Vad är en titel värd, Wenger?

Förnedrade i CL-semifinalen mot Man U förra säsongen, överkörda av Chelsea på hemmaplan tidigare denna säsong, och nu i helgen som var så blev det 1-3-förlust, återigen på hemmaplan, mot Man United. Tre gånger på mindre än ett år så har jag bevittnat ett Arsenallag vika ned så det sjunger om det. Och de har gjort det när det gäller som mest.

Det Arsenal jag lärde mig att tycka väldigt mycket om i slutet på 90-talet och i början på 00-talet skulle aldrig ha vikt ned sig och blivit överkörda av sina rivaler så som denna upplaga av Arsenal blev i helgen, och har blivit det senaste året. It begs the question: Vad i Arsenal är det som förändrats de senaste tio åren? Självklart finns det en hel del, och det ska vi också beröra. Men hela svaret ligger inte där. Jag vill påstå att det finns en vikrigare fråga att besvara för att närma sig sanningen. Vi måste fråga oss vad som förändrats inom fotbollen de senaste tio åren, och hur det har påverkat Arsenal som klubb. Vi vet alla att fotbollens pengakarusell just nu avverkar ett par miljoner varv i sekunden, att spelarlönerna har ökat lavinartat, att stenrika män använder fotbollsklubbar som sina leksaker, och ibland känns hela den fotbollsvärld som vi älskar så högt just nu som ett gigantiskt luftslott.

Arsene Wenger har kategoriskt vägrat att sätta sig på den snabbt snurrande karusellen. Han har inte för fem öre varit med och släpat fram byggstenar till luftslottet. Gång efter annan har Wenger påpekat att fotbollsklubbar runt om i Europa lever i en ohållbar ekonomisk verklighet. Wenger menar att det är surrealistiskt när fotbollsklubbar inte rättar mun efter matsäck. I Wengers värld så avgör vinsten som en klubb gör vad den kan spendera, och Wenger verkar inte vara intresserad av att vika av från den linjen. Här är grejen: Jag hoppas att han får rätt. Jag hoppas inte att luftslottet sprängs och faller till stoft, men jag hoppas att det i fasaden uppstår så kraftiga och uppenbara sprickor att hyresvärdarna med Platini i spetsen ser till att göra något åt det hela. Vilket som så tänker jag inte kritisera Wenger för att han har gjort Arsenal till större del betraktare av pengacirkusen än aktör i densamma.

Aktör eller betraktare – helt fri från kritik ska inte Wenger gå. Faktum kvarstår: Dagens Arsenal är ett mentalt svagt lag som viker ned sig när det gäller som mest. Helgens match mellan Arsenal och United var men against boys, the sequel. Jag har hört Wenger säga att hans lag mognar, växer och utvecklas i ganska många säsonger nu. Men det är mer prat än verkstad. I söndagens matchprogram kunde man läsa hur Wenger sa att “vi är inte samma lag längre”. Matchen och resultatet berättade en annan historia; Wengers unga spelare inte tar det sista steget, hans lagbygge har på fem år inte resulterat i en färdig produkt, och det kan inte uteslutande skyllas på de galna ekonomiska förutsättningar som råder i fotbollsvärlden. Det kan delförklaras med det, men knappast helförklaras. Karaktär måste inte nödvändigtvis kosta skjortan, och inte ens den mest inbitne goonern kan väl påstå att dagens Arsenal är ett lag med stark karaktär?

Det är också uppenbart för alla att se att Arsenal är ett lag som saknar fysisk tyngd, och vad värre är: De saknar nödvändiga element för att vinna en ligatitel i England 2010. Det finns ett antal spelare som anlänt till Premier League de senaste 2-3 åren som garanterat skulle göra nytta på Gunners mittfält, som varit inom budget för Wenger, men som hamnat i andra klubbar. Fellaini, De Jong och Palacios är bara några exempel. Istället har Wenger hämtat in spelare som Nasri och Arshavin och fortsatt satsa på exempelvis Vela och Walcott. Jag har egentligen inget som helst emot någon av dessa spelare – tvärtom. Poängen är att Arsenal är ett halvtaskigt balanserat lag.

Det är också en gåta att Wenger inte har införskaffat en ny målvakt sedan Lehmann lämnde. Den som påstår att Almunia är tillräckligt bra för att stå i mål i ett titelvinnande lag ljuger. Skulle jag göra en Premier League-tabell enbart efter respektive förstemålvakts kvalitet så skulle jag placera Arsenal på den undre halvan.

Jag anser inte heller att Arsenals anfallsbesättning är slagkraftig nog. Det är en styrka att många spelare kan göra mål, och att så många spelare i Arsenal är så pass skickliga i den sista tredjedelen av planen. Men visa mig en titelvinnande klubb som inte har en målskytt högt upp i skytteligan när säsongen summeras. I Van Persies frånvaro så saknar Arsenal den spelaren, och det håller inte.

Det måste finnas en mellanväg. Det kan inte vara antingen sitta på pengakarusellen och skrika “snabbare, snabbare” eller stå bredvid och muttra “snart trillar de av”. Så länge Wenger inte hittar den mellanvägen så kommer inte att Arsenal bli ett lag som kan vinna en ligatitel. De kan slåss i toppen, de kan hitta perioder av en högstanivå som få kan komma upp i, och de kan stå för makalösa punktinsatser. Men de kommer aldrig hamna överst i tabellen efter 38 omgångar.

Det är fullt möjligt att Wenger får rätt. Att karusellåkarna trillar av och slår sig brutalt i backen – en efter en. Händer det så kommer Arsenal ha ett jäkla försprång, och då kommer Wengers tankar att hyllas, och han kommer framstå som fotbollens Nostradamus. Händer det inte så kommer Wenger behöva kompromissa med sina värdegrunder ifall ligatiteln ska återvända till norra London. Då återstår bara en fråga: Är det värt det?

---

Londonbloggen: Are we human, or are we Arsenal?

---

Jag antar att jag måste säga något om John Terry, och vi kan väl börja med det uppenbara: Det är jävligt osmart att skita där man äter. Ja, Terry har betett sig illa. Han har varit en gris mot sin lagkamrat och mot sin fru. Han har också spett på myten om den rike idrottsmannen som gör lite som han vill och som gör först och tänker sedan. Det bor en liten moralkärring i mig, och ska jag lyssna på henne så ger jag faktiskt blanka fan i vad Capello väljer att göra med Terry. Förutom moralkärringen så bor det också en snusförnuftig gubbe i mig. Han brukar överrösta moralkärringen de flesta gånger, och så även denna gång. John Terry ha inte begått något brott i lagens mening, han har inte gjort sig skyldig till något tjänstefel, och hans klavertramp har väldigt lite med hans jobb att göra över huvud taget. Att strippa av honom lagkaptensbindeln, eller ännu värre peta honom ur VM-truppen vore rena rama justitiemordet. Det vore en skymf. Att Terrys handlade också är en skymf är en helt annan femma.

---

Notts County!

---

Det blir hett på Elland Road ikväll, sanna mina ord.

---

Well, jag är tillbaka efter ett antal stressiga dagar. Den närmsta tiden är ganska ledig för min del, så räkna med lite mer idogt bloggande den närmsta tiden. Till och med helgen är ledig, så tune in. Sent ikväll blir det en text om Leeds-Spurs. Till dess är jag säker på att många av er har något att säga om Arsenal, Wenger, och Terry också för den delen.