Det hellnerska tålamodet

De olympiska vinterspelen i Vancouver inleddes för en vecka sedan med att Marcus Hellner offrade en självskriven medalj på 15 km fristil i ett tappert försök att bärga ett guld.

Igår fortsatte spelen med att Hellner offrade sina egna chanser för att ge en lagkamrat chansen att vinna en guldmedalj. Det hela slutade med omedelbar återbäring för Hellner själv. Sannerligen rättvist och synnerligen svenskt.

I det senaste numret av tidskriften Axess (nr1/2010) nämner Nathan Schachar en förklaring till varför Sverige blev ett välfärdens Mecka under efterkrigsåren på 1900-talet. Han menar att Sverige under denna tid och dessförinnan präglades av att ha tålamod till att skjuta upp belöningen till senare. Att plugga vidare, investera vinsten och sätta in resten av pengarna på banken. Kanske är det sant, kanske inte. Kanske är det svenskt, kanske inte. Det är under alla omständigheter sant när vi pratar om Markus Hellner.

När Hellner för en vecka sedan på svajiga ben och med ofokuserad blick brakade över mållinjen likt en trave kaffeved slutade han dagen som till synes lottlös fyra. Han hade alla anledningar i världen att gräma sig över den missade medaljen som försvann någonstans i uppförsluten kring Whistler. Borde han inte ha gått ner på tvåans växel lite oftare och borde han inte ha öppnat lite lugnare? Nej, svarade Hellner utan att blinka. Det var guldet han ville ha, och vill man vinna måste vissa uppoffringar göras. Att uppoffringen bestod i en olympisk bronsmedalj bekom honom inte för ett ögonblick. Istället bidade han sin tid.

I lördagens dubbeljakt fick Johan Olsson en lucka vid skidbytet. Han tog en rövare och lyckades glida ifrån det övriga fältet, väl medveten om att han skulle komma att backas upp på bästa bromsande cykelmanér av Hellner och Anders Södergren i klungan bakom. Så snartt en uppförsbacke var i sikte stångade sig Södergren och Hellner framåt i ledet och sänkte därefter farten för att dra ner tempot i den jagande klungan, allt för att ge Johan Olsson chansen att vinna loppet. Det krävs en krokodils stoiska tålamod och mer därtill om man vill lyckas med det som Hellner och Södergren gjorde. Att gång på gång först tråckla sig fram till täten av klungan för att sedan bara låta farten mojna, det är kort sagt urlakande, både kroppsligt och själsligt. Särskilt när du som Marcus Hellner besitter kraft att själv veva igång jakten på guldet. Men Marcus Hellner bidade sin tid och sedan gick det som det gick. Ryssen Legkov fångade till slut in Johan Olsson, men i spurten var det Heller som hade mest krafter kvar. Det var ju han som hade haft tålamod att skjuta upp belöningen till senare.

Och i målfållan på bästa sändningstid grät Per Elofsson som ett barn. Elofsson som lurades på sitt OS-guld av en fultankad tysk-spanjor i Salt Lake City för åtta år sedan, även han fick någon form av retroaktiv belöning för det slitsamma arbete som han aldrig fick chansen att skörda frukten av när det begav sig. Marcus Hellner å sin sida har redan fått sin återbäring, både på sin investerade uppoffring för en vecka sedan och för dagens innestående tålamod.

Det lönar sig att gå för guld och det lönar sig att göra vissa uppoffringar. Sköter du dina kort rätt så verkar det alltid spilla tillbaka på dig själv. Det är förvisso tveksamt om denna modell ursprungligen är svensk, men den är tidlös i sin konstuktion, och den fungerar om du heter Marcus Hellner

Skrivet av: Anders Johansson (följ honom på Twitter)

Dela artikeln