Att leda det engelska landslaget är det största en brittisk tränare kan uppnå. Så långt är vi med. Så när Fabio Capello nu har lämnat sitt uppdrag som engelsk förbundskapten är det såklart många, många tränare på den brittiska ön som suktar efter att få ta över. Jag menar, tänk att få leda England i EM! Vilken tränare drömmer inte om det?

En av de stora favoriterna till att ta över jobbet är Tottenhams tränare Harry Redknapp. Redknapp har flera gånger tidigare uttalat sig om att det vore en stor, stor ära att få leda det engelska landslaget och kanske är det så att hans chans nu har kommit.

Frågan är, borde han verkligen ta den?

Jag säger ett rungande – NEJ! För om vi tar några minuter där vi bortser från hur stort det faktiskt är att leda det engelska landslaget och istället talar lite om den andra sidan av myntet. Det vill säga, vad är det som Harry Redknapp tvingas lämna efter sig?

Jo, Redknapp lämnar en spelartrupp som fullständigt avgudar honom. Han lämnar ett lag som just nu är bättre än någonsin (eller ja, än på många, många år i alla fall). Han lämnar ett lag som, om inte den här säsongen, mycket väl kan vinna Premier League 2012/2013. Redknapp lämnar den klubb som de senaste månaderna har spelat ligans vackraste fotboll och som har världens näst bästa mittfält (Barca är väl tyvärr alltid lite bättre på allt…).

Harry Redknapp lämnar kort sagt en drömsituation. Förmodligen det bästa tränarjobb han någonsin kommer få. Ja, om det inte vore för landslaget då…

Så hur ska då den gamle, buttre och alldeles underbare Redknapp lösa den här situationen.? En ruskigt svår fråga och i mina ögon finns det egentligen tre olika scenarion.

1. Redknapp nobbar landslaget och stannar kvar i Tottenham. Han för Spurs till en ligaseger inom de två närmaste åren och tar DÄREFTER över landslaget – efter att den nytillsatte förbundskaptenen har gjort bort sig i VM i Brasilien 2014.

2. Harry lämnar Tottenham med omedelbar verkan (eller efter säsongen). Han tar över landslaget och går till kvartsfinal i sommarens EM-slutspel. Redknapp fortsätter som förbundskapten över VM i Brasilien 2014, men får sparken efter att ha underpresterat i mästerskapet (vilket ju England alltid gör förr eller senare). Redknapp står sen utan jobb och blir förstavalet när det gäller  människor att håna i den engelska pressen.

3. Redknapp fortsätter leda Tottenham SAMTIDIGT som han tillfälligt tar över ansvaret för England i sommarens EM-slutspel. Väl i Polen/Ukraina för han England till EM-guld och väljer sedan att lämna posten som förbundskapten och återgå till Spurs. Drömmen att som engelsk förbundskapten föra landet till en stor mästerskapsmedalj är uppfylld och Redknapp kan återgå till sin drömsituation i Tottenham.

Jag tror nog att om den gode Redknapp själv hade fått välja så hade alternativ 3 stått högst upp på önskelistan, men i ärlighetens namn är väl kanske det scenariot samtidigt det minst troliga. Framtiden får helt enkelt utvisa vilket av alternativen som uppfylls – men hade jag varit i Redknapps kläder (och dessutom fått ärva hans dubbelhaka…) så hade jag stannat kvar i Tottenham. Alla dagar i veckan.

Det beslutet tror jag samtliga aktörer hade tjänat mest på.

- Bilden ovan är på min egen biljett till galan.

De flesta matcherna har ju dock varit klara sen den dagen de började sälja biljetterna till den här galan. Totalt kommer vi få se 3 svenska debutanter samt en norsk debutant. Sen kan man diskutera i en mindre evighet om det finns andra svenska fighters som borde få chansen. Men här kommer en kortare genomgång av matcherna, med fight-record (Vinst-Förlust-Oavgjort, NC= No Contest):

Prelimcard (Garanterar inte att dessa sänds i tv sändningen men kan streamas på Facebook eller liknande):

Första matchen på cardet är i Weltervikt och det kommer bli ett krig mellan två debutanter:
Besam Yousef, SWE (6-0-0) VS Simeon Thorese, NOR (16-2-1).
Ska jag vara ärlig så har jag ingen vidare koll på den här norrmannen. Hittar inget större namn som han mött innan sin debut här. Det enda namnet jag ens kände igen var Svensk-Dansken Cole Lauristsen som Thoresen vann via en submission. Detta är också hans största styrka då 14 av hans 16 vinster har kommit genom submission.  Men lite bättre koll har jag på svenske Besam Yousef som jag har sett vinna mästarbältet i den svenska organisationen The Zone FC. Han har gått alla sina 6 proffsmatcher där och har hittills inte förlorat. Likt sin motståndare har de flesta av av vinsterna kommit via submission, 50% av dem om man ska vara petig. Sen ska jag väl var ärlig och säga att känslan är att en del av motståndarna han har haft inte varit de allra bästa. Men i sin match mot franske Mickael Delvalle testades Besam och han vann först via decsion så han har erfarenhet av att gå en hel proffsmatch. Men jag vågar inte komma med några tips om hur den här matchen kan sluta. Inte just nu i alla fall men kanske när vi kommer närmare till själva galan.

Andra matchen kommer vara i Mellanvikt:
Magnus ”Jycken” Cedenblad, SWE (10-3-0) VS Francis ”Limitless” Carmont, FRA (17-7-0).
Ännu en svensk debutant. Här är dock en man som har gjort sig förtjänt av sin chans då han vunnit sina 7 senaste matcher. Hade det inte varit för en liten bump i vägen då han mötte svenske Mats Nilsson på The Zone ”Dynamite” 2009 så hade det varit 11 vinster i rad. Men om vi istället ska diskutera hans motståndare som är en intressant fransman som har gått en tidigare UFC-match där han möte och besegrade Chris Camozzi. Sen mötte han en annan UFC-Veteran i matchen innan  han blev upplockad till UFC. Han mötte då Jason ”Dooms” Day. Det man kan slå fast är att han kan avsluta sina motståndare i alla fall. Av sina 17 vinster har bara 3 kommit via poäng. ”Jycken” har samma smak för avslut då han totalt gått alla tre ronder bara en gång. Då vann han dessutom. Annars har Jycken 6 tko segrar och 3 submissions. Ställa detta emot mot Carmonts 6 tkos samt 8 submisions. Min slutsats är i alla fall att detta kan bli en otroligt underhållande match. Jag hoppas på svensk seger men lätt kommer det inte bli.

