10. Blackburn – Tippade på 17e plats
Jag trodde inte för fem öre på Blackburn inför denna säsong. Erkännas bör väl att det faktiskt låg lite illvilja bakom det hela. Blackburn för mig är ett lag totalt befriat från finess och charm, och Big Sam står för en fotbollsfilosofi som inte ens en cyniker som jag önskar ska skörda framgång.

Illvilja eller inte, jag tippade Blackburn åt skogen fel, och självklart hade jag tankebanor bakom det hela. Mitt största argument för att sätta Blackburn långt ned i tabellen handlade om deras offensiv. De tappade anfallare (Santa Cruz, Derbyshire) och därmed mål inför säsongen, och jag kunde inte för mitt liv se vem i Blackburns trupp som skulle kunna axla en större del av målskörden. På ett sätt hade jag rätt. Ingen Blackburnspelare lyckades komma upp i tvåsiffrig målkvot, och påstår man att laget öste in mål som ljuger man. Men de lyckades verkligen sprida ut målskörden, och bakåt var jag aldrig orolig. Det visade sig att jag inte heller behövde vara det. Defensiven har fungerat utmärkt.

Jag borde kanske vetat bättre än att se ned på Blackburns och Big Sams sätt att spela fotboll, och jag borde ha förstått att så länge de har ett tight försvar så behöver de inte ösa in mål för att undvika bottenstrid. Därmed inte sagt att jag inte är väldigt förvånad över Blackburns höga tabellplacering. Det är bara lyfta på hatten även om det så smått bär mig emot.

Sju tabellplaceringar fel. Vad mer kan det bli än ett misslyckade? En dubbelbogey.

9. Birmingham – Tippade på 16e plats
Jahapp. Sju tabellplaceringar fel ännu en gång. Känns verkligen sisådär. Å andra sida: Hur många hade Birmingham placerade på över halvan inför säsongen? Ganska få, skulle jag vilja påstå.

Jag trodde ju att Birmingham skulle hänga kvar utan att helt förta sig. Och jag trodde att det skulle göra så för att de har ett solitt lag, utan egentligt tydliga svagheter, och jag trodde mycket på Birminghams försvar inför säsongen. Jag var rätt ute, bara det att jag aldrig hade kunnat tro att det skulle räcka till att åstadkomma det de gjorde. Det jag fick se av Birmingham var väldigt likt det jag förväntade mig, bara det att jag fick se än mer av det, och med än mer kvalitet än vad som var väntat för mig.

Det jag oroade mig för något var vem som skulle göra målen för Birmingham. Jag påstod att Birmingham hade “lagt ganska många ägg i Benitez-korgen”. Jag hävdade att det var väldigt viktigt att ecuadorianen direkt skulle komma att leverera. Jag hade helt klart fel där. Benitez lyckades inte peta in mer än tre mål, och istället klev spelare som Jerome (11 mål), Bowyer (5 mål) och McFadden (5mål) fram mer än väntat på denna avdelning.

Mina tankar om Birmingham och lagets sammansättning var långt ifrån hopplösa. Men faktum är att de fick mer ut av det hela än vad jag någonsin hade anat, och faktum är att jag tippade dem betydligt lägre ned än var de hamnade. På gränsen till en dubbelbogey, men en turlig långputt räddade bogeyn.

8 Everton – Tippade på 4e plats.
Jag radar upp fiasko på fiasko här. Börjar bli smått pinsamt. Jag tog något av en chansning med Everton, men jag tyckte utan tvekan att det fanns fog för att dra till med denna chansning. Everton är ett lag som sakta men säkert tar steg framåt, som leds av en man med en plan, och som i mina ögon har en trupp och en högstanivå som är tillräckligt bra för att slåss om CL-platser. Kan Spurs så borde Everton kunna.

När jag tippade Everton som fyra så hade Everton precis tackat nej till Citys £20M-bud på Lescott. Jag trodde att det var end of story där, men som vi alla vet så hamnade Lescott till slut i City. Detta skapade turbulens i klubben, och tillsammans med alla skador så hade Everton försatt sina chanser till en framskjuten slutplacering innan november anlände. Inte blev det bättre av att kreatören Artetas comeback sköts på framtiden med många månader.

Självklart är det inte bara skador som är orsaken till att jag tippat Everton för högt upp. Det är bara att inse att jag kanske har överskattat laget något, och haft för stor tro på truppens bredd. Jag borde också varit något mer orolig för målskyttet än vad jag var. Jag sa visserligen att de inte skulle må dåligt av försträkning på den fronten, men jag trodde ändå inte att det var någon fara på taket.

Jag hade också hoppats och trott att unga spelare som Gosling, Vaughan och Baxter skulle komma närmare ett stort genombrott än vad de gjort.

Jag kan inte låta bli att undra ifall jag hade kunnat komma närmare att få rätt ifall Everton hade fått en mer harmonisk och mer skadefri start på säsongen. När nyckelspelare och självförtroende började komma tillbaka så såg vi allihopa vilket grymt bra lag Everton kan vara. Trots det får jag inse att jag borde ha förstått att det inte räcker med att spela som i trance vissa perioder, och många av skadorna fanns där redan när säsongen drog igång. Det var knappast omöjligt att förutse att det skulle spela roll.

Jag står förstås fortfarande fast vid att Everton är ett mycket bra lag, och att de bör kunna hamna högre än åtta. Men åtta är var de hamnade denna säsong, och det är en bra bit ifrån den fjärdeplats jag förutspådde. Nä, det här blev inte som jag hade trott. Fel klubbval, felberäknad vind, taskigt utslag. Ännu en dubbelbogey.

7. Liverpool – Tippade på 2a plats
Misären fortsätter. Min tippning är just nu ett lika stort skämt som Liverpools gångna säsong. Men bara nästan. För det är inte enkelt att prestera något så bottenlöst uselt som Liverpools gångna säsong. Att gå från en andraplats till en sjundeplats finns det inga ursäkter för. Visst, Liverpool är en klubb som utanför planen lever i stor disharmoni. Visst, Liverpools skadehelvete i början av säsongen var parodiskt. Visst, Liverpool har fått klara sig utan Torres i långa perioder. Visst, Liverpool har haft lite oflyt med badbollar, ihopskallande försvarare, dubbelträffs-straffar och otaliga insläppta mål på fasta situationer. Ingen hade kunnat förutse allt det här. Men det spelar liksom ingen roll. Vi snackar fortfarande om en klubb, en tränare och en trupp som underpresterat å det grövsta.

Vad kan jag säga? Jag hade aldrig kunnat tro detta. Liverpool stod 08/09 för den bästa säsong ett lag på en andraplats någonsin har stått för. I och med förlusten av Alonso så hade jag kunnat se dem tappa lite mark, och i värsta fall återigen bli ett lag en bra bit ifrån toppstriden, och som fick nöja sig med en fjärdeplats. Det var worst case scenario för mig. Det här hade jag inte kunna tror i mina vildaste fantasier.

Fiasko av Liverpool, fiasko av mig. Det här var en trippelbogey på ett lättspelat par tre-hål.

6. Aston Villa – Tippade på 7e plats
Äntligen något som jag slipper skämmas över. Å andra sidan var det väl inte det mest svårtippade laget den här säsongen. Villa hade två raka sjätteplatser inför säsongen, och att de skulle hamna ungefär där även denna gång var knappast en högoddsare.

Jag hade mina farhågor kring Villas försvar. När jag tippade dem på sjundeplats så hade Laursen pensionerat sig, Knight hade sålts till Bolton och någon ersättare hade inte inhandlats. Jag påstod att O’Neill var tvungen att agera ifall de inte skulle riskera att missa Europaspel. O’Neill agerade genom att plocka in Dunne och Collins. Det slog väldigt väl ut, och det var nödvändiga värvningar.

På spelarfronten prickade jag ganska mycket rätt med Villa. “Milner kommer fortsätta gå från klarhet till klarhet”. Check. “Petrov kommer axla Barrys mantel väl”. Check. “Downing har fortfarande mycket att bevisa”. Check. “Unga Delfouneso kommer få sin chanser”. Check.

På det stora hela satt Villa som en smäck. En ligaplacering fel, men det är inte mycket att bråka om. Ett lättspelat hål, och goda birdiemöjligheter. Så blev det en birdie också.

5. Manchester City – Tippade på 6e plats
Jag var en av dem som påstod att City, trots vidöppet checkblock, inte skulle ta en CL-plats. Det känns skönt att ha rätt där. Dels för att det alltid är trevligt att ha rätt, och dels för att det på något sätt finns en njutning i att man inte på ett år kan köpa ihop ett CL-lag.

Låt oss börja med det uppenbara, och för mig den stora anledningen till att City inte blev ett CL-lag denna säsong. Så här skrev jag när jag tippade dem som sexa: “Med alla pengar spenderade så borde kanske City slåss högre upp än så här. Men i slutändan så tror jag inte att man har varken laget eller tränaren för att göra det. Framför allt inte det sistnämnda”. Spot on, ifall ni frågar mig. Hughes har aldrig varit mannen att leda ett topplag i England. Han kommer aldrig att bli det heller. Om Mancini är det eller ej, är jag inte säker på ännu. Men City började säsongen med Hughes vid rodret, och för mig var det givet att det inte skulle fungera.

Precis som de flesta andra ansåg jag att City var ett välmående lag i offensiven, men hade mina frågetecken kring defensiven. Nu var inte Citys defensiv någon katastrof (det blev bättre under Mancini), men icke desto mindre så släppte de in fler mål än både Villa och Liverpool.

På mittfältet och i offensiven var jag inte lika spot on. Jag trodde att Ireland skulle fortsätta att rosa marknaden, men irländaren har absolut inte en kanonsäsong bakom sig. Jag hade min frågetecken kring De Jong, men han har övertygat stort på mig. I anfallet trodde jag att Robinho skulle se pigg och sugen ut efter att fler nyförvärv anlänt, och City skulle kunna bli ett genuint hot mot Big Four. Så blev det verkligen inte.

Några detaljer missade jag på, och allt blev inte som jag hade tänkt mig. Men på det stora hela var jag på helt rätt spår med laget City och tränaren Hughes. City kändes inte helt lätt bedömd inför säsongen, och jag måste säga att min spådom om dem känns som den kanske mest klockrena av dem alla nu när vi har facit i hand. Banans svåraste par fyra-hål, men ändå en klockren birdie.

4. Tottenham – Tippade på 9e plats
Ouch. Den här lär jag ju få äta upp. Om inte annat så lär kollega Kiisk ha ett och annat att säga. Jag har inget försvar, jag kan bara säga som det är: Jag trodde inte på Spurs denna säsong, och jag såg dem absolut inte som ett lag redo att knipa en CL-plats.

Försvaret var min absolut största anledning till att ge Spurs en mittenplacering. Jag kollade igenom mittbacksbesättningen och skrev följande: “Vem är egentligen härföraren i Spursförsvaret? Woodgate? Dawson? King? Nej… Det där ser mer ut som en kort lista över spelare som antingen är konstant skadade eller är duktigt överskattade”. Nu är King och Dawson med i VM-truppen. Det är bara att erkänna att jag var ute och cyklade, och att jag aldrig hade kunnat förutspå det.

Vidare pekade jag på Bale som en spelare som inte tycks vilja utvecklas, jag använde ordet överskattad i samband med Assou-Ekotto, och jag påstod att Gomes i målet hade enormt mycket att bevisa.

Jag berömde bredden och variationen på Spurs mittfält, och det var förmodligen det enda kloka jag hade att säga om Spurs inför säsongen. Resten jag plitade ned ser 9 månader senare skrattretande ut. Jag var inte bara ute och cyklade, jag var ute och cyklade på hal is med förbundna ögon.

