder framstår den lågmälde brassen som en världsvan kille som inte hetsar upp sig i onödan.

– Jag kom hit för möjligheten att få spela i Champions League, det är lättare att visa upp sig för större europeiska klubbar när man är här, säger han.

Brassens första match i Kalju-tröjan var just en internationell cupmatch. En kvalmatch till Europa League mot lettiska Dinaburg. Dubbelmötet slutade i förlust för Kalju, och respass redan i första kvalificeringsrundan.

JK Nömme Kalju sägs vara Estlands mest populära klubb. Förra säsongen hade man ligans högsta publiksnitt med cirka 500 besökare på läktaren. Peeter tror det kan bero på just deras värvningstaktik. Eftersom det är ovanligt med svarta människor i Estland så är det ett nöje i sig att beskåda dessa på planen. Trots det låga åskådarantalet verkar klubben få pengarna att räcka till för att göra sina, med estniska mått mätt, unika värvningar.

– Vi har bra partners som hjälper oss att värva, precis som alla andra, säger VD:n hemlighetsfullt.

Peeter föreslår att vi lämnar arenans fikalokal där väggarna är täckta med plywood som inte stoppar den kyliga vårvinden från att leta sig in. Istället ger vi oss ut för att följa lagets träning.

Strax efter klockan elva på förmiddagen kliver JK Nõmme Kaljus A-lag ut på konstgräset på Hiiu stadium. Solen värmer skönt i den kalla vårluften. Stämningen bland spelarna är avslappnad och kamratlig. De delar upp sig i grupper och börjar lattja med boll sinsemellan. Indelningen av spelare är tydlig. Lagets brasilianska spelare värmer upp för sig, ester för sig och juniorer för sig. De estniska spelarna skojar och trixar för fullt medan brasilianerna till en början verkar lamslagna av kylan. De är stela och huttrar, trots att de till skillnad mot övriga laget, har på sig både långbyxor och långärmade tröjor. När uppvärmningen är avklarad placerar andretränaren Karel Voolaid ut koner och sätter igång med dagens första övning.

Kvalitén på truppen är svår att avgöra till en början. Men när tempot ökar märks att inte alltför många passningar sitter där de ska. VD:n ser trots allt belåten ut.

– Just nu har vi inga landslagsspelare, Ingemar Teever har varit med där. Yüri Jevdokimov är däremot med i u-21 landslaget. Han är också vår bästa målskytt.

Trots den positiva bild som ges av klubben, verkar man avundsjukt snegla mot FC Flora, som har Estlands största fotbollsorganisation. Just organisationen är dock det enda man är avundsjuk på. Flora spelar på en modern arena med kapacitet för 10 000, som också ägs av deras huvudsponsor. I Kaljus fall spelar de på en kommunägd arena som i bästa fall kan jämföras med en svensk division fyra-klubbs hemmaplan.

– Vår budget varje säsong ligger på cirka 6 miljoner kroon. Floras ligger närmare 60 miljoner. Då förstår du att de är katastrof om de förlorar mot oss, säger Peeter och passar på att ge lokalkonkurrenten en känga. Enligt flera ledare får Kaljus utländska spelare utstå verbala påhopp både på matcher och i diverse forum på internet.

– Flora har en mörk historia bakom sig. De har rykte om sig att ha väldigt högerextrema fans. Kanske är det därför de bara har 200 besökare på sina matcher? säger Kusma och förtydligar genom att höja högerarmen.

Plötsligt äntrar en tillsynes alkoholiserad supporter i 40-årsåldern planen. Mannen har tidigare stått på läktaren och vrålat på sina fotbollshjältar och ger sig ut på planen för att visa vad han går för. Han ”dribblar”, springer och skjuter med en boll tillhörande laget. Förvånansvärt är att ingen tar  honom av planen, utan låter honom hållas. Missar han mål är Kusma snabb med att passa tillbaka bollen. Peeter skrattar på frågan om det är en ny spelare.

– Han är lite av en maskot den killen, han bidrar med underhållning.

Efter träningens slut tar den sverigebekante anfallaren Ingemar Teever sig tid att svara på några frågor. Han spelade två säsonger med småländska Östers IF.

– Hälsa till alla Östers fans från mig!

Teever kom nyligen tillbaka i träning efter en lång skadeperiod. Det var länge oklart om han skulle komma tillbaka till fotbollen överhuvudtaget då hans nackskada var så pass allvarlig. En skada han ådrog sig vid en dykolycka. Kanske är det långa avbrottet en anledning till att han har så bra koll på svensk fotboll? Han avbryter intervjun flera gånger för att diskutera just detta.

– Vad fan händer med AIK? De bara förlorar, säger Ingemar engagerat.

Anfallaren verkar inte helt tillfreds med sin situation i Kalju, han berättar att han ser det som en nödlösning till något bättre alternativ dyker upp. Men det är inte vilket bud som helst han väntar på.

– Jag skulle vilja spela i Portugal, det är en bra liga. Om det kommer ett bud ska det vara bra pengar, i Sverige till exempel tjänar jag ungefär samma pengar som här, eftersom att det är högre skatt där. Den måste ni göra något åt, den är galen, avslutar han.

Vid besökets slut ber vi om instruktioner för att ta oss tillbaka till Tallinns centrum. Arenans vaktmästare släpper genast allt han har för sig och insisterar på att skjutsa oss. Vi lämnar denna lilla, men förhoppningsfulla klubb med ett leende på läpparna. Det är sällan man upplever en så öppen, gemytlig och positiv stämning i en proffsklubb i fotboll som hos JK Nömme Kalju.

Att vi under bilfärden hinner se våra liv passera i revy, både en och två gånger på grund av den vårdslösa körningen, det är en annan historia.

/ Love O’Jensa, Viktor Ågren

Dela artikeln