Tredje matchen kommer vi upp till Lätt Tungvikt och ett riktigt veteranmöte:
Cyrille ”Snake” Diabate, FRA (17-8-1) VS Jörgen Kruth, SVE (5-0-0).
Det jag menar med veteran möte är att bägge dessa herrar är på sin ålders höst (Diabate är 38 och Kruth är 37 år). Dessutom sitter bägge sedan tidigare på kickboxningsmeriter som jag förstått det. Om jag börjar med franske Diabate som har gått 4 matcher i UFC och han har fått 2 vinster (Luiz Cane, Steve Cantwell) och 2 förluster (Alexander Gustavsson, Anthony Perosh). Sedan tidigare har han dessutom mött den tidigare mästaren i lätt tungvikt Shogun Rua som han möte i Pride 2006 men han förlorade den matchen.  Jag vågar påstå att Diabate är en bra fighter men som inte håller för den absoluta toppen i viktklassen. Sen är han väldigt bra på att avsluta sina motståndare. 8 tko vinster sen dessutom 5 via submission. De 4 andra har kommit via domslut då. Men ska man se på hur han förlorat i sina tidigare matcher så är submision det bästa sättet då han förlorat 4 matcher på det sättet. Sen har han förlorat 3 via domslut, men bara blivit knockad en gång vilket är strongt. Men nu kommer vi till den tredje svenske debutanten Jörgen Kruth som det flesta som är intresserade av kampsport vet stora framgångar från K-1 men även visat upp stor taland för MMA också. Han har inte behövt mer än en rond att avsluta sina motståndare 3 via tko och 2 via submission. Så om Diabate kan pressa Kruth till en andra eller till och med en tredje så kan mantro att svensken kommer få det svårt. Men jag vet hur stor erfarenhet Kruth har, det säger mig att inte det ska kunna hända i alla fall. Även den här fighten lär knappast gå alla tre ronder.

Fjärde matchen är en Welterviktmatch:
Papy ”Makambo” Abedi, SWE (8-1-0) VS James Head, USA (7-2-0)
Här är en match mellan två fighters som i sina debuter i UFC förlorade sina matcher. Men om vi börjar med svenske Abedi så fick han ingen lätt debut i weltervikten då han fick möte Brasilianske Thiago Alves som innan dess gått en match om Welterviktstiteln mot kungen i viktklassen George St Pierre. Satm slagit fighters som Josh Koscheck, Matt Hughes med flera. Så den förlusten ska man inte överdriva tycker jag i alla fall. Men om man ska se till Abedi styrkor så är hans händer hans styrka då han tagit 5 av sina 8 segrar via TKO. Nu över till James Head som i sin första match i UFC gick i mellanvikt så tror jag i alla fall matchen ska ske i weltervikt så då är det Heads debut i viktklassen. Head förlorade i sin  debut mot Nick Ring. Men jag tror det här kan bli en väldigt intressant match då även Head har majoriteten av sina segrar via TKO (4 av 7). Men han har ganska bra koll på markarbetet som jag förstår det. Så den här matchen lär bli intressant.

Femte matchen kommer ske i Fjädervikt:
Akira ”Hamid” Corasani, SWE (9-3-0, 1 NC) VS Jason ”Shotgun” Young, USA (8-5-0).
Egentligen skulle Akari ha gjort debut tidigare i UFC under finalen i TUF14 men detta satte en skada stopp för. Då han under den senaste säsongen av den reality serien/ tävlingen nådde hela vägen till semifinal om jag minns rätt. Han blev också utpekad att han skulle fuskat och fejk tapade i en kvartsfinal tidigare. Det jag lyckats hitta och såg matchen där han skulle ha gjort detta. Själv såg jag den inte. Men det kan bero på att jag hoppades att han inte skulle ha fuskat i och för sig.  Men nu är det dags för riktig tävlingsdebut även om han redan då har gjort UFC-debut. Styrkan Akira har är hans fighting-IQ, vilket kan bevisas i 5 decisionssegrar. Dock är hans haka lite sådär då hans tre förluster kommit genom TKO.  Om vi nu ska titta närmare på Jason Young  nu då. Jasons inledning i UFC har ock varit väldigt svag med 2 förluster (Dustin Poirier, Michihiro Omigawa). Bägge dem här förlusterna kom dock via Decisions vilket talar för Akira i alla fall.

Sjätte matchen är en match i Fjädervikt:
Diego ”The Gun” Nunes, BRA (17-2-0) VS Dennis Siver, GER (19-8-0).
Det här är den fight jag ser mest fram emot måste jag säga. Diego Nunes har bland annat slagit en tidigare mästare i viktklassen Mike Thomas Brown. Dock förlorade i en #1 contender fight mot Kenny Florian som gått ner en viktklass. Efter den kom en match Manny Gamburyan som han slog på poäng. Men mannen han ska möta har sen han återkom till UFC gått fram på ett riktigt bra sätt. Tyske Dennis Siver.  Som sedan tidigare slagit svenske Jonas Ericsson. Men nu tillbaka till hans UFC karriär. Bland annat har han slagit George Sotiropoulos, Spencer Fisher samt även Paul Kelly med flera. Men de senaste förlusterna har kommit mot Ross Pearson samt Donald Cerrone som jag menar är en av de främsta i lättvikten just nu. Detta gör att Dennis Siver går ner en viktklass för att testa vattnen där. Vad denna gör på prelimcardet förstår jag inte helt ärligt. Favorit i mina ögon är Diego Nunes, men vi får väl se om Siver kan få till en upset.