Mitt enda försvar är väl att fler med mig måste se Spurs fjärdeplats som en stor skräll. Jag har fortfarande svårt att begripa att de klarade av det, och jag har fortfarande mina frågetecken kring hur de ska kunna bibehålla den platsen. Det får mig dock inte att ha mindre fel. Detta tips är tillsammans med Liverpool min gigantiska plump i protokollet. Out of bounds så många gånger att drivern kastas in i skogen och hålet streckas.

3. Arsenal – Tippade på 5e plats
Inför denna säsong fanns det alltid en hyfsad chans att De Stora Fyra skulle spräckas upp. Ett helt koppel hungriga vargar jagade dem i hälarna. Rika City, stabila Villa, utvecklingsbara Everton och optimistiska Spurs. I min värld var det självklart att om det fanns något lag som hängde på gärdsgården så var det Arsenal. De hade placerat sig fyra tre av de senaste fyra säsongerna innan denna. Och 08/09 var de faktiskt en bra bit från topptrion. Jag ansåg inte heller att Arsenal hade förstärkt laget nämnvärt.

Wenger och hans tro på utvecklingen hos sina spelare ska dock aldrig underskattas. Jag gjorde det till denna säsong, och det var förmodligen det som var mitt största misstag. Man ska inte glömma att Arsenal faktiskt hade en realistisk chans på titeln riktigt långt in på säsongen.

Jag står fortfarande för många av de saker jag skrev om Arsenal inför säsongen: Det saknas en variation av kynnen. Det saknas hårdhet, rutin, och den där furiösa vinnarviljan. Jag står också för att jag anser Almunia vara en på tok för dålig målvakt för ett topplag i PL.

Däremot underskattade jag talangen, fotbollskunnandet, snabbheten, tekniken och skickligheten i Arsenal. På de här fronterna är de fortfarande före de flesta lagen i ligan, och där trodde jag att fler lag hade kommit närmare. Det visade sig vara fel.

Ärligt talat kommer jag faktiskt inte backa särskilt många steg från det jag sa om Arsenal inför säsongen. Jag anser faktiskt fortfarande att det mesta stämmer. Bara inte i den stora utsträckning som jag hade tippat. Arsenal var aldrig nära att missa en CL-plats, och där hade jag helt enkelt fel. Bogey.

2. Manchester United – tippade på 1a plats
Det blev ingen fjärde raka titel för United. Jag trodde faktiskt på dem, och det gjorde jag med argumentet att de kommer ha färre nya aspekter att ta hänsyn till om man jämförde med Chelsea och Liverpool.

Jag påstod att United post Ronaldo återigen skulle gå tillbaka till att bli laget, kollektivet och maskineriet. Det vara bara delvis rätt. Ja, de gick tillbaka mer till grunderna, de fick precis som jag var inne på ett mer utpräglat ytterspel med Nani och Valencia. De förlitade sig på sin trygga defensiv och sitt väl inlärda grundspel. Men det handlade fortfarande om en man som ofta stod för slutprodukten. Skillnaden var att det nu var Rooney istället för Ronaldo.

Jag hade inte ens spekulerat i att United skulle bli så beroende av Rooney som de varit denna säsong. Jag sa visserligen att “han kommer att gilla att få ta mer ansvar och att se mer ljus hamna på sig själv. Jag tror att han växer av det”. Där hade jag ju helt rätt, men det är inte samma sak som att tro att United när det verkligen gällde var direkt beroende av en Rooney som producerade. Det trodde jag inte, men det är faktiskt så det har förhållit sig denna säsong.

På spelarnivå blandade jag och gav när det gäller United. Jag trodde på ett stort genombrott för Rafael. Nu undrar jag ifall det någonsin blir något sådant. Jag trodde att Welbeck skulle bli ett namn på mångas läppar, men det var uppenbarligen för tidigt. Däremot sa jag att jag var övertygad om att Ben Foster inte skulle finnas kvar i klubben inom två år. Det tog ett år, så var han borta. Jag sa också att Owen-värvningen var ett misstag – att han är en på tok för undermålig och skadedrabbad spelare för att ha en så viktigt trupproll som han fick i United. Närmare sanningen kan man väl knappast komma?

Överlag hade jag mycket mer rätt än vad jag hade fel med United. Resonemangen slog väl ut på de flesta ställen, och även om de missade ligatiteln är jag på det stora hela nöjd med mig själv. Inte minst med mitt resonemang kring Owen. Oj, så mycket mothugg jag fick där, men går man tillbaka och läser det nu så måste man var väldigt envis för att påstå att jag hade fel. Men jag tippade United som segrare, och de kom tvåa. Det kan inte bli mer än ett par, även om birdieputten inte stannande mer än en millimeter kort.

1. Chelsea – Tippade på 3e plats
När jag snackade upp Chelsea inför säsongen sa jag att de hade PL:s bästa trupp, att de till skillnad från Man U och Liverpool, inte hade tappat någon nyckelspelare, att de hade nära perfekt balans i truppen, att de hade bästa bredden, och flest världsklasspelare. Jag hade en stor anledning till att inte tippa dem som mästare. Jag valde att döpa anledningen till “allt det nya”.

Jag menade att Chelseatruppen de senaste åren redan varit med om managerbyten, olika språk, nya spelsystem, nya träningsupplägg och nya taktiska direktiv. Jag menade att ett ny tränare inte bara innebär en ny röst i omklädningsrummet, utan att det på toppnivå för med sig enormt mycket nya omständigheter och nya sätt att ta sig an olika uppgifter som spelare. Jag ställde mig undrande till ifall det var vad Chelseaspelarna behövde och ville ha efter att Mourinho, Grant, Scolari och Hiddink passerat förbi i revy under en relativt kort tidsperiod.

Nu med facit i hand är det väldigt enkelt att säga att ja, det var nog vad Chelseaspelarna behövde, och ja, de orkade garanterat med det. Truppen har gjort ett grymt mycket bättre jobb än vad jag trodde de skulle göra under sitt första år med Ancelotti. Det är egentligen inte svårare än så. Jag var övertygad om att Chelsea under Ancelotti skulle behöva mer tid. Det behövde de inte.

Jag antar att min resonemang inte var särskilt långsökt. Jag antar att fler med mig hade samma tankar. Spelar mindre roll. Fel var det. Chelsea tippades som tre och de vann ligan. Det är inte särskilt bra tippat. En bogey.

Det ska erkännas att jag vacklat lite i min övertygelse. De senaste veckorna har det faktiskt varit ganska lugnt kring Liverpool. Åtminstone lugnare än vad jag trodde att det skulle vara. Det har florerat rykten kring Torres och Gerrard, och om en försäljning av klubben. Men vad gäller manager Benitez har det mest pratats om att “samtal pågår”. Tills igår. Då briserade den bomb jag väntat på. Rafa Benitez framtid i Liverpool ryktades vara högst osäker – och det kom från den säkraste av källor. Tony Barret som jobbar för det The Times har sällan fel när det kommer till just Liverpool – han har mycket god insikt i klubben. Idag är det hela bekräftat, och Liverpool står utan manager.

Bra eller dåligt? Rätt eller fel? På A svarar jag båda delarna och på B svarar jag lite av varje. Men vi lämnar det därhän just nu, hoppar in i tidsmaskinen och ställer den på datumet 19e april 2001. Liverpool slog ut Barcelona ur UEFA-Cupens semifinal. Jag var överlycklig. Jag blev Liverpoolsupporter i början på 90-talet. Jag visste att jag höll på en av världens genom historien mest framgångsrika klubbar, men jag hade ju inte varit med om något av det. Nu vankades det en final i Europa, och det kändes som en sannsaga. Det var något jag hade längtat efter så länge.

Tidsmaskinen igen, den här gången till en mer närbelägen dåtid: 29e april 2010. Liverpool hade precis missat en final i Europa League. Jag tyckte att det var tråkigt, men egentligen gjorde det inte så mycket. Europa League är ändå bara Champions Leagues förståndsklena lillebror.

Vad har då hänt i Liverpool på nio år för att jag så gravt ska revidera vad jag betraktar som en tydlig framgång och något att glädjas över? Det enkla svaret är Rafa Benitez. Många är de som gör sig rolig över Benitez, som tycker att han liknar en kypare, som kritiserar hans matchcoachning och hans transferpolitik, och som “vet” att Liverpool aldrig kan vinna ligan med spanjoren som manager. Det finns förstås poänger häri – Rafa är en udda karaktär. Men ingen människa som följt engelsk fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet skulle var så dum eller så förmäten att hon förringade Rafas betydelse för Liverpool de senaste åren.

Under Rafa så har Liverpool ökat sitt poängsnitt markant. Man har släppt in mindre mål i snitt, man har gjort fler mål i snitt, man har satt personligt poängrekord i PL, man har vunnit Champions League och FA-Cupen. Framför allt har man gått från en ganska anonym tillvaro till ett lag som återigen är att räkna med. Liverpool kom under Rafa att cementera en plats i det som kommit att kallas Big Four. Det har också gjorts trots att Rafa under stora delar av sin Liverpooltid har jobbat med betydligt mer knapphända resurser än vissa av sina konkurrenter. Att Liverpool totalt sett har gått framåt som klubb under Benitez är en subjektiv sanning, inte min objektiva uppfattning. Den som inbillar sig något annat borde göra om och göra rätt, men först efter att ha skämts ett tag.
Det ryktas att en del av spelartruppen ligger bakom sparkandet (detta är en sparkning, inget annat), och att kapten Gerrard själv är en av dessa spelare. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men även om det stämmer så tror jag inte att det är hela sanningen. Däremot tror jag att det finns ett uns sanning i det. Alla som sett Gerrards minspel och kroppsspråk denna säsong har förstått att det är något som inte stämmer. När en manager inte längre åtnjuter sina spelares förtroende så är det kört. Det spelar ingen roll vad man heter, det går inte att jobba under sådana förutsättningar.

Jag har svårt att tro detta enbart är en spelarfråga. Jag tror att det främst handlar om att Rafa inte har styrelsens förtroende, och att han varit så pass kompromisslös i sina uttalanden om att klubben måste förstärka truppen. Som det ser ut nu finns det bara kaffepengar att spendera på spelare, klubben är till salu, fast i falska och giriga jänkarhänder, och de senaste åren är klubben också skuldbelagd upp över öronen. Jag är säker på att Rafa har varit en högljudd motståndare till mycket som hänt i klubben på senare år. Han verkar alltid ha haft en frostig relation till ägarduon Hicks och Gillet. Jag är ganska övertygad om att detta också är en av anledningarna till att Rafa nu blir utlöst från sitt kontrakt. Amerikanarna har väntat på en anledning att göra sig av med Rafa, och efter den gångna säsongen behövde de inte leta längre.

Liverpool kommer förmodligen att säljas inom 12 månader, och de nya ägarna får nu en chans att börja från början. Jag har i min umgängeskrets sagt att det nog är dags för Rafa och Liverpool att gå skilda vägar, förutsatt att klubben blir såld. Om inte så kan man lika gärna ge honom mer tid – det finns ingen som vill ta över i nuvarande läge. Det är bara använda sitt sunda förnuft. Varför skulle en man som Martin O’Neill lämna Villa för en klubb i kaos, som kanske blir såld och därmed får ägare som kan vill göra ändringar direkt? Varför skulle han lämna en klubb som kom före Liverpool i ligan, och som stöttar honom och ger honom arbetsro? Att byta trygghet mot kaos är väl inte vad någon önskar?