Sista på prelim cardet alltså den sjunde fighten för kvällen kommer bli i Bantanvikt:
Damacio ”The Angel of Death” Page, USA (15-6-0) VS Brad ”One Punch” Pickett, GBR (20-6-0).
Page inledning i UFC har inte direkt varit övertygande då han på sina två senaste fighter förlorat bägge. Senaste förlusten kom mot Brian Bowles. Men hans tid i Zuffa inleddes inom WEC där han vunnit med 3 och förlorat 2. Så hans smeknamn känns lite konstigt fram tills jag räkna på hur han brukade vinna samt förlora. Endast två gånger har han kört alla ronderna. En vinst och en förlust, förlusterna har annars kommit via submissions. Men hans vinster kommer oftast på TKO men kan lika gärna vinna med egna submissions (8 tkos, 6 sub). Även Picketts ingång i UFC har inletts med förlust. Men i WEC inledde Picketts tid i Zuffa med 3 vinster och 1 förlust. Även den här mannen kan avsluta motståndare genom submisionns (9 segrar på detta sätt) samt 5 vinster på tko. Så den här fighten kan bli väldigt intressant att se precis som matchen innan.

MAIN CARD (Tv sända matcher i Sverige blir det på Canal Plus 2 sport tror jag, i USA är det i Fuel TV.)

Åttonde match för kvällen är en Welterviktsmatch:
DaMarques ”Darkness” Johnson, USA (14-9-0) VS John ”The One” Maguire, GBR (17-3-0)
Om man ser på fightrecorden så ser det ju solklart ut vem som ska vara favorit i matchen men jag vill börja med att påpeka att Johnson sitter på betydligt mer erfarenhet från UFC matcher än sin motståndare. Johnson kom från TUF säsong 9 om jag minns helt rätt och har så här långt i UFC vunnit 4 matcher och förlorat 3. Så han har etablerat sig i mitten av viktklassen. Mannen han ska möta Maguire har gått en UFC match där han slog Justin Edwards, så bra är han men nu är det dags för testet för att se var han hör hemma i viktklassen. Är det i toppskiktet eller på den nedre halvan? Maguire kommer från två raka matcher där han har vunnit via domslut medan Johnson brukar lyckas avsluta sin motståndare eller hamna i en submission situation.   Vill själv mena attdetta är en fight som borde vara på prelim cardet dock. Hellre sett Diego Nunes mot Dennis Siver här.

I nionde matchen som går i Weltervikt ska vi få se:
Paulo Thiago, BRA (14-3-0) VS Siyar Bahadurzada, AFG (20-4-1)
Här kommer den hårdaste av hårda i UFC i min mening i form av Paulo Thiago, inte på grund av hans stil i buren utan snarare för vad han har som andra jobb. Thiago jobb inom den elitpoliskår som går in i Favelor runt om i Rio De Janerio och försöker driva bort drogkungarna som styr i vissa områden. Dödskjutningar under den här uppdragen är nästintill garanterade och detta är vad Thiago har lite som hobby vid sidan om sin elitsatsning inom MMA. SEn att han i sin debut knockade Josh Koscheck från ingenstans. Detta var på UFC 95. Sedan dess har han vunnit 3 matcher men också förlorat 3 matcher dock var detta emot Diego Sanchez, Martin Kampmann och Jon Fitch. Det är inget att skämmas för vill jag mena. Men han tillhör självklart inte absoluta toppen. Hans motståndare får dock en riktigt tuff första match i UFC. Siyar kommer ursprunligen från Afghanistan men tränar hos Golden Glory i Holland. Samma stall som producerar K-1 stjärnor nästintill på löpande band samt har några bra MMA fighters i sitt stall också bland annat Alistar Overrem. Ska man slå Siyar så brukar det vara bäst att försöka få honom att ge upp, detta gör att jag vill ha Paulo Thiago som favorit i den här matchen. För Siyar har mest vunnit sina matcher via TKO. Thiago har aldrig blivit avslutad, alltså aldrig förlorat via TKO eller submission.

CO Main Event för galan kommer vara en match i mellanvikt:
Brian ”All American” Stann, USA (11-4-0)- Alessio ”Legionarius” Sakara, ITA (15-8-0, 1 NC)
Ni som tidigare sett en match med den här killarna vet att detta är två killar som har tunga nävar och som kan bli en riktigt sluggfest. Dock ska man säga om Brian Stann som är en amerikansk krigshjälte förutom proffsfighter vilket gör honom rätt till sitt smeknamn om man säger så. I sin senaste match frlorade han dock klart mot Chanel Sonnen som tog ner honom och lekte med honom som om han var en brottningsdocka. Men innan den matchen har Stann ett rcord inom UFC som ser ut så här : 5-2 detta är utan matchen mot Sonnen då. Hans övriga förluster har kommit i Lätt Tungvikt. Medans italienaren han ska möta Sakara har ett record i UFC som ser ut så här:  6-5-0 samt en NC. Alla dess matcher som jag har haft möjlighet har varit oerhört underhållande. Så om jag ska tippa den här fighten så tror jag definitivt Brian Stann kommer vinna men matchen kommer få en att skrika hela matchen på grund av hur underhållande den kommer vara.  Ingen bra fight rent stilmässigt men något som publiken vill ha.

Dags för MAIN EVENTET som går i Lätt Tungvikt:
Alexander ”The Mauler” Gustafsson, SVE (13-1-0) VS Antonio Rogerio ”Minitoro” Nogueira, BRA (20-5-0).
Jag ska vara ärlig och säga att första gången jag såg Alexander så reste jag mig och skrek av lycka då han besgrade Matteo Minonzio på The Zone Showdown. Sättet han vann den matchen fick mig att tro att den fightern kommerjag defenetivt få se på en UFC gala någon gång. 4år senare så kommer han nu vara med i Main Event matchen på en UFC-gala i Globen. Detta vågade jag inte ens drömma om den dagen. Hans största styrka är hans boxning. Då han totalt vunnit 9 matcher på TKO. Sen han kom till UFC har han vunnit 5 matcher samt förlorat en fight hans enda förlust så här långt. Detta var mot brottaren Phil Davis som för mindre en vecka sen fick sin första förlust mot Rashad Evans. Efter den matchen tänkte Gustafsson hmm jag behöver bli bättre på brottning. Sen dess brukar han träna under tiden han är i USA på samma gym som just Phil Davis. Efter den matchen har han bland annat vunnit mot Mark Hamill och Vladimir Matychenko. Vilket gör att han numera är nummer 9 i världen i viktklassen. På andra sidan buren kommer veteranen och världens just nu 8 bäste fighter i viktklassen Minotaur. Hans största framgångar kom under hans tid i Pride (2002-2007). Där han bland annat besegrade Dan Henderson. Sen han kom till UFC 2009 har han vunnit 3 matcher mot bland annat Tito Ortiz och Liz Cane. Men har också två förluster, detta var emot Ryan Bader och Phil Davis. Så bägge dessa män har förlorat mot den superbrottaren som Phil Davis är. Men om vi ska fokusera mot matchen som kommer istället. Alexander har sen han börjat träna med Davis skaffat ett försvar mot nedtagningar som jag tror är för bra för veteranen eller snarare sagt legenden Minotoro. Sen tror jag också Gustafsson har bättre boxning än vad brassen har men jag vill inte underskatta Minotoro. Han har bland nnat tränat med brasiliens landslag och även blivit uttagen av landslaget. Men om det kommer till backen så har Minotoro troligen övertaget om någon av dem skulle kunna få in en submission. Men favorit i mina ögon är Alexander Gustafsson. Så väl mött i Globen! Jag ser fram emot att få se det här cardet live.

Författare: Dennis Johansson

Representanter från ligan kungjorde under en presskonferens från Comerica Park i centrala Detroit att Winter Classic 2013 går av stapeln på Michigan Stadium i Ann Arbor och de två original six-lagen, Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs, kommer vara de som gör upp.

Matchen blir den sjätte i ordningen sedan Winter Classic startade 2008 och Detroit ansluter sig till Buffalo, Chicago, Boston, Pittsburgh och Philadelphia som de lag som stått värd för evenemanget.

Winter Classic 2013 spelas 1 januari och avslutar en vecka fylld med aktiviteter och hyllningar kopplade till matchen.

Toronto gör sin första och Detroit sin andra Winter Classic och rapporter från bland annat kanadensiska TSN gör gällande att matchen kommer sätta nytt publikrekord.

Det nuvarande rekordet på 71 217 åskådare sattes i matchen mellan Buffalo Sabres och Pittsburgh Penguins 2008.

Relaterade texter
Red Wings mot Maple Leafs i Winter Classic
Red Wings mot Leafs i Winter Classic?

De har fler förluster än vinster, men mest av allt spelar de oavgjort. De har en 3-1 seger över Chelsea som årets bästa resultat men har i övrigt förlorat alla matcher mot topplagen och väldigt många mot mittenlagen.

Och det här gör de med Darren Bent på topp och med vindsnabbe Gabby Agbonlahor som understöd, när han inte är skadad vill säga. Ett mittfält som innehåller talang i Stephen Ireland (ni minns väl när han var bäst i ett Man City som precis börjat storsatsa?), potential i Fabian Delph och Marc Albrighton, trygghet i Jermaine Jenas och Stilian Petrov och sylvass oberäknelighet i Charls N´Zogbia. Släng in en bra målvakt i Shay Given och ett helt OK försvar så länge Richard Dunne undviker sina självmål och vi har ett lag för Europaplatserna.

Men, 13e plats it is.

Alex Mcleish, den näst mest skotska managern i Premier League, tycks ha hittat i alla fall en faktor att peka på i sitt Villa.
Twitter.

Eller, det är egentligen orättvist att säga att det vore Twitters fel. Sajten (för svensk stavning..? Jag kände nästan det.) är ju bara ett uttryck och en verkan av det som egentligen är orsaken. Enligt Mcleish skulle det vara någon typ av ”superstjärna som ägnar för mycket energi åt attityd och bortförklaringar på internet i stället för hårt jobb och öppen dialog med managern”.

Och där blir ju Twitter ett bra mätinstrument. Man kan lätt se vad spelarna tänker, och kanske ännu viktigare, vad de väljer att yttra.

Charles N´Zogbia var en av dem som efter förlustmatchen senast gick ut på sidan och lät sin besvikelse rinna över. Och det har nu McLeish reagerat på.

Diskussionen om Twittrande fotbollsspelare är lika intressant som den är evig och som med allt här i livet är det varken svart eller vitt. Men kanske är ändå McLeish något på spåret. Inte för att det skulle hjälpa att be spelare att sluta Twittra, de är ju samma människa ändå och jag tror inte avsaknaden av 140 tecken resulterar i lika många extra meter på fotbollsplanen. Men jag förstår som sagt hur McLeish tänker. Det behövs kanske en omprioritering av hur vissa spelare fördelar sin energi.

Vad man sen ska göra åt problemet är svårare. Fotbollsspelare idag är inte som de var på Glenn Hyséns tid, då korta shorts och en glidtackling räckte för att de skulle vara nöjda. Med mustasch på var de till och med lyckliga på riktigt.

Så alltså, Twitter och moderna män inom modern fotboll. På gott och ont. Men vi gillar ju att läsa vad de Twittrar och vi gillar ju att gnälla, så va tusan. Det finns ju faktiskt andra lag som presterar trots sociala medier. Så kanske kan vi leva med Aston Villas ligaplacering så länge vi får raljera om varför. Allt medan de andra lagen spelar bra fotboll ändå.

Men det är inte så fruktansvärt som många tror att det är. Det handlar bara om okunskap och/eller bristande intresse att ta reda på hur det egentligen är.
En hög andel människor som diskuterar eller kommenterar MMA som sport anser helt kallt att det bara är underhållningsvåld för våldets skull och har, inte helt sällan, inte skapat sig en egen åsikt. Så har det i alla fall sett ut de gånger det har debatterats i tv eller media överlag. Oavsett om det är i Sverige eller utomlands. Dåligt valda debattörer, på båda sidor, leder oftast till att den som skriker högst vinner istället för att lägga fram sin åsikt lugnt och sansat och visa respekt för den andra sidan. Det är en bra mycket större mediacirkus än vad det borde vara, och det till största delen på grund av våldsdiskussionerna som är relativt grundlösa.