Det viktigaste för Liverpool just nu är inte att hitta en ny manager. Många röster höjs nu för att låta Kenny Dalglish. Jag tror det är ett vettigt alternativ. Ok, det är ingen modern tränare vi pratar om, och det var länge sedan som King Kenny var i hetluften. Men han har hjärta i klubben, han skulle kunna få fart på Gerrard, och han skulle gå med på att sitta kvar så länge som han behövs. Men en ny manager är alltså inte det mest akuta. Liverpool måste hitta nya ägare. Allt annat innan dess är att behandla symptomen, och inte sjukdomen. Den kommande säsongen får ses som en mellansäsong. Klubben bör försöka få det organisatoriska på plats under denna säsong. När det är gjort kan man börja diskutera managers som skulle passa såväl klubben som de nya ägarna. Fram till dess känns det ganska klokt att låta Dalglish leda laget tillfälligt. Kanske kan han fungera som en enande kraft, och får Liverpool behålla sina spelare så ska de fortfarande kunna kriga om en CL-plats.

Vad som än händer under sommaren, vilka som än lämnar och vilka som än kommer in så står Liverpool FC inför sin kanske viktigaste period någonsin. Ännu en säsong som den vi nyss sett och Liverpool kan bli en klubb som får återuppleva 90-talet och leva i skuggan av de stora. Det kan med andra ord bli som det var innan Rafael Benitez tog över klubben. De som anser att Rafa har misslyckats för att han inte fört titeln till Liverpool lever i en drömvärld. Jag har alltid hävdat att fansskaror mår bra av leva i nuet och att perspektiv är väldigt nyttigt. De Liverpoolsupportrar som har vett nog att begripa det har också värdighet nog att idag skicka ett telepatiskt “Gracias, señor” till Benitez. Vill det sig illa kan nog ganska många komma att sakna Rafa-eran snabbare än vad de hade velat.

15. Wolverhampton – Tippade på 18e plats
Jag trodde att Wolves hade betydligt bättre chans än Burnley att hänga kvar, men jag trodde de skulle falla på målsnöret. Det blev en strid för Wolves, men de förlorade de den aldrig. De har faktiskt haft näsan ovanför vattenytan under stora delar av säsongen. Bara vid ett en månadsslut (november) har Wolves parkerat under strecket.

Jag påstod att jag var orolig för Wolves jämnhet, men det visade sig att var en ganska obefogad oro. Ok, så de har inte varit så oerhört bra i sin jämnhet, men de har varit tillräckligt bra för att klara sig kvar, och vem kunde kräva mer?

Jag pratade en del om Wolves nyförvärv inför säsongen och satte en del hopp till Kevin Doyle. Jag gjorde inte helt fel i det då Doyle ensam stod för nära 30% av lagets ligamål. Jag hade däremot mina tveksamheter till hur Nenad Milijas skulle klara av PL, och efter att ha fått en del förtroende i början av säsongen blev det ganska mycket bänkande för serben.

Precis som de flesta andra trodde och hoppade jag få se Ebanks-Blake och Michael Kightley börja göra sig ett namn i PL. De har de väl kanske gjort också; Ebanks-Blake som målsumpare och Kighley som den lovande, men skadedrabbade killen som det inte riktigt vill lossna för. Det var inte bara en felaktig spådom av mig, utan det är också en besvikelse. Båda spelarna stod för en fantatisk säsong när Wolves blev mästare i CCC och tog steget upp. Jag hoppas fortfarande att de nästa säsong kan visa sina kvaliteter, inte minst Kightley.

Jag är inte chockad över att Wolves hängde kvar, men jag trodde att det skulle bli en hårdare kamp för dem, och jag trodde inte att de skulle falla igenom oftare, och överlag vara ett lag med mer toppar och dalar. Jag tippade dem på nedflyttningsplats, så jag kan inte ge mig själv godkänt. Ett hyfsat spelat hål, men en koppsnurr på green, och vips blev det bogey.

14. Bolton – tippade på 13e plats
Något har hänt med Bolton de senaste åren. Kanske var det Gary Megson som hände, vad vet jag. Det jag vet är att Bolton hamnade 8a, 6a, 8a 2004-2006 och att de tre senaste säsongernas tabellplaceringar summeras 16, 13, 14.

Inför säsongen så sa jag att jag inte såg något i Bolton som tydde på att de skulle kliva uppåt i tabellen, jag trodde att de skulle nå samma placering igen, och det var ju inte långt borta. Jag gick fel med Bolton när jag sa att de såg starka ut bakåt, dock. Jag trodde att Gary Cahill skulle slå igenom på allvar, det har gått sådär. Jag trodde att Paul Robinson och Zat Knight skulle bli riktigt finfina nyförvärv, det har gått sådär. Bara tre lag har släppt in fler mål än Bolton i ligan denna säsong, och det duger inte.

Jag satte frågetecken kring var målen skulle komma ifrån. Elmander har jag aldrig trott på, och även om Matty Taylor skulle fortsätta bidra (det har han gjort) så trodde jag att för mycket ansvar för målfabrikationen skulle hamna på Kevin Davies. Även om Bolton spridit ut målen på ett något mer sunt sätt denna säsong kontra förra, så har de problem att såväl skapa som att göra mål. Förra sommaren efterlyste jag en ny anfallare och en kreativ mittfältare som kan länka ihop defensiv och offensiv. Det gör jag fortfarande.

Med Bolton föll det mesta på plats. Jag trodde att jag skulle få se ett mer gediget och försvarsstarkt Bolton, och det är min plump i protokollet med Bolton, annars visade spåkulan rätt. Ett mycket välspelat hål. Med bättre inspel fanns det goda eagle-chanser, nu fick det bli en trygg birdie.

13. Sunderland – tippade på 11e plats
Jag höjde varningsflaggor för Sunderland inför säsongen, och så gjorde många med mig. Det infriades väl inte riktigt. För det första så var jag övertygad om att Bruce ganska snabbt skulle lyckas gör med Sunderland vad han gjorde med Wigan. Jag trodde att han skulle få dem att se disciplinerade och försvarsskickliga ut. Det har de stundtals gjort, men de släppte ändå in två mål mer denna säsong. Det hade jag inte räknat med. Jag hade inte heller räknat med att Sunderland skulle ha en så pass lång vinstfri svit som de hade. Jag tyckte att jag kunder kräva mer jämnhet av dem.

“Riktigt bra när han är bra”. Så valde jag att beskriva Sunderlands nyförvärv Darren Bent, och den här säsongen har han visat det, tycker jag. Han kommer aldrig vara en anfallare som är involverad i spelet långa stunder, men göra mål, det kan han. Han har bidragit till att höja Sunderlands målskörd denna säsong.

Inför säsongen hade jag väldigt höga förväntningar på Lorik Cana, och han har gjort det helt ok, även om jag inte hade räknat med se än mer, och då på mittfältet, inte i backlinjen där han tvingats husera en del. Jag trodde att Kieran Richardson skulle fortsätta att utvecklas och jag trodde att Malbranque skulle få axla en hel del ansvar. Både Richardson och Malbranque har varit så gott som givna, men båda har gjort en ganska undermålig säsong, framför allt Richardson.

Min tippning om Sunderland stämde rätt bra tabellmässigt, men resonemangen bakom tipset haltade faktiskt en del. En bogey.

12 – Fulham – tippade på 10e plats
“Jag tror att de extra matcherna som laget får i Europa innebär några tappade placeringar i PL-tabellen”. Så skrev jag när tippade Fulham som tia. Jag vill påstå att det stämmer väldigt väl. Och jag vågar även påstå att Fulham hade hamnat lite bättre i PL om de inte hade gått ända till en Europa League-final.

Något annat jag förde ett resonemang kring var huruvida Fulham faktiskt överpresterade när de hamnade sjua 08/09. Nu tappade de fem placeringar, och även om jag tror att de hade hamnat på övre halvan utan ett långt Europaäventyr så tror jag att just resonemanget om en ringa överprestation i fjol är ganska nära sanningen.

Jag hade en tabbe med Fulham, och det var mitt påstående om att en skadefri Andy Johnson skulle bli väldigt viktigt för lagets målskörd. Johnson fick sju ligastarter denna säsong. Zamora, Duff, Dempsey och Murphy har turats om att hitta målet.

Utöver Johnson-tabben var jag spot on med Fulham. Jag påstod att de skulle fortsätta släppa in få mål. Så blev det. Jag påstod att Roy Hodgson skulle komma att göra få förändringar. Så blev det. Jag påstod att Fulham är ett lag som måste vara förskonat från skador. De har varit förskonade, och det har gett dem en fin säsong. Jag tippade att Fulham skulle tappa ligaplaceringar, och så blev det. Fler än vad jag trodde, men av samma anledning som jag trodde. Mitt i fairway, ett hyfsat inspel, och en lång putt som något turligt letar sig i. Birdie.

11. Stoke – Tippade på 15e plats
Dumt av mig att underskatta Stoke. Igen. Jag var ganska säker på att Stoke skulle tappa en del poäng och därmed några placeringar till denna säsong. “Vissa överraskningsmoment är borta” är borta fastslog jag. Det må vara sant, men utför man vissa idéer tillräckligt bra så kommer de resultera även om hela världen vet om det. Jag vet inte ifall Delaps inkast har varit lika poänggivande denna säsong som förra, men jag vet att de fortfarande är svåra att stoppa och har resulterat i mål. Något annat jag trodde skulle ligga Stoke i fatet var att de flesta motståndare nu skulle veta vad det innebär att åka till The Brit och försöka ta poäng. Det kommer göra ont, och i 90 minuter kommer publiken att högljutt stötta hemmalaget. Min spådom var mindre poäng på hemmaplan till denna säsong, och att Stoke samtidigt skulle ha svårt att få med sig resultat på bortaplan. Bara halvt sant. Stoke tog sju poäng mindre på hemmaplan denna säsong, men de tog tio poäng mer på bortaplan. Starkt gjort, och inte vad jag hade trott.

Jag tippade också att några av 30-plussarna skulle börja visa ålderstecken. Dioa har börjat göra det, och kanske även Faye och Sörensen. Någon jag tyckte att folk skulle hålla ögonen på denna säsong var Ryan Shawcross, och därför känns det kul att han fått så mycket beröm den här säsongen, och spelat så pass bra att han blivit varit med i Capellos landslagstrupp.

Jag var långt ifrån ute och cyklade med Stoke. Mina tankegångar visade sig rätt kloka, även om det inte fullt ut blev som jag förutspått. Vet inte vad jag själv är värd – ett turligt par, eller en oturlig bogey. Jag kör med paret. Om inte jag är generös med mig själv, vem ska då vara det?

När jag tippade truppen igår började jag med att prata om anfallarna, och sa att det hela är enkelt; En ska bort, och det blir förmodligen Darren Bent. Ibland är det lika enkelt som man tänkt sig och så var det denna gång. Rooney, Crouch och Defoe var givna, och sedan var det Bent vs Heskey. Detta är det första jag inte håller med Capello om. Jag ser inte kvaliteter för en engelsk VM-anfallare i Heskey, och jag ser inte vad hans spelstil tillför som inte redan finns hos de tre givna. Det var inte särskilt svårt tippa hur Capello skulle göra, men just jag har lite svårt att förstå varför han gör som gör.

I försvarsledet tyckte jag att England hade haft tillräcklig täckning med sju spelare, då en av dem är Carragher, och det finns en given mittfältare som heter Gareth Barry. Capello höll inte med och plockade med sig åtta stycken. Som väntat var Ferdinand, Terry, Johnson och Cole givna. Efter det fanns bland annat fighten om att vara back up till Cole mellan Warnock och Baines. Personligen föredrar jag Baines, men har inget alls emot Warnock. Jag hade hoppats att Carragher skulle få rollen som back up på högerbacksplatsen och som tredje/fjärde mittback. Att ta med Carragher och ytterligare två mittbackar känns nästan överflödigt. Men jag antar att Capello inte vill gambla för fem öre med sitt mittlås. Ferdinand och King är två skadedrabbade figurer, och skulle båda gå sönder så antar jag att Capello vill ha tillräcklig täckning. Under de förutsättningarna köper jag också att King tas med, trots att han inte pallar tät matchning. Däremot är jag såväl frågande till undrande när det gäller Upson. Jag hade faktiskt låtit Dawson gå före – av den enkla anledningen att han har en bra jäkla mycket bättre säsong bakom sig.