Den stora fokusen har varit hjärnskador till följd av väldigt tunna handskar som faktiskt är där för att skydda händerna mer än huvudet. Antalet gånger man kan ta en fullträff med nämnda hand i nämnda handskar är ett fåtal. Så istället för att skaka runt den väldigt ömtåliga hjärnan inuti ditt huvud 300-400 gånger per match, vilket skulle kunna hända med mer vaddering, kanske det är 10-20 gånger. Och detta bara i, som mest, 5 ronder á 5 minuter.  Och det gäller bara upp boxningsdelen av MMA. Utöver sparkar mot huvud, ben och kropp finns det ju en uppsjö av armlås, benlås, nacklås och så vidare som en fighter kan använda sig av. Mängden sätt, som inte innefattar en knock-out, att avsluta en MMA-fight på är många och det blir fortfarande fler. Sporten är fortfarande så pass ung att utvecklingen går framåt hela tiden. Inte bara teknikmässigt utan även när det gäller träning, kost och andra förberedelser. MMA är en extremt mångsidig sport när det kommer till taktik och avslut, med säkerhet den mest mångsidiga kampsporten idag.

Inom sanktionerade MMA-fighter (känner till ett dödsfall till i en osanktionerad fight) finns det två registrerade dödsfall som orsakades av skador uppkomna under en fight. Jag har svårt att påpeka hur stor skillnaden med till exempel boxning är. Visst, boxning har funnits bra mycket längre än MMA men statistiken talar för sig själv. Bara mellan 1998-2006 så avled 70 boxare, under eller strax efter en match, av skador orsakade i ringen. Under samma period så avled 1 MMA-fighter, detta i samband med den osanktionerade fighten jag nämnde tidigare.

Man kan jämföra hur man vill men till och med i den väldigt stillsamma sporten Petanque, de flesta skulle kalla det Boule, har det varit dödsfall på grund av en huvudskada som orsakades under en match (The Telegraph, 2008).

Jag kan rada upp sport efter sport som har dödsfall länkade till skador som har med sporten att göra men jag tycker inte om att peka finger. Så jag säger förlåt, boxning, men du är ett bra exempel på en sport som folk inte tycker är lika farlig som MMA men i slutändan är du bra mycket farligare. Därför använder jag dig som exempel.

För tillfället ligger locket mer eller mindre på gällande MMA i Sverige men när media har nyhetstorka vilket de har mer än ofta så kommer det tas upp igen. Ingen vet när men det kommer hända. Så vi MMA-fans och utövare får hålla huvudet kallt och ta moraldebatten då också. Och kanske inte med hjälp av Paolo Roberto utan personer som faktiskt kan uttrycka sig intelligent och lägga fram en åsikt utan att höja rösten alternativt svara med nåt dråpligt skämt.

Text: Andreas Flood

Detta är MMA. Mixed Martial Arts, eller för många känt som Ultimate Fighthing på grund av UFC.

Om vi ska börja med lite förklaringar till regler och liknande. Den vanligaste myten är att ALLT skulle vara tillåtet, självklart är det inte sant. Dock var det lite så i början av sporten vilket är lika med 1993 då den första UFC galan gick i Denver Colorado. Tror det enda som inte var tillåtet var att peta varandra i ögonen samt slag i skrevet. Men i dag är reglerna så här i världens ledande samt största organisation UFC:

http://uk.ufc.com/discover/sport/rules-and-regulations

I Sverige så har Svenska MMAförbundet skrivit dessa regler för Svenska proffs i MMA:

http://smmaf.se/rules.asp?id=38

En vanlig proffsmatch går i 3 ronder där varje rond är 5 minuter lång, men från Main Events till numrerade galor samt de galor som går på FOX och titelmatcher är det 5 ronder gånger 5 minuter som gäller.

En match kan avslutas genom:
TKO: Domaren bryter matchen då den motståndaren blir utslagen eller överkörd.
Submission: Då den ena parten genom ett grepp/slag eller på något sätt får sin motståndare att ”tap out”. Vilket betyder att han klappar sin hand mot motståndaren eller på canvasen/ringgolvet så domaren ser det och går in och bryter.
Decision: En fight som går alla 3 eller 5 ronder. Då vinner den fighter som har vunnit flest poäng i alla ronderna. De finns 3 poängdomare runt ringen som ser på fighten och poängsätter alla ronder. Den som vinner får 10 poäng och förloraren får då 9 poäng eller om han blivit överkörd genom hela ronden eller liknande kan få mindre än 9. Jag tror att rekordet är var när en fighter vann alla ronder med 10-7.

Viktklasser:
Flugvikt: 56,7 kg-under (125 lbs)
Bantarvikt: 61,2 kg (135 lbs)
Fjädervikt: 65,8 (145 lbs)
Lättvikt: 70,3 (155 lbs)
Weltervikt: 77,1 kg (170 lbs)
Medelvikt: 83,9 kg (185 lbs)
Lätt tungvikt: 93 kg (205 lbs)
Tungvikt: 120,2 kg (265 lbs)
Super Tungvikt: 120, 3 kg och uppåt.

Detta var grundkunskapen man behöver för att kunna se en MMA-gala på ett bra sätt direkt.
Här kommer också en liten snabbsammanfattning av i min mening världens främste MMA fighter Anderson Silvas Karriär i UFC så här långt:

Fight Night 5 vs. Chris Leben:
Sen Silva kommit till UFC som han gjorde 2006 i en fight mot Chris Leben där han lekte med honom och slog honom på mindre än 50 sekunder. Finns inte mycket mer att tillägga om den här matchen.

UFC 64:
Lite mindre än fyra månader senare fick han chansen att möta Mellanvikt-världsmästaren Rich Fraklin. I deras första match slog Silva Franklin på mindre än 3 minuter. Silva gav här publiken och Franklin en lektion i hur man kunde använda knäna för att hålla kontroll på sin motståndare i form av en brutal Muay Thai clinch.

UFC 67:
Här fick Silva möta vinnaren av säsong 4 av Ultimate Fighter som enda säsong i TUF-historia gav vinnarna chansen att gå en titelmatch. Travis Lutter som under serien gjorde ett fint intryck på mig, men hade som många andra inte en chans mot Anderson Silva. Matchen slutade i en ganska snabb submission i form av armbågsslag.

UFC 73:
Nate Marquardt via knockout i första ronden. Denna fight har jag inte lyckats få tag på så jag kan inte direkt beskriva den här. Men det jag vet och hört under tiden jag nördade ner mig på den här sporten var att Anderson var lika överlägsen i den här fighten som han var mot övriga fighters han mött innan.