Capello hade kunnat gambla lite mer här och på så sätt kunnat få in ett offensivt kort till i truppen, men kanske är VM och engelskförbundskapten inte de rätta ingredienserna för gambling.

Kikar vi snabbt på vilka mittfältare som är med i truppen så får man ändå säga att det är nästan befriat från överraskningar. När det nu blev åtta försvarare så fick varken Huddlestone eller Parker plats. Inga konstigheter. Att Adam Johnson inte skulle sitta med på planet kändes givet från början. Jag hade förutspått att det skulle kunna bli en kamp om två platser för trion Lennon,Wright-Philips och Walcaott. Däremot trodde jag inte att det var den sistnämnda som skulle missa cutten. Jag trodde faktiskt huvudkampen skulle stå mellan Lennon och Walcott, även om Lennon är given för mig. Jag kan inte gärna tolka Capellos uttagning som om han också tycker att Lennon är given. För inte kan det väl ha varit så att Walcott och Lennon gjorde upp om den sista mittfältsplatsen, och att Wright-Philips sågs som given? Det borde han i alla fall inte göra med den säsong han har bakom sig, och jag tycker faktiskt att det är ganska märkligt att han får åka med. Jag är inte jordens största Walcott-anhängare, men jag hade valt honom före Wright-Philips alla dagar i veckan.

Knappast en oväntad trupp, men ändå med några få överraskningar, och till och med en och annan uttagning som jag känner att jag inte riktigt är med på. Precis som det ska vara med andra ord. Det mesta var tippat, det fanns någon liten överraskning, och även en liten del man inte begriper. Men som sagt: Det är kanske inte alltid tänkt att man ska begripa. Alla kan inte vara Capello.

Blackpool var ju minst sagt en överraskning. Någon som hade tippat att de skulle ta steget upp i år? Jag trodde det inte. Det var 39 år sedan sist, och de flesta trodde nog att den sviten skulle förlängas. Klubben har knappt spenderat några pengar alls denna säsong, och hemmaarenan Bloomfield Road tar inte in mer än 12.555 åskådare. För bara några år sedan spelade Blackpool i League One, men 2006 förde en viss Simon Grayson laget upp till CCC. Grayson höll Blackpool kvar följande säsong, men i december 2008 lämnade han för Leeds. Ingen ny manager tillsattes utan assisterande manager Tony Parkes fick i uppgift att hålla laget kvar laget ännu en säsong. Det lyckades, och till denna säsong tillsattes Ian Holloway.

Ni som har gått minne och är lite äldre kan minnas Holloway från QPR-upplagan som spelade i PL i början och mitten av 90-talet. Som manager har han tidigare haft hand om Bristol Rovers, QPR, Plymouth och Leicester. När han kom till Blackpool inför denna säsong så kan inte gärna målet ha varit en Play Off-plats. Inte efter en 19e och en 16e plats de två första åren i ligan. Men Play Off blev det, och de gick och vann.

Även om Blackpool bara spenderat småsummor inför säsongen så slog de ändå transferrekord i somras när de köpte Charlie Adam för £500.000 från skotska Rangers. Nyförvärvet har tackat för förtroendet genom att vara en stark bidragande orsak till avancemanget. 18 mål och 8 assist har Adam bjudit på i liga och kvalspel. Målskytt i såväl semin mot Forest som i finalen mot Cardiff.

Kul att Blackpool är uppe. Men det visar också vilken oberäknelig liga CCC är. Leicester var nykomlingar och tog sig till play off. Blackpool hade en 19e och en 16e plats bakom sig, och gjorde bara sin tredje säsong i CCC. Nu gick de upp. Alla kan verkligen slå alla, och det kan svänga duktigt i läskligan.

Jag vågar lova att Blackpool kommer att slå sitt transferrekord i sommar, och de kommer behöva det. Ungefär £90M sägs det vara värt att gå upp till PL. En del av de slantarna bör läggas på att försträka laget.

Swindon kom upp till League One 2007, och att de slutade så pass högt denna säsong får sägas vara något av en överraskning. Swindon har under hela säsongen haft ett främsta vapen: Partnerskapet Paynter/Austin. Duon har gjort 46 mål tillsammans under säsongen. Millwall lyckades rätt bra med att avväpna dem, och det räckte långt.

Millwall åkte ned från CCC 2006. Nu är de tillbaka.

Från The Conference kan vi välkomna Oxford United och Stevenage till League Two och The Football League. Oxford är tillbaka efter fyra säsongers exil. Stevenage får ta steget upp i The Football League för första gången. De har faktiskt kvalificerat sig tidigare (då med tillägget Borough), men då nekades de tillträde eftersom de inte kunde möta arenakraven. Inga bekymmer på den fronten this time around. Hemmabrogen heter Broadhall Way och tar in 7.100 åskådare. Nu vet ni det.

Imorgon tar vi en titt på hur rätt jag hade, och undersöker ifall Capello hade kunnat göra något annorlunda.

Jag tar det lag för lag, till en början med.

20. Portsmouth – Tippade på 14e plats

Här hittar man, om man letar noga, några halvsmarta resonemang kring laget, men framför allt hittar man en övertro och lite naivt tänkande.

Visserligen tycker jag att resonemanget om att “spelarna sluter samman nu när den viktigaste säsongen på hur länge som helst närmar sig” stämde rätt bra. De allra flesta Pompeyspelare kan se sig i spegeln efter den här säsongen, inget snack om saken. De har på senare tid behövt spela en jäkla massa matcher som i praktiken inte betytt ett jota, och de har gjort det med huvudet högt, och utan att på något sätt vanära varken fansen på läktaren eller klubbmärket på tröjan. Däremot har inte kvaliteten funnits där, och kaoset i styrelserummet har bara fortsatt. Där hade jag totalt fel. Jag trodde inför säsongen att “kaoset som omgärdade klubben i våras nu lagt sig”. Med tanke på att Pompey blivit av med nio poäng till följd av ekonomiska bekymmer och bytt ägare tre gånger under säsongen får man nog säga att det var generalfel.

I min bedömning av spelarkapitalet blev det inte heller strålande. Den rutin jag pekade ut som en viktig kugge var antingen skadad för mycket (David James), han försvinna innan fönstret stängde (Sylvain Distin), eller underpresterade (Kanu, Finnan, Basinas, Hreidarsson).

Jag borde ha lyssnat på många av er läsare som varande mig. På det stora hela blev det faktiskt ganska snett med Pompey. Djup rough, taskigt inspel och en dubbelbogey.

Ja, det krävdes väl inget geni för att tippa Hull på en nedflyttningsplats. De avslutade förra säsongen uruselt, och när den gångna säsongen närmade sig fanns det inte mycket som fick mig att tro att Hull skulle blivit ett särskilt mycket bättre lag. Jag pekade på en uddlös offensiv, menade att “förstärker de inte på anfallssidan så kommer de göra sanslöst få mål”. Hull gjorde också bara näst flest mål den här säsongen. När jag sedan tittade på de bakre leden var jag inte särskilt mycket mer positiv: “kan inte se hur Hulls försvar ska vara avsevärt bättre den här säsongen kontra förra”. Nä, och de var avsevärt mycket bättre heller. Bara något mindre hopplösa. Det räckte inte.

Hull må ha hamnat före Pompey, men för mig var det ligans sämsta lag denna säsong. Mitt huvud var om inte på, så i alla fall väldigt nära, den berömda spiken. En birdie.

Burnley motsvarade faktiskt min förväntningar väldigt väl. Jag påstod dem vara ett lag med “uthållighet och hjärta”, men hävdade samtidigt att man i PL behöver “stora portioner kvalitet också” – och tvivlade på att det finns i Burnley.

Jag hade inte helt rätt när jag trodde att Owen Coyle skulle förbli Burnley trogen säsongen ut – han gick till Bolton. Jag var inte rätt ute med att Richard Eckersley skulle bli ett utropstecken samtidigt som jag satte frågetecken kring Steven Fletcher. Den förstnämnda har knappt fått speltid och den sistnämnda bidrog med att se till att Burnley gjorde fler mål än hela åtta andra lag. Målproduktionen var alltså inte det stora problemet, utan försvaret – vilket jag visserligen också flaggade för när jag pratade om alla insläppa mål under uppflyttningssäsongen.

På det stora bjöd inte Burnley på några överraskning, och på det stora hela lyckades jag pricka fler rätt än fel om dem. Mitt i fairway, ett säkert inspel, och bra puttspel. Ett säkert par.

Oj, oj, oj. Den här svider att ta upp.

Jag nämnde tre saker som fick mig att verkligen tro stenhårt på Hammes inför säsongen. 1) Zola, 2) Centrallinjen och 3) Ynglingarna. På alla dessa tre punkter (och en hel del andra) så har Hammers varit en besvikelse.

Zola har inte lyckats få sina mannar att spela samma vägvinnande fotboll som de asvlutade 08/09-säsongen med. Han har heller inte lyckats framstå med tillräckligt mycket pondus inför spelare eller kostymnissar. För många viktiga pjäser har haft tvivel kring Zola. Det har han känt av, och han har inte lyckats koppla bort det heller inför sina spelare. Sådant sprider otrygg stämning. Jag trodde inte det skulle bli så, men så blev det.

Green, Upson, Parker, Noble och Cole. En centrallinje jag normalt sätt anser borde vara duglig för ett lag som aspirerar på mittenplaceringar eller de nedersta platserna på övre halvan. Men då måste också alla prestera. Green får godkänt för sin säsong, men Upson får det inte. Noble, som jag trodde skulle få sitt definitiva genombrott denna säsongen har inte tagit ens ett litet mytsteg framåt i utvecklingen. Parker och Cole har gjort det helt ok. Men lite småskador och ett formsvagt kollektiv har gjort att de inte lyckats sticka ut särskilt mycket. Det här var ryggraden, och spelare jag hade förväntningar på. Det sprack.

West Ham är klubb känd för att producera talang. I A-truppen just nu finns Stanislas, Noble, Tomkins och Hines för att nämna några. Inte en enda av ungtupparna har lyckats slå igenom – faktum är att flera av dem knappt gått framåt på de senaste 10 månaderna. Nu ska de inte så mycket skit – unga talanger utvecklad bättre i harmoniska miljöer. Jag trodde dock att det här skulle bli ett ungdomens åt i West Ham. Det var mitt tredje stora misstag.

Allt gick fel med West Ham. Jag trodde till och med på Luis Jimenez som inlånat nyförvärv. Riktigt pinsamt. Out of bounds, fairwaybunker, vattenhål, och tre puttar. Trippelbogey.

Ett självmål till. Här är jag dock mer förlåtande mot mig själv. Det finns punkter jag inte var helt vilsen kring, och Wigan med en ny manager kändes väldigt svåra att sia om inför säsongen. Icke desto mindre har jag överskattat laget, och då kanske framför allt hur utmanande miljöombytet blev för Martinez.

Martinez står för en kortpassningsfotboll där bollen ska finnas längs marken och många spelare ofta är i stor rörelse. Jag sa inför säsongen han inte kommer vilja kompromissa med det men ställde mig samtidigt frågan ifall Martinez verkligen kom till lag som har ett material för att spela så. Det känns som om jag var på rätt spår när jag spekulerade i att det kommer behövas tid och tålamod med “nya” Wigan.

Däremot var jag totalt vilse i ödemarken när jag sa att “i de bakre leden ser det väldigt bra ut för Wigan”. Jag trodde att Bramble skulle bygga vidare på sin fina 08/09-säsong, jag trodde att Melchiot skulle hålla klassen ett år till, jag trodde att Scharner skulle få fortsätta spela mittback betydligt mer, och jag trodde att Maynor Figueroa skulle blomma ut på allvar. Där finns det inte många rätt, och det är också en stor anledning till Wigans halvtaskiga säsong. De har släppt in flest mål i ligan, och gör man det så går det inte att aspirera på en mittenplacering.

Jag hade rätt i att Rodallega skulle axla en del av målskörden, men ruggigt fel när jag trodde att han skulle få hjälp av Jason Scotland.

Det går inte att vara nöjd med fyra tabellplaceringars feltippning, men resonemangen haltade inte alls lika mycket som i fallet West Ham, och Wigans säsong var som sagt svår att sia om. En bogey.

Skriver jag något okontinuerligt så får ni förlåta mig. Jag har en del jobbrelaterat att hinna med också. Men några uttalat jättelånga break väntar inte.

Säsongens sandlådebatalj: Tevez vs Neville
“Han är dum”.
“Jamen, han är ännu dummare”.
“Nä, och det var han som började”.

Säsongen nedtagning: Drogba mot Stoke
Det är en av de saker jag imponeras mest av med Drogba; hur atletisk han är kontra sin kroppsstorlek. Den här lilla delikatessen följdes dessutom upp av en distinkt målgivande passning. (Första målet i klippet).

Säsongens mål #5: Drogba mot Bolton
Lekfullt, nästan hånfullt, och väldigt, väldigt vackert.

Säsongens dietist: Sir Alex
Diskret och finkänsligt (nåja) förklarade Fergie att Alan Wiley inte skulle må dåligt av en joggingrunda eller två.

Säsongens skymf: FA vs McCarthy
FA bestämde sig för att straffa McCarthy för att han mönstrade ett “B-lag” i 0-2-förlusten mot Man United i vilken han valde att vila spelare till den livsviktiga hemmamatchen mot Burnley fem dagar senare. Endast en spelare från Old Trafford-elvan återfanns från start när Wolves tog emot Burnley. För mig är det äckligt när landets fotbollsförbund lägger sig i en managers arbete, och till och med straffar honom för att han gör jobbet på det sätt han tror gynnar laget bäst. Jag vill också påstå att Rafa och Fergie, för att nämna några, i så fall borde straffas rätt många gånger på en säsong. Hur ofta vilar de inte ett antal nyckelspelare mot typ Bolton hemma inför en avgörande CL-match? Skillnaden är att Fergie och Rafa förfogar över trupper med större kvalitet, så det märks inte lika tydligt. Visst, det är ovanligt att det byts ut tio spelare från en match till en annan. Men hur mycket än en manager älskar mantrat “en match i taget” så kan de förstås inte konstant tänka så. McCarthy hade ett jobb den här säsongen: att hålla Wolves kvar i PL. Vem som helst begriper väl att tre poäng mot Burnley är tre poäng som är tyngre än de som står på spel när Wolves åker till Old Trafford. McCarthy matchade sitt lag på det sätt han trodde var bäst i det långa loppet, och det straffades han för. Patetiskt, provocerande och jävligt orättvist. Wolves slog Burnley med 2-0, för övrigt.

Säsongens mål #6: Darren Fletcher mot Everton
Jag vet någon som i ett par år har tränat skottteknik tillsammans med Paul Scholes…

Säsongens målfirande: Jimmy Bullard mot Man City
Ni minns det, eller hur? Förra säsongen så fick Hull-spelarna en rejäl avhyvling av sin manager Phil Brown – allt inför öppen ridå. Samma motstånd, men betydligt gladare miner denna säsong. Han är skön, Bullard.

Säsongens citatmaskin: Andrey Arshavin
Den här säsongen och egentligen alla andra säsonger också. Förra säsongen ville han införa körkortsförbud för kvinnor, nu tycker han att kvinnofolket ska hålla sig borta från fotbollen också, i alla fall de som härstammar från honom själv:

“Hi Andrey! I just wanted to ask, if your daughter decided that her dream was to play professional football, would you encourage/support her in this?”
AA:
“I hope it will never happen”

Och en till, den här gången på ämnet djurvärlden….

Hi, Andrey, in what order would you place the following animals: a tiger, a cow, a pig, a horse, a sheep?
AA:
”A pig – it will always get the last place! A tiger, a cow, a horse, a sheep. And I’ll repeat that a pig is always the last one, because it is a pig”.

(Citaten tagna från avdelningen Ask Andrey på hans egen hemsida)

Han är rolig, den lille tsaren. Däremot tänker han uppenbarligen inte alltid innan han pratar. Det verkar även gälla när han pratar om andra klubbar – framför allt en särskild klubb i Spaninen – och sina tankar om att spela för dem….

Säsongens mest förvirrande: Gerrard när Torres blir utbytt
Liverpool hade 1-1 mot Birmingham och behövde desperat alla trepoängare de kunde få. Torres hade småskavanker, och Rafa ville inte chansa med honom. Gerrard verkade inte direkt förstå sin manager.

Säsongens oviktigaste nyckelspelare: Michael Essien
Ghananen har varit en ganska skadedrabbad figur under ganska lång tid nu. Det är trist, tycker jag. När det kommer till den defensiva mittfältspositionen finns det förmodligen ingen som jag rankar högre än en skadefri Michael Essien. Förra säsongen tyckte jag att Chelsea saknade honom väldigt mycket när han inte var med. Denna säsongen verkar det ha klarat sig hur bra som helst. Essien fick inte mer än 13 ligastarter denna säsong, men Chelsea har ändå gått som tåget.

Säsongens  levande vägg- prestation: Myhill vs Spurs
Helt klart bland de mest sanslösa målvaktsmatcher jag skådat. Hysén på Wembley-klass, fast från en burväktare.

Säsongens scratchspelare: Robbie Keane
Ledargestalten i Spurs gick till sin manager och frågade ifall han och några av de andra boysen kunde åka till Dublin och golfa nu när de ändå hade några dagars ledighet. Sure thing, sa Redknapp. Sedan fick Happy Harry reda på att golf-resan var en julfest-resa, och han var inte så happy längre. Keane försvann till Celtic under januari.

Säsongens mål #7: Lee Bowyer mot Wolves
Anfallet är vackert, målet är sagolikt. Att Bowyer hade den känslan….

Säsongens kram: Parker/Zola
Zola har inte haft ledningens förtroende, han har fått en del skit även från några av sina spelare och laget har gått tungt på planen. Zola har verkligen varit en hårt ansatt man under denna säsong. Så när Scott Parker avgjorde med ett klassmål mot Wigan för ett par veckor sedan var det vackert att se målskytten springa fram till sin manager och ge honom en kram så varm och så innerlig att Simon Bank stod i Canal plus-studion och pratade om tårar som inte var långt borta.

Säsongens trendsättare: Roberto Martinez och hans jeans
Träningsoverall är inget för managers på hög nivå, om ni frågar mig. Det är bakfull söndag eller lower league. Men kostym är inte alltid ett måste. Man kan vara välklädd och proper utan att ha skräddarsydd kostym och slips. Det har Rob Martinez fattat, och fler borde ta efter.

Säsongens tvivel-tystare: Nani
Jag ska säga det direkt: För mig har Nani fortfarande helt sanslöst mycket att bevisa. Under 85% av sin tid i Uinted har han varit ett skämt, och den här våren ändrar inte på det. Men kan han fortsätta som han har gjort den här våren så kan han verkligen bli en tillgång för Man U. Han har gjort det oerhört svårt för oss som gnäller på honom att fortsätta hävda att han aldrig kommer att bli något.

Säsongens mest färdigetablerade: Stoke

Den svåra andra säsongen? Yeah, right. Inte för Pulis Stoke, i alla fall. Stoke gjorde i princip exakt samma säsongen som 08/09. Då kom de 12a på 45 pinnar, nu kom de 11a på 47. Det är liksom inget snack om att Stoke har etablerat sig i PL nu. Det finns förresten en intressant förändring i Stoke till denna säsong. De dubblade sin poängskörd på bortaplan this time around. Precis, exakt sådana framsteg man måste göra för att etablera sig i PL.

Jodå, det blir en ny runda imorgon. Den sista? Kanske. Men sammanfattningen slutar inför det. Jag tänkte göra en preview review och gå tillbaka och se vad jag skrivit om de olika lagen inför och under säsongen, för att sedan se hur bra det stämmer med verkligheten. Jag bävar lite inför det. Jag tippade ju Everton som fyra, bland annat….

Säsongens supportrar: Portsmouth
Fratton Park tar in 20.224 åskådare. Publiksnittet den här säsongen har legat på 18.249. Med tanke på hur Pompeys säsong sett ut så är den siffran en fröjd för ögat. Vi pratar om klubben som inledde med sju raka förluster, som har bytt ägare fyra gånger det senaste året, som blivit av med nio poäng till följd av usel ekonomi, och som mer eller mindre blev klar för nedflyttning innan jultomten kom. Ändå har fansen kommit till Fratton Park. De har stöttat, sjungit och stått klubben bi. Man måste älska sådant.

Säsongens osmakligaste: Adebayors målfirande.
Jag har fortfarande inte fattat vad i hela fridens namn Englands alla gooners har gjort Adebayor som är så illa. Ja, han fick ta en del skit i och med flytten, och ja han fick säkert ta en del skit från den lilla bortaklack som befanns sig i Manchester under matchen. Men vad hade han väntat sig? Forna spelare blir alltid utbuade, om de dessutom tänkt lika mycket plånboken som Tiger Woods tänker med, ja ni vet vad – Då blir de duktigt utbuade. Fråga Sol Campbell. Skillnaden är att Sol aldrig någonsin försökt håna sina forna fans. Inte ens med en liten gest. Adebayor däremot sprang 100 meter för att sätta sig ned och totalhåna Arsenalsupportrarna. Pityful.

Säsongens mål #1: Assou-Ekotto mot Liverpool
Kanske borde han slagit frisparken i första läget?

Säsongens mest dramatiska feta tanten-sång: Owens övertidsmål mål mot City
Owen har (vad var det jag sa) inte lyckats spela någon särskilt viktig roll alls för Man U. Med några få undantag. Det sena målet han gjorde i derbyt mot Man City räcker förstås för att de flesta Unitedsupportrar ska ge honom godkänt för sin säsong.

Säsongens slaktare: Chelsea
7-1 mot Villa, 7-0 mot Stoke, 7-2 mot Sunderland och 8-0 mot Wigan. Aldrig tidigare har ett PL-lag gjort sju mål eller mer i fyra matcher under en och samma säsong. Aldrig tidigare har ett PL-lag gjort mer än 97 mål på 38 omgångar. Chelsea gjorde 103. Slaktare var ordet.

Säsongen beach-party: Sunderland-Liverpool 1-0
Målskytt: En badboll.

Säsongens tröttaste skyttekungar: Jason Scotland och Sylvan Ebanks-Blake
Steget från CCC till PL kan vara gigantiskt. Förra säsongen gjorde Scotland 21 ligamål för Swansea. Denna säsong gjorde han ett enda för Wigan. Ebanks-Blake gjorde 25 ligamål förra säsongen, men nu stannade han på två. Båda spelarna hade samma tränare denna säsong som förra. Båda har de fått förtroende och chanser. Skillnaden får nog sägas ligga i motståndet.

Säsongens mål #2: Deco mot Sunderland
Portugisen har sett sina bästa dagar, men jag är jävligt svag för det här skottet. Pendeln, bollbanan, kraften, stolpe in…. Mycket fint. (I slutet av klippet).

Säsongen vändning: Wigans vs Arsenal
Mot slutet av första halvlek så gjorde Walcott 1-0 för Arsenal. När andra halvlek bara vara någon minut gammal så utökade Silvestre till 2-0. Min första tanke var att det kunde bli proppen ur. Wigan har haft öppet hus i försvaret ett antal gånger denna säsong. Det blev aldrig proppen ur, men nog kändes matchen duktigt avgjord. Inte minst när resultattavlan fortfarande visade 2-0 till gästerna med tio minuter kvar av ordinarie speltid. Men så plötsligt kom en reducering från Watson. Och i 89e minuten så kvitterade Bramble. Jag var chockad, och inte lättade chocken av att N’Zogbia avgjorde en bra bit in på stopptid. Wigan har inte direkt rosat marknaden, men vändingen mot Arsenal har de verkligen all anledning att vara stolta över.

Säsongens straffskytt: Ryan Giggs
Han har spelat ligafotboll i 103 år, men har aldrig lagt en straff i en ligamatch. Mot Spurs fick han lägga två. Båda gick i mål. Mr 100%.

Säsongens mål #3: Bellamy mot Man Utd
Bellamys säsong överlag var grym, och det här var förmodligen det vackraste målet. En projektil som heter duga. (ca 0.50 in i klippet).

Säsongens målsnålaste: Wolves
Det blev inte mer än 32 mål för Wolves den gångna säsongen. Trist? Tja, det kan man nog säkert kalla det, men man kan också vända på det hela. Gör man inte mer än 32 mål så får man helt klart se till att hålla hyfsat tätt bakåt ifall man som nykomling vill hänga kvar. Och det brukar sällan framstå som en barnlek för nykomlingar. Wolves släppte in 56 mål. Sju lag släppte in lika många eller fler mål än så. Ett lag som Everton släppte in 49. Här tycker jag verkligen att Wolves ska ha credit, och jag tycker att Mick McCarthy gjorde ett strålande jobb med att få Wolves att klara av omställningen från CCC till PL. Dessutom kollar jag hellre på ett organiserat men målsnålt lag än ett “roligt” lag med lika mycket organisation som en trafikerad vägkorsning i Bangkok.

Säsongens lika bra var väl det: Hulls nedflyttning
Jag charmades av dem lika mycket som någon annan under förra säsongen när de tog skrällsegrar och för några omgångar var med i toppen av tabellen. Men ju fler matcher jag sett med Hull desto mer har jag stört mig på dem. Det är konstant ruljans i elvan, det är oorganiserat, det saknas linjer och det saknas tanke. Hull får gärna återkomma. Men då skulle jag gärna se ett lag som styrs av en manager som vet vad han gör och med en grundstomme av tydliga startspelare. Det jag sett den här säsongen har mest fått mig att sucka.

Säsongens formdip: Sunderland
De svarat katterna inledde säsongen rätt fint. Fem vinster på de första nio matcherna. Men sedan….. En seger på 18 matcher. Fruktansvärt illa, och på tok för dåligt med tanke på spelarmaterialet.

Säsongens deja vu: Man U vs Man City
Borta eller hemma, ligan eller ligacupen – det spelade aldrig någon roll. Nästan varje gång de två Manchesterlagen möttes så fick vi se sena avgöranden av United. Sett ur ett derbyperspektiv så måste denna säsong har varit rejält smärtsam för Cityanhängarna.

Säsongens mål #4: Drogba mot Arsenal
Drogba har en overklig frisparksteknik. Omöjlig, men också vacker och effektiv. Det här är en av mina absoluta favoritfrisparkar de senaste åren. (2.05 in i klippet)

Säsongens med ointressanta: Bolton
Det finns en svensk i Bolton. Det finns i mitt tyckte några rätt trevliga spelare i Cahill, Taylor och Davies. Den här säsongen fick Bolton en ny manager för första gången på dryga två år. Det borde finnas intressanta aspekter med Bolton, men hur jag än försöker har jag svårt att känna mig intresserad. Bolton är en klubb som har svårt att beröra mig. Megson kan ha bidragit till det, och ärligt vet jag inte ifall Coyle kan bryta det. Boltons fotboll kan vara en annan anledning till mina svala känslor. Kan Coyle ändra på den biten? Nä, det tror jag inte. Bolton är och förblir ointressanta för mig.

Det blir en ny runda imorgon….

Högerback: Branislav Ivanovic – Chelsea
Våren har mestadels handlat om skador för den gode serben. I höstas och i vintras däremot så var Ivanovic briljant. Det tjatas så mycket i dagens fotboll om offensiva ytterbackar. Jag har inget emot dem, not at all, men jag är svenne, inte brassde. För mig ska en ytterback först och främst vara skicklig i defensiven. Ivanovic är trygg även som mittback, och det märks tydligt när han spelar högerback. Han läser spelet väl, han är svårpasserad, skicklig i närkampsspelet och för jäkla duktig i luften. Dessutom har han denna säsong visat att han är långt ifrån hopplös när han följer med upp i anfallen. Han är trygg med bollen, spelar enkelt och har även börjat hitta in med ett och annat inlägg. Ett mål och fem assist skvallrar också om detta.

Vänsterback: Ashley Cole – Chelsea
Ett givet val. Jag är beredd att påstå att Cole kanske har gjort sin bästa säsong någonsin. Hade inte fotskadan kommit hade han på allvar varit en kandidat till årets spelare. Hans grundkvaliteter är det nog ingen som tvivlar på, men de senaste åren har jag sett för mycket divalater, för dåligt fokus och för mycket gnälltendenser hos Cole. Denna säsong tycker jag mig ha sett en mer fotbollsfokuserad och mer arbetsvillig Cole. Fyra mål och tre assist är mer än godkänt för en ytterback med “bara” 25 matcher från start. Det finns andra högklassiga vänsterbackar i ligan. Jag har varit imponerad av de båda spursarna Assou-Ekotto och Bale. Evra håller alltid en oerhört hög nivå. Jag har också ett gott öga till både Warnock i Villa och Baines i Everton. Men ingen av de jag nyss nämnde var nära att peta Cole denna säsong.

Mittback #1: Thomas Vermaelen – Arsenal
Jag hade verkligen en del dubier kring denna värvning. En två äpplen hög belgare med en massa säsonger i Ajax – ett lag som inte har defensiven som största kvalitet, och som väldigt sällan får den hårt testad i den inhemska ligan. Men farhågorna visade sig vara onödiga. Vermaelen har snabbt gått in och tagit stort ansvar i Arsenals backlinje, han är ett perfekt bevis på att skicklighet i luftrummet handlar om så mycket mer än centimetrar, och har dessutom varit målfarlig. En strålande första PL-säsong för Vermaelen, och platsen i elvan är klart välförtjänt.

Mittback #2: Roger Johnson – Birmingham
Handen på hjärtat: Hur många av er hade stenkoll på Roger Johnson inför denna säsong? Jag kände till namnet och hade sett honom skymta förbi i en och annan match för Cardiff – mer än så var det inte. Kanske är det också därför jag varit så fruktansvärt imponerad av denna reslige och tuffa mittback. Johnson är nyligen fyllda 27, och inför denna säsong hade han gjort exakt noll (0)  PL-matcher. Han kostade £5M, och jag kände spontant att det var rätt mycket pengar för en mittback som bara hade erfarenhet från läskligan. Var han mannen att bygga en backlinje kring för ett lag vars mål inför säsongen bör ha varit att hänga kvar? Ja, uppenbarligen så var han det. McLeish visste vad han gjorde. Tillsammans med Scott Dann så har Johnson bossat i backlinjen för ett lag som har varit en tuff nöt att knäcka för de flesta, och som också har sett oerhört stabilt ut bakåt. Dessutom har Johnson spelat varenda sekund i varenda matchför Birmingham denna säsong. Jag är svag för sådant. Johnson is my man.

Högerytter: James Milner – Aston Villa.
Milner slog igenom tidigt, men enligt min mening stagnerade Leedsprodukten i utvecklingen rätt rejält. Å andra sidan är han väl inte den första som har gjort det i Newcastle…. Om någon för två år sedan hade sagt till mig att Milner skulle vara absolut given i Englands VM-trupp 2010 så hade jag förmodligen opponerat mig ganska kraftigt. Men flytten till Villa 2008 har inneburit rejäla kliv framåt i utvecklingen för Milner. Idag är han en spelare med extremt många kvaliteter och med få tydliga svagheter. Han kan spela längs hela mittfältet, han är tuff och hårdför, men har bra fötter, han är klok, passningssäker och även målfarlig. Dennas säsong har det kommit sju mål och tolv assist från Milners fötter, och frågar ni mig har han strålande chans att bli startman för England i sommar.

Vänsterytter: Florent Malouda – Chelsea
Hur långt ifrån en sådan här elva skulle ni säga att Malouda var förra säsongen? Rätt rejält jäkla långt ifrån skulle bli mitt svar. Men vändningen, och den första glimten av denna säsongs Malouda kom redan förra våren. Helt plötsligt fanns där en Malouda som såg ut att trivas i Premier League, som trodde på sitt eget spel och som hade lagkamraternas förtroende. Denna Malouda fanns kvar när sommaren var slut och väldigt många gånger så är det denna Malouda som vi har fått se på planen för Chelsea denna säsong. Fransmannen är skicklig i en mot en, han har ett öga för öppnande passningar, han hittar inte sällan in med fina inlägg och denna säsong har han också visat att han vet var målet står. Sju mål och åtta assist på 26 starter är inte kattskit.

Innermittfältare #1: Cesc Fabregas – Arsenal
Skador har stoppat det spanska bollgeniet från att på allvar vara en kandidat till säsongens spelare, men trots skadorna så har Fabregas under stora delar av säsongen varit löjligt bra. Jag påstår utan omsvep att han är ligans skickligaste passningsspelare, och att hans blick för spelet är i absolut världsklass. Fabregas skulle framstå som en ännu större fotbollsspelare ifall han omgavs med någon eller några till som skyddade honom med ett mer fysiskt spel och därmed gav honom än mer tid att behandla bollen. För när får tid att behandla boll så kan han avgöra matcher helt på egen hand. Det har vi vetat i många år, men denna säsong tycker jag att han visat mer av just detta än kanske någonsin tidigare. En stor favorit för mig personligen, och en given spelare i denna elva. Sa jag att han har gjort 15 mål och 13 målgivande passningar på 26 ligastarter?

Innermittfältare #2: Frank Lampard – Chelsea
Om detta lag faktiskt skulle spela matcher så skulle jag inte tveka att kalla mittfältet för aningens för offensivt balanserat. Men den här elvan tar man plats i tack vare individuella prestationer sett över en hel säsong. Och hur snackar man bort Frank Lampards gångna säsong? Varför skulle man ens vilja göra det? Jag gillar verkligen Lamps. Han är en lagspelare, han är ett energiknippe, han har ett högt fotbolls-IQ, han kan assistera och han kan göra mål. Han har verkligen hela paketet. Och frågan är väl ifall han någonsin tidigare fått ut så mycket av sitt kunnande som han har fått denna säsong? Ska vi bara stirra på siffror – 22 mål, 14 assists – så är svaret nej. Kanske har en viss ivoriansk anfallare varit än mer av tunga på vågen i täta matcher denna säsong, men Lamps är kuggen på Chelseas mittfält och har utan tvekan bidragit stort till att spela hem titeln för sitt Chelsea. Gjuten i elvan.

Anfallare #1: Wayne Rooney – Manchester United
I somras när Ronaldo lämnade för Real Madrid så sa Sir Alex klart och tydligt att han förväntade sig en större målskörd och mer ansvarstagande från en spelare som Rooney. Liverpoolsonen svarade med att mer än dubbla (från 12 till 26) sin målskörd och med att kanalisera den frustration han ibland kan känna under matcherna på rätt sätt. Bara en spelare (och människa) med ett extremt självförtroende, stor karaktär och en gigantisk vinnarskalle svarar upp på det sättet som Rooney har gjort. Rooney är utan tvekan en av världens bästa anfallare, och den här säsongen har han visat att han också kan vara en av världens bästa målskyttar. Han är nästan lika viktigt för United som Torres är för Liverpool. Varför? För att han helt enkelt är en förbannat jäkla skicklig fotbollsspelare, och en minst lika skicklig lagspelare.

Anfallare #2: Didier Drogba – Chelsea

Är man inte Chelseasupporter så är det ju rätt och slätt omöjligt att uppskatta personen och karaktären Drogba. Han är en crybaby, han filmar mycket för att vara stor och stark, han är egocentrisk, och han har en uppsyn som får Cantona att se ut som ödmjukhetens största ambassadör. Men skala bort allt det där och kvar finns den perfekte anfallaren. Drogba är atletisk, han kan ta sig förbi försvarare, han kan spela felvänd, hålla i bollen och låta laget fylla på, han är snabb, han kan skjuta, han kan nicka, han har en fin teknik och han den där killerinstinkten framför mål som är få förunnat besitter Drogba. Drogba hittar inte sin svåraste motståndare i någon backlinje i ett motståndarlag, den hittar han i spegeln. När Drogba inte är i harmoni, när han inte är vän med sig själv så kan han vara en ganska sorglig uppenbarelse. När han är vän med sig själv är han i princip ostoppbar. Den här säsongen har han varit sin egen bästa polare mest hela tiden. Då spelar han in sig i en sådan här elva med förbundna ögon.

Målvakt: Manuel Almunia – Arsenal
Jag drar mig inte för att säga det: Karln är en pajas. Det finns vissa frågetecken kring Arsenals försvarsuppsättning, och jag personligen anser att de verkligen behöver förstärka där i sommar. Men det kan faktiskt kvitta vilka försvarare de har så länge det bakom försvararna hänger en spansk slips i ribban. Almunia hade med bara några veckor kvar av säsongen PL:s sämsta räddningsprocent. Om han hade absolut sämst räddningsprocent när alla 38 omgångar var spelade vet jag inte, men han hade garanterat bland de sämsta. Då står han ändå i mål i ett topplag. Om Arsenal hade fått byta målvakt med säg City, Liverpool eller Spurs så hade de spelat mer än en försumbar biroll i titelracet. Almunia är egenhanda en starkt bidrgande orsak till att Gunners de senaste åren inte når hela vägen fram på någon front. Det måste få ett slut.

Högerback: Tony Hilbert – Everton
Här är grejen: man vet vad man får med Tony Hibbert, och jag har egentligen inga bekymmer med vad man får med honom. Everton som lag däremot, har det. De är ett skakigare och mer  lättgenomträngligt lag när Hibbert spelar. I början av säsongen, då Everton var ett skadedrabbat lag, så fick Hibbert en hel del speltid. I slutet av säsongen har han inte fått särskilt mycket speltid. Alla vet hur mycket bättre Evertons andra halva av säsongen har varit poäng som fotbollsmässigt. Nu vore det förstås löjligt att dra ett direkt samband mellan Evertons fina vår och det faktum att Hilbert har fått mindre speltid. Det finns betydligt fler aspekter att ta hänsyn till. Men för mig är det tydligt att Hibbert inte är bra nog att få 17 matcher från start i ett Everton som vill slåss om framskjutna tabellplaceringar.

Vänsterback: Wayne Bridge – Man City
“Buhu, jag vill inte vara med i VM. En arbetskamrat hade sex med mitt ex”. How pathetic. Nu ska inte Bridge in i floppelvan för att han är en weakminded crybaby, men det är ändå en bra vinkel in i mitt resonemang. Bridge är nämligen långt ifrån given i en engelsk VM-trupp för mig. Cole är given på vänsterbacken, och utöver det så anser jag både Warnock och Baines var bättre än Bridge. Citybacken visar stundtals upp ett extremt förvirrat positionsspel, och jag ser också brister i hans närkampsspel. Jag har faktiskt aldrig sett storheten i Bridge, och han var garanterat en av de svagare korten i det City som läckte som ett durkslag under Hughes. Han har bättrat sig under Mancini, men att han bedöms vara landslagsmässig och att han har totalt under sin kärriär kostat i runda slängar £20M i övergångspengar förefaller osunt. Det är nästa parodiskt.

Mittback #1: Joleon Lescott – Man City
Det smärtar mig lite att ha med Lescott här. Jag gillar ju verkligen honom, och tyckte att City gjorde en klockren (om än dyr) värvning när de hämtade honom från Everton. Men Lescott har inte varit sitt riktiga jag på hela säsongen. Den pondus och självsäkerhet han utstrålade i Evertontröjan har inte infunnit sig sedan flytten. Säsongen har kantats av skador, det har funnits en del stök med managerbyte och stor ruljans i laget. Men det var Lescott och Toure som skulle bli stöttepelarna i mittförsvaret, och bara den sistnämnda som levt upp hyfsat till det. Lescott är i grunden är sjuhelvetes mycket bättre mittback än exempelvis Vincent Kompany. Problemet är att han denna säsong inte visat det tillräckligt ofta. Och köps man för över £20M måste man kunna visa det.

Mittback #2: Clarke Carlisle – Burnley
Carlisle var given under den säsong då Burnely tog steget upp. Han borde inte varit given den här säsongen. Skillnaden mellan CCC och PL är stor. Vissa spelare klarar den övergången, andra gör det inte. Carlisle är tyvärr ett perfekt exempel för det sistnämnda. I brist på annat så har Carlisle fått fortsatt förtroende i Burnleys backlinje denna säsong. Jag undrar hur hopplösa hans konkurrenter är på träning, för i vissa matcher har det känts som en back tomflaskor hade gjort ett bättre jobb en Carlisle. Istället för att vara en kugge och stöttespelare har han många gånger varit den mest huvudlösa hönan i den hönsgård som är Burnleys backlinje. Carlisle får nog räkna med CCC-fotboll i fortsättningen, jag tvivlar högaktningsfullt på att någon PL-klubb fått upp  ögonen för honom.

Högerytter: Ji-Sung Park – Man Utd
Ännu en spelare jag ogillar att sätta in här. Jag uppskattar Park för hans arbetsinsatser, för hans moral och för hans lojalitet. Men den här säsongen kontra förra är som natt och dag för sydkoreanen. Starterna i ligan har mer än halverats, och då försvann ändå klubbens mest dominante kantspelare de senaste åren i somras. Park har helt enkelt inte varit en kugge i Man Utd denna säsong. Knappt ens en trupp-kugge. Dessutom tycker jag att han, när han väl har fått spela, har presterat rätt långt under sin maxnivå ganska många gånger. En besvikelse för mig.

Vänsterytter: Albert Riera – Liverpool
Gjorde en klart godkänd debutsäsong, har varit ett dåligt skämt under sin andra säsong. Visserligen kan man inte prestera varken bra eller dåligt när man är skadad, och Riera har varit skadad en hel del. Men när han har spelat har han sett håglös och klen ut. När han inte har spelat har han gnällt till pressen, sågat sin manager offentligt och varit inblandad i handgemäng på träning. Liverpool har under hela säsongen varit en klubb i gungning, men Riera är den som valt att basunera ut det. På planen har han varit dålig, utanför planen har han betett sig som en åsna. Lär försvinna i sommar.

Innermittfältare #1: Steven Gerrard – Liverpool
Elvans mest väntade spelare? Förmodligen. På ett sätt kan man förstå Gerrard. Han brinner av längtan efter den där ligatiteln. Förra säsongen fick han för första gången på allvar känna hur det är att i alla falla komma nära. Tro fan att hans längtan efter att nå ända fram inte hade minskat över sommaren. När det då redan i oktober  framgår med all önskvärd tydlighet att en titel är off the table så går det att förstå att ett viss mått av uppgivenhet infinner sig. Men den uppgivenhet får Gerrard visa och känna utanför planen. Väl på densamma så fungerar det inte att vara kapten och local lad i Liverpool och gå runt och hänga med huvudet, muttra, gnälla på lagkamrater och gestikulera upprört till höger och vänster. Gerrards attityd på planen har denna säsong varit bedrövlig att se. Lägg därtill att hans produktivitet vad gäller mål och målgivande passningar varit betydligt lägre denna säsong än på mycket länge.

Innermittfältare #2: Alberto Aquilani – Liverpool
Behövs det någon stor motivering här? Aquilani köptes in för att fylla hålet efter Xabi Alonso, och han har helt enkelt inte gjort det. Nej, det är inte hans fel att han var skadad när han kom, och ja, Rafas behandling av italienaren har stundtals varit väldigt gåtfull. Men faktum kvarstår: Inte ens när Aquilani varit skadefri så har han lyckats slå sig in i laget, och när han har spelat har han i ärlighetens namn inte satt någon direkt överdrivet stor prägel på matcherna. Jag är helt med på att Aquilani behöver tid att anpassa sig, och att han behöver en längre skadefri period. Jag tror faktiskt också att han kan komma att bli en ganska bra värvning för Liverpool. Med det sagt: Jag hade förväntat mig mer än så här redan första säsongen, framför allt nu under våren. Romasonen kostade Liverpool knappa £20M. Än så länge har han knappt börjat att betala tillbaka.

Anfallare #1: Robinho – Man City
Jag tror att PL har sett Robinho för sista gången, och lika bra är väl det. Jag förvånades stort över hur fint brassen startade i City. Men en hel del vatten har runnit under broarna sedan dess. Han avslutade förra säsongen löjligt svagt, och fortsatte på den inslagna vägen i höstas. Det hann bli sex matcher från start och fyra inhopp (noll mål) innan han skeppades iväg på lån till Santos. Det mest störande är väl att vem som helst kan se Robinhos grundpotential, men han verkar inte ens själv sugen på att uppnå den. Det han hann visa upp i City den här säsongen var definitionen av dåligt engagemang. Få saker är så störande som bra fotbollsspelare som spelar värdelös fotboll, och Robinho har verkligen stört mig den här säsongen.

Anfallare #2: Dimitar Berbatov – Man Utd

Det vill inte lossna för bulgaren i United. Jag har länge hållit honom bakom ryggen och sagt att han bidrar med mer än bara mål. Målskörden (9) är väl inte någon katastrof heller. Men grejen är ju att det så oerhört tydligt syns att han själv anser sig spela sämre än vad han kan. Han hittar inte in i systemet, han ser inte ut att åtnjuta något extremt förtroende från sina lagkamrater, och verkar inte själv tro att han är den som ska kunna avgöra matcher eller bidra stort i spelet. Om det bara hade synts, om det bara hade handlat om att Berbatov ser ut att må halvdant i sin fotboll – då hade man förstås kunnat leva med det. Nu är det inte så väl. Berbatovs brist på tro på sig själv syns tydligt i hans fotboll. Det gör honom till en riktigt halvdan spelare.

Almunia
Hibbert Carlisle Lescott Bridge
Park Gerrard Aquilani Riera
Robinho Berbatov

Nu är det er tur. Ta ut era egna elvor, och kom gärna med såväl ris som ros när det gäller mina.

Chelsea – värdiga ligamästare

Dumstrut på för min del. När Ancelotti anställdes som tränare för Chelsea så var jag rätt snabb med att säga att de inte skulle vinna någon ligatitel denna säsong. Jag var övertygad om att det återigen skulle bli för många nya aspekter för Chelseatruppen att ta in och processa. Jag hade fel. Chelseaspelarna har snabbt hittat sig själva under Ancelotti, och de har spelat som ett lag. Dessutom har de väldigt många gånger spelat som ett vackert lag.

Det var inte så länge sedan som Chelsea vann ligan med en ny tränare vid rodret. Den gången hette tränaren Mourinho, och även den gången visade Chelseaspelarna att de på alla sätt och vis trodde på direktiven från sin manager, och då som nu fanns det en stor vilja att underkasta sig taktik och system. Skillnaden? Well, den är enkel att hitta. Chelsea krossade Wigan med 8-0 i söndags, och där har ni skillnaden symboliserad på 90 minuter.

04/05 förlorade Chelsea en enda ligamatch. De släppte bara in 15 (!) mål, och de slutade på den nästan löjligt höga poängsumman 95 poäng. De framstod som i princip omöjliga att göra mål på, och än mer omöjliga att vinna över. Det var en blå maskin. Det var då. Denna säsong har Chelsea förlorat sex ligamatcher, de har släppt in 32 mål, och även om de under perioder har varit makalöst bra så har de inte sett så osårbara ut som de gjorde för fem år sedan. På gott och ont, förstås. För den andra sidan av myntet visar ett underhållande lag. Ett lag som gjort fyra mål eller mer i 12 matcher denna säsong, ett lag som gjort makalösa 103 mål på 38 ligamatcher, ett lag som har två 20+ målskyttar, och ytterligare tre 10+ målskyttar i laget. Kort och gott ett lag som underhållit, som öst in mål och som glatt sin publik. Motsvarande siffror under Mourinho-eran ser väldigt annorlunda ut. Ja, jag tycker nog att Chelsea är ett trevligare att se på idag, men återigen: De har fler svagheter nu – ligamästare till trots. Hade United inte sålt Ronaldo i somras så är jag inte alls säker på att Chelsea hade brutit deras svit.

Med det sagt: Chelsea är verkligen värdigare mästare. De tagit sig över både små och stora hinder – allt ifrån en ny manager med knacklig engelska till skador, transferembargo-såpan, John Terry-såpan och en stundtals ifrågasatt målvakt. Små, och stora hinder, som sagt.

Vill ni har svart på vitt att Chelsea verkligen är värdiga mästare behöver ni bara titta igenom deras resultatlista från deras 38 ligamatcher. Där finns inte en enda påtaglig formsvacka, och där finns dubbla segrar mot Man United, Arsenal och Liverpool. Jag lyfter på hatten för Chelsea, och för Ancelotti som för mig är den person som kanske ska mest och störst beröm.

Vändning av Blackpool

Nottingham tog ledningen genom ett sanslöst vackert mål av Chris Cohen. Men Blackpool visade moral, styrka och faktiskt också kvaliteter när de vände och vann med 2-1. Det var varken rättvist eller orättvist, det var allra mest ett bevis på hur sanslöst mycket hemmaplan betyder i matcher som denna. Blackpool är det enda lag som i ligaspelet slagit Nottingham både borta och hemma denna säsong. Jag tror den sviten spricker ikväll när returen går av stapeln. Blackpool kommer inte att vinna ikväll. Men jag tar in gift på att de inte lyckas kriga till sig ett kryss och därmed når finalen. Jag blir inte förvånad om så blir fallet, men jag vill nog påstå att Forest är favoriter.

Cardiff nära Wembley

Leicester – nykomlingar i CCC denna säsong – har verkligen gjort mer än vad man kan kräva i och med att bara nå play off-spelet. Det är en bragd i sig, men det tar sannolikt stopp nu. Cardiff vann, och Peter Whittingham gjorde matchens enda mål. Jag kan inte se Leicester vända på detta i Wales.

League One avgjord

Leeds knep den sista direktplatsen till CCC. Fyra lag får kvala om den tredje platsen, och semifinalerna ser ut som följer:

Swindon-Charlton (spelas på fredag)
Millwall-Huddersfield (spelas på lördag)

I botten så gjorde tog Tranmere segern de var tvungna att ta. De vann med  3-0 över redan nedflyttningsklara Stockport. Gillingham gjorde precis raka motsatsen. De förlorade med 3-0 mot redan nedflyttningsklara Wycombe, och nu blir det också Gillingham som får göra Wycombe och Stockport sällskap ned i League Two. Jag har inget emot Gillingham, men jag antar att man inte förtjänar bättre när man inte kan prestera mer än en 3-0-torsk i den avgörande omgången mot ett lag som redan är klart för nedflyttning.

League Two avgjord

Uppflyttningsplatserna var redan klara och i toppen handlade de bara om vilka som skulle nå play off. Precis som väntat blev det Morecambe och Dagenham & Redbridge som fick göra Aldershot och Rotherham sällskap. Lottningen i semifinalerna lagen emellan ser ut som följer:

Aldershot-Rotherham (spelas på lördag)
Dag & Red-Morecembe (spelas på söndag)

I botten så spelade Grimsby för kontraktet. Barnet var tvungna att tappa poäng samtidigt som de själva var tvungna att vinna. De stod länge och väl 0-0 mellan Rochdale och Barnet, men det hjälpte föga när Grimsby själva vek ned sig och släppte in tre mål under matchens första timma? “The Mariners” har legat i The Fooball League i exakt 100 år. En lång och fin svit. Numera också en död svit.

Igår blev det klart att Roy Hodgson får The League Managers’ Associations pris Manager of the year. Vissa tycker kanske att det är lite väl bra betalt för en Europa League-final. Ancelotti har vunnit ligatiteln sitt första år i England och Happy Harry har styrt Spurs-skutan till Champions League. Visst, det är ett close call, men det är jävlar i mig inte oförtjänt. Jag vet att jag tjatar om hur imponerad jag är över vad Hodgson gjort med Fulham, men det tål verkligen att upprepas. Förvandlingen av klubben är remarkabel, och jag ser verkligen fram emot Fulhams final mot Atletico Madrid imorgon.

Det om helgen, det om Hodgson, och det för idag. Nu ska säsongen läggas till handlingarna, och jag tänker lägga den till handlingen genom att sammanfatta den så gediget jag förmår. Vi ska lista vackra mål, bra och dåliga spelarköp, vi ska ha fram flipp och floppelvor, vi ska titta på de minnesvärda och roliga detaljerna, vi ska ha lite frågestund, och vi ska göra en och annan djupdykning ned i sådant som är värt att titta närmare på. Parallellt med det ska vi följa play off-matcherna. Det finns med andra ord all anledning att surfa in och läsa. Kommande långhelg blir en utmärkt tillfälle att skriva så fingrarna glöder.

Det vore kul att veta ifall några idet gamla gardet har börjat hitta tillbaka såhär tre inlägg in i comebacken. Nu får gärna göra väsen av er. Och ni som har hittat tillbaka får som vanligt gärna locka hit gammalt och nytt folk.

På återhörande.

Harry Kewell. Där någonstans hittade jag en soft spot för Leeds. En soft spot om blev större när de härjade friskt i Champions League i början av millenniet. En soft spot som växte sig stor på allvar när klubben hamnade i ekonomiskt kaos och påbörjade nedåtfärden i seriesystemets hiss. Det blev tre års jävelskap i The Championship innan jävelskapet förvandlades till helvetesskap och League One var ett faktum. Nu har klubben avverkat tre år i League One. De är tillbaka i The Championship, och jag är väldigt, väldigt glad över det.

Det ska sägas direkt, det är inget att hymla med: The Championship är inte Premier League, och Leeds har fortfarande en lång och krokig väg att vandra innan de är tillbaka i den engelska fotbollens finaste salonger. Men gå fram till en Leedssupporter imorgon och säg att du skrattar åt The Championship och han kommer att skratta åt dig. Eller slå dig på käften. Det råder liksom inga som helst tvivel om att gårdagen var en gigantiskt stor match i klubbens historia. De må ha en historia som är bra mycket större och mer ärofylld än seriesegrar i tredjedivisionen. Men då är då och nu är nu. Fotbollsklubbar och dess supportrar mår bra av att leva i nuet och av att ha perspektiv. Om ni, som jag, såg Leeds slå Bristol Rovers med 2-1 igår så hyser inte ni heller några som helst tvivel om att denna uppflyttning betyder allt och lite till. För fansen. För spelarna. För managern Simon Grayson. För klubben Leeds United.

Man kunde ju ha gett sig fan på att de vitklädda skulle göra det svårt för sig själva. De har liksom ett track recoord av att göra just det de senaste åren. Nu var det väl kanske inte främst laget som tog den svåra vägen. Leeds dominerade så det stod härliga till under den första halvleken. Sedan bestämde sig Max Gradel sig för att ge sina lagkamrater en uppförsbacke värdig Tour de France. Det röda kortet som Gradel drog på sig kan ha varit bland det mest urbota idiotiska jag sett en spelare göra på en fotbollsplan. Sedan slog han sitt eget rekord i dumhet bara 30 sekunder senare genom att skrika efter domaren, starta slagsmål med hälften av sin lagkamrater, och vägra gå av planen. Han borde ha fått tre röda kort, och en stor, fet dumstrut på huvudet.

Leeds skakades av utvisningen, men de lyckade spela av första halvlek, få med sig 0-0 in i omklädningsrummet, och jag tänkte att det var precis vad som behövdes. Får de bara snacka ihop sig, andas och gjuta mot i varandra så grejar de det här. Jo, tjena. Tre minuter in på andra halvlek stod det 1-0 till gästerna. Var det uppförsbacke tidigare så var det lodrät vägg vid det laget. Leeds har nått play off båda sina säsonger i League One. Första gången blev det stryk i finalen, i fjol blev det respass redan i semin. De såg ut att gå mot ett nytt play off igår, och fan vet ifall de hade klarat av det rent mentalt. Kanske var det en avgörande faktor. Kanske var det en kollektiv vägran att genomlida ännu ett ovisst kval som gav Leeds kraft, styrka och mod. Vad det än var så var det fruktansvärt imponerande. Det är inte lätt att fylla lungorna med luft när man har a history of chokning. Men det var precis vad Leeds gjorde igår. De fyllde lungorna med luft, hjärtat med mod och benen med energi.

Knappa tio minuter efter baklängesmålet ordnade inbytte Howson kvitteringen. Sedan dröjde det inte ens fem minuter innan hemmalaget hade gjort 2-1. Jermaine Beckford gjorde målet. Och ärligt talat; Vem annars? Han gjorde över 30 mål förra säsongen, han har gjort prick 30 denna säsong. Han var den som sänkte Manchester United på Old Trafford tidigare i år, och nu var han den som sköt upp Leeds i The Championship. Man kan säga vad man vill om hans uppsyn, hans divalater och hans arbetskapacitet, men på sina senaste 129 framträdanden i Leeds så har han gjort 83 mål – det kan ingen ta ifrån honom. Kanske var det Beckfords sista framträdande i Leedströjan igår. I så fall var det ett värdigt, vackert och minnesvärt adjö.

38.000 människor kastades mellan hopp och förtvivlan på Elland Road igår. De slutade aldrig sjunga, de slutade aldrig stötta, och glädjen de visade efter slutsignalen gav mig gåshud. I en tid då rika affärsmän gör fotbollsklubbar till sina personliga leksaker, då landslagsmännen inte vet ifall de ska ta BMW:n, Porschen, eller Ferrarin till träningen, då glappet mellan spelarna och supportrarna på läktarna inte längre är ett glapp utan en avgrund så behövs Leeds mer än någonsin. Varför? För att dagens Leeds är en utmärkt symbol för vad en fotbollsklubb egentligen är och alltid borde vara; Supportrarna. En klubb är noll och ingenting utan sina fans. Det är supportrarna som är klubben. Leeds har visat att så länge en supporterskara förblir stor, trogen och stark så kan klubben aldrig någonsin förtvina och dö.