UFC 77:
Här mötte Silva Rich Franklin igen och även denna gång blev det TKO dock först i andra ronden. Rich hade här lärt sig hur han skulle ta sig ur Muay Thai clinchen som blev hans fall senaste gången de möttes. Det hjälpte dock inte och han fick smaka på Andersons knän.

UFC 82:
Möte mot Dan Henderson, denna fight var första gången som Anderson Silva var i knipa och blev nedtagen. Han hade svårt att komma upp på fötter i första ronden, eller få någon som helst kontroll över Henderson som vann ronden på poäng. Vilket var första gången Anderson hade förlorat en rond i UFC. Men i andra ronden kom han tillbaka in i matchen och satte in en Rear Naked Chock som oftast förkortas till RNC. Varav Dan Henderson blev tvungen att ge upp.

UFC Fight Night 14:
Silva gick här upp för ett litet gästspel till Lätt tungvikt där han krossade James Irvin helt och hållet. Detta trots att hans motståndare vid tillfället var dopad. Denna fight blev till enbart för att försöka konkurrera ut Afflications första egna gala, vilket UFC klarade av utan större problem.

Efter detta gästspel kom en period då Silva i sina titelfighter började bete sig som motståndarna inte var värdiga att vara i ringen med honom.

UFC 90:
Silva möte här Patrick Cote som han var helt överlägsen som han var noga med att bevisa. Dock slutade även denna match i en TKO på grund av att Cote fick en knäskada. Skadan fick han då han försökte göra en headkick men man såg hur knäat wobbla till och kände instinktivt hur ont det där måste göra. Det kändes under tiden jag kollade på matchen att han visade en arrogans som jag innan dess bara sett från ”stereotypen” av hur en östermalm brat skulle bete sig om han visste att han var vida överlägsen sin motståndare.

UFC 97:
Detta följdes upp av hans match mot Thales Leitas, där känslan var att ingen försökte vinna matchen. Silva fick domslutet men det säger inget om vad som hände. Silva gjorde lite mer än Leitas men det ska sägas att Thales Leitas inte ens gjorde ett enda seriöst försöka vinna över sin motståndare. Ett år efter denna gala så kunde man se Thales Leitas på en svensk gala men det kommer jag återkomma till i ett senare inlägg. Den här matchen blev också den första som Silva vann via domslut i UFC.

UFC 101:
Efter matchen mot Leitas dök Anderson Silva upp i ännu ett gästspel i lätt tungvikt där han mötte Forrest Griffin som är en tidigare mästare i viktklassen. Dock slutade den med ännu ett bevis i exakt hur bra Anderson Silva egentligen är. Han lekte med Griffin som förlorade efter en TKO efter lite mer än 3 minuter. Det roligaste jag minns från den här matchen var att jag och mina kompisar satt och räknade antalet slag Forrest fick in. Vi räknade snällt upp till 2 slag varav inget av dem var särskilt hårt. Direkt efter domslutet så sprang Forrest i väg med sina tränare innan Anderson Silva ens hade uppropas som segrare i matchen.

UFC 112:
Dock väntade runt hörnet ännu en helt dötrist match där Silva inte gjorde något, men motståndaren som i detta fall var BJJ demonen Demian Maia gjorde ännu mindre. Maia var dock aningens mer aktiv och försökte få Silva att gå in i Maias liggande helguard. Men Anderson var för smart för detta. Vilket då gjorde att matchen kändes seg.

UFC 117:
Men efter den så kom det som en chock för de flesta av oss MMA älskare hur han i sin match mot Chanel Sonnen blev utbrottad ännu en gång. Men den här gången varade det i 4 ronder. Hade det inte varit för chockvändningen i sista ronden där Silva lyckades få in en triangelstrypning som fick Chanel Sonnen att tapa kan jag garantera att vi hade haft en ny mellanviktsmästare. Efter den här matchen tändes gnistan i medelvikten i UFC och som gjorde att den Anderson Silva som en gång tog över divisionen kom tillbaka och började med underhållande matcher igen. Men tyvärr fick fighten en besk eftersmak när det kom fram att Sonnen var dopad i matchen. Sen har Sonnen som innan fighten kraftigt ifrågasattes om han verkligen förtjänade matchen blivit lite av en toppfigur som alltid lyckats sälja sina matcher på ett mycket bra sätt.

UFC 126:
I sin nästa fight mötte Silva Vitor Belfort som bjudit på ett par grymma matcher innan, bland annat en otrolig fight mot Rich Franklin i en catchweight fight i 195 lbs. Detta gjorde att några börja undra om detta skulle bli mannen som skulle kunna avsätta Silva från tronen. Tji fick vi då Anderson och Vitor bjöd upp på en otroligt under hållande fight, men efter 3 minuter kom en knock som ingen såg komma genom en spark rätt i ansiktet på Belfort som sjönk ihop och Anderson gjorde inget misstag så domaren fick bryta. Sen en liten hal rolig detalj att minnas var att Anderson Silva påstår att han lärde sig hur han skulle göra sparken som avgjorde matchen av Steven Seagal. Vilket jag och de få B-action filmälskare och som är Die hard UFC nördar anser är grymt coolt.

UFC 134:
Fighten efter möte han mannen som innan Silva kom till UFC var den senaste att besegra honom, dock på grund av att Silva blev diskad men det kan man ha lite överseende med; Yushin Okami. Men denna gång fick Okami ingen chans och Silva vann klart och överlägset genom TKO i andra ronden.

Framtiden:
Nästa match för Anderson Silva kommer att vara på UFC Sao Paulo i Brasilien. Den roliga delen är att det kommer bli en re-match för Silva mot mannen som varit hans svåraste motståndare hittills i UFC. Alltså mannen som säljer in sig som ett proffesionellt rövhål, Chanel Sonnen. Mannen som efter han återkommit efter sin avstängning slagit The American hero number 1 just nu i UFC Brian Stann genom submission. För drygt två veckor lyckades han även med att slå den svårslagne Michael Bisping i en riktigt jämn och underhållande match. Så ja Anderson Silva står i min mening inför en av sina svåraste matcher så här långt i sin karriär mot Sonnen. Hemmapubliken kommer dock heja fram honom som han skulle vara deras sista hopp då Chanel Sonnen kommer se till att han är riktigt hatad av publiken. Om jag ser fram emot den här matchen? Det var en enkel fråga: Lika mycket som amerikaner ser fram emot Super Bowl ungefär.

Text: Dennis Johansson

Ryktena, som Webbsporten rapporterade om för cirka en månad sedan, har nu, i princip, blivit bekräftade.

Kanadensiska TSN skriver i dag (läs onsdag) att NHL under torsdagen kommer hålla två presskonferenser och där kungöra att Winter Classic 2013 spelas mellan Detorit Red Wings och Toronto Maple Leafs.

Den första presskonferensen kommer hållas 10.30 lokal tid i Comerica Park i Detroit och den andra 13.15 vid Michigan Stadium i Ann Arbor.

Detroit ansluter sig därmed till Buffalo, Chicago, Boston, Pittsburgh och Philadelphia som de lag som stått värd för den årliga utomhusmatchen.

För Toronto Maple Leafs är det första gången laget deltar i Winter Classic.

Matchen kommer avsluta en vecka fylld med aktiviteter och det återstår att se om de båda original six-lagen kan slå Michigan Stadiums publikrekord på 104,173 åskådare.

Situationen
Som säkert många vet om så kretsar allting kring den matchen mellan QPR och Chelsea som spelades i oktober. Efter ett gräl i slutet av matchen mellan John Terry och Anton Ferdinand så har kameror fångat bilder på hur Terry ropar någonting rasistiskt mot Ferdinand. Klippet på Terry som ropar spreds sedan som en löpeld på sociala medier och i diskussionerna efter matchen.

Liksom i fallet med Suarez så rör inte debatten huruvida Terry sa någonting rasistiskt, utan det är snarare om han menade någonting rasistiskt som det diskuteras kring. Så snart som Terry blev uppmärksammad på att klippet spreds på Internet så släppte han ett eget uttalande där han förklarade sin syn på situationen.

Enligt Terry så hade han och Ferdinand tjafsat vid QPR:s målområde efter en frisparkssituation. När Terry är på väg tillbaka så är det Ashley Cole som gör Terry uppmärksam på att Ferdinand anser att han har blivit utsatt för ett rasistiskt påhopp. Terry svarar då genom att vända sig tillbaka mot QPR:s straffområde och ropa att han inte har kallat Ferdinand för någonting (om det bästa sättet att förklara sig oskyldig är att just ropa de känsliga orden över en fotbollsplan är ju dock tveksamt).

Det är flera av spelarna på plan som menar på att Ferdinand inte hörde att Terry kallade honom för någonting. Några av hans lagkamrater menar på att det inte var förrän på bussen på väg hem som han fick reda på vilken snackis det hela hade blivit, och hur det diskuterades både på Twitter och i diverse radioprogram där fans kan ringa in efter matcherna för att diskutera. Han såg alltså situationen för första gången via Internet.

Enligt uppgift så sökte Terry upp Ferdinand efter matchen, i omklädningsrummet, där han ville försäkra sig om att de var överens om hur situationen hade gått till. Terry hävdar att de pratade i ungefär 10 minuter, och att det inte var några problem mellan dem.

Ferdinand, å andra sidan, hävdar att Terry sökte upp honom efter matchen med ett enkelt ”Are we cool?”. Ferdinand sa att det var lugnt mellan dem, och vissa hävdar att det stödjer påståendet att Ferdinand inte ens varit medveten om situationen på plan.

Efterspelet
Den här situationen uppstod ju bara någon vecka efter att Suarez och Evra hamnat i bråk över en liknande situation som också bottnade i anklagelser om rasism. Men hur kommer det sig då att FA tog hand om Suarez situation nästan omedelbart medan situationen med Terry fortfarande inte är utredd?

John Terry är inte längre lagkapten för det engelska landslaget. Det medförde att Fabio Capello känrde sig förolämpad vilket fick honom att säga upp sig. Nu är FA ”utan” förbundskapten för favorittippade England, där Stuart Pearce går in som ”caretaker”.

-

- Hetast till att efterträda Capello är ju naturligtvis Harry Redknapp. Men, jag tror knappast att Daniel Levy släpper sin guldklimp så lätt. Och verkligen inte innan Spurs är på väg att kvalificera sig för Champions League. Då måste han hitta en ersättare. Carlo Ancelotti är ju i PSG och Jose Mourinho är inte klar i Real Madrid förrän säsongen är över.

- Stuart Pearce är kanske den mest seriösa kandidaten. Hans nuvarande ansvar är att ta ut och ta hand om den brittiska (inklusive Nordirland, Skottland och Wales) truppen i OS 2012. Dessutom är han ansvarig för Englands U21-landslag. Och, han har hand om ”Three Lions” tills vidare. Det är alltså inte omöjligt att han blir tillfällig manager för det engelska landslaget innan och under EM 2012. ”Staffsumparen” Gareth Southgate menar att Pearce är den naturlige kandidaten till att leda England i sommarens mästerskap.

- Sven-Göran Eriksson har redan tränat det engelska landslaget. Det blev kvartsfinal i VM 2002, EM 2004 och VM 2006. Bland vissa inte omtyckt, men ändå populär bland många. Har i nuläget inget jobb och skulle, eventuellt tillsammans med Stuart Pearce, kunna vara förbundskapten över Europamästerskapet 2012. Svennis sade själv att han gärna skulle se Harry Redknapp som ny engelsk förbundskapten.

- Jose Mourinho är ett otänkbart alternativ. Förutom att Chelsea, om de fortsätter i samma dåliga takt, lär jaga honom, så är även Tottenham ute efter portugisen. Som ersättare till Redknapp, om denne får jobbet som förbundskapten. ”The Special One” lär dessutom lägga 100% fokus på att vinna La Liga och Champions League med Real Madrid.

- Steve McClaren är tillbaka i Twente och lär inte vara aktuell för att ta över jobbet som förbundskapten igen.

- David Moyes. Möjlig, men behövs av Everton.

- Arsene Wenger. På riktigt?

-

Har jag missat någon kandidat som kan vara ny tänkbar förbundskapten?

Först, är det bara jag som är närmast sjukligt less på längdskidåkning? Ibland verkar det som om det är det vi alla bryr oss mest om? Det senaste exemplet på hur fixerade media – och därmed ”folket” – är vid skidåkarna på¨längden var på idrottsgalan. Till att börja med – sprintstafett är helt enkelt inte en lagsport. Eller är dubbel i tennis en lagsport också? Rent matematiskt kan man kanske hävda att det är mer av lagsport än individuell sport, men för mig är skillnaden hårfin. Nu fick Kalla/Ingmarsdotter pris som bästa damlag på galan, före fotbollens VM-bronsmedaljörer och handbollens silvermedaljörer i EM. Som en jämförelse – visst verkar det sannolikt att de evigt uttjatade bronshjältarna från ’94 skulle blivit snuvade på priset av, låt säga ett skidguld av Torgny Mogren/Lars Håland? Helt orimlig överskattning av Kalla, som vanligt.

Men det är inte bara Kalla som hemsöker oss i vartenda ledigt utrymme av svt-sändningarna och kvällspressen. Vad gäller Hellner så var det högst pinsamt att höja hans andraplats i tour de ski till skyarna, speciellt som Northug på presskonferens dagen innan sa att han skulle göra ett försök att gå ikapp Cologna, men gick det inte så struntade han i om han blev 2:a eller 82:a. Alla dessa priser som ramlar över en längdskidåkare så fort de vinner något är skamlig. Hellner var ofattbart nog nära att få jerringpriset också, men några gränser finns det tydligen.

***

Nära att vinna, eller lite nära, eller nominerad i alla fall, var Daniel Sedin, vars prestation är magnifik(men ändå sämre än brorsan Henriks året före). Sedinarna har båda två – åren efter varandra – vunnit poängligan i NHL:s grundserie, något som aldrig Mats Sundin var i närheten av och Forsberg klarade en gång. För att inte tala om den i Sverige hysteriskt uppskrivne Henrik Zetterberg. Dock visar det sig här att det ofta anförda påståendet: ”uppmärksamhet i press motsvarar antalet intresserade”, inte alls stämmer. Jag har vid flertalet tillfällen fört resonemanget att intresset för ishockey inte alls är så stort som folk påstår. Om nu ishockey är en så oerhört stor sport som fascinerar så många att vi måste ha tv-sändningar från allsvenskan(fick en chock när jag flyttade hem till Sverige och insåg vansinnet!), varför vinner de då inte lätt en sån här omröstning? Varför inte starta en ”kampanj” likt den som förde Rolf-Göran till topps? Därför att en stor del av hockeyfantasterna är spontantittare som inte bryr sig om idrotten i allmänhet och bara om sitt eget lag i ishockey kanske? Om man håller på Lule kan man för fn inte rösta på Sedin!

En ännu större fråga: Varför är den genomsnittliga årslönekostnaden för ett elitserielag 53 miljoner svenska kronor? (hörde på radiosporten). Är det inte helt brutalt orimligt? För den undermåliga underhållningen och låga kvaliten?

***

Sen en fråga till de som störde sig på att Jerringpriset gick till Rolf-Göran Bengtsson. Namnet var på allas läppar efter måndagskvällens idrottsgala och gallan spyddes på alla möjliga forum. Att han vann var för mig oväntat men det är klart, han är aktiv i en sport som har hundratusentals nuvarande och tidigare utövare. En sport som vanligtvis får otroligt lite uppmärksamhet, så det är klart att alla dessa hästmänniskor ringer och röstar. Jag kan inte riktigt förstå varför någon av de andra kandidaterna skulle vara värdigare även utan telefonröster?

***

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller kolla upp om det var felaktigt när jag läste följande på text-TV för några dagar sedan:

Från text-tv idag: 7:e feb
”Blåvitts satsning ger publiksuccé ”

sedan lite längre ner…

”Klubben har sålt 400 säsongsbiljetter”

Är det så illa ställt att Sveriges genom tiderna största klubb(eller i alla fall en av dem), bara har sålt 400 säsongsbiljetter? Var det ett skrivfel? Bäst att pumpa ut tidningsartiklar och TV-reportage nu inför säsongsstarten nu så inte sponsorerna inser hur lågt intresset är.

***

Brist på insikt och omdöme ser man inte bara i lönelistan för Elitserien, utan även ganska ofta i fotbollsmatcher numera. Allra tydligast blir det när ett lag mot slutet ligger under och pressar på för en kvittering. Man kanske har bara 3-4 minuter på sig och det är väldigt bråttom då man ska hämta bollen vid inkast o.s.v. Vilket jag kan förstå, det kan vara skillnaden mellan att hinna skyffla in bollen en ytterligare gång framför mål och försöka kvittera. Det händer rätt ofta faktiskt att det blir ett mål då man flyttar upp massor av spelare i de sista anfallen och struntar i defensiven, det spelar liksom ingen roll om det blir ett mål till i baken. Men… vad är det som driver spelarna att istället för att bara slumpa in en boll, så söker de frispark strax utanför straffområdet? Har ingen talat om för dem hur sällan det resulterar i ett mål? Jag ser oerhört med fotboll och kan faktiskt inte minnas en enda gång då en frispark i det absoluta slutskedet varit framgångsrik? Kan ni? Som om inte det vore nog så är det alltid en frälsare som stiger fram för att ta den, helt obekymrad över det faktum att 2-3 minuter av de värdefulla 3-4 som finns kvar bara förspills…

***

Nu, slutligen, en helt annan sak, fritt från klagomål och smutskastning.

En god vän visade mig en länk häromdagen som var mycket intressant. Det handlar om något jag ibland funderat över: om man skulle välja en idrottare som skulle utöva sin idrott och ditt liv stod på spel, vem skulle du välja? Helt enkelt, om du ska välja en person du verkligen tror skulle vinna, vem skulle det vara? Detaljerna runt det hela hittar du på den här länken:

http://joeposnanski.si.com/2012/02/07/for-your-soul/

Jag skulle gärna vilja höra er åsikt i frågan, så ta fem minuter och skriv vad ni tycker i en kommentar här nedan. Jag trodde först jag gjort ett bra val, men uppmärksammades på annat, bättre alternativ. Jag skulle t.o.m. kunna drista mig till att säga att det finns ett ”rätt” svar, på denna spekulativa frågeställning.

Gamla krönikor:

http://webbsporten.se/sport/bloggar/oscar-soderlund/

2/